maj 30

Det blir ingen fysisk bokmässa i år :(

Bokmässan 2019

En annan tid, ett annat liv. September 2019.

Det spelar ingen roll om det är rätt beslut eller om det var väntat, att det inte blir någon fysisk bokmässa i år är fruktansvärt tråkigt. Det kommer att bli en digital mässa, men det är inte samma sak om jag inte får springa runt och heja på vänner, internetbekana, författare och förlagsfolk.

Det är mötena som är det viktigaste, mötena och myllret. I kombination med att lyssna på spännande seminarier och sedan diskutera dem med likasinnade. Jag säger som Linda Enligt O att så intresserad är jag inte att jag skulle sätta mig framför datorn och lyssna på seminarium via webben i fyra dagar. Ensam.

Jag får istället hoppas på – och själv ta initiativ till – att det går att sy ihop en träff eller liknande i Göteborg vid samma tid. Det hänger ju på att vi får resa och får ses då. Men får vi det så vill jag träffa alla härliga bokbloggare för ny energi för hösten. Och får vi inte det så kan jag i alla fall ägna sommaren och början av hösten att drömma om att vi får det.

Jag längtar så  mycket till att allt återgår till det normala. Just nu är jag inne i en gnällperiod och ser allt mycket mer negativt än innan. Det går i vågor, men ändå så otroligt sjukt hur normaliserad denna tillvaro har blivit!

maj 29

Bokhörnan: Där kräftorna sjunger av Delia Owens

Zoom-bokcirkeln bokörnan i slutet av maj 2020

Igår hade vi bokcirkel med Bokhörnan igen via zoom. Som jag hade längtat efter det! Det var en jobbig dag på jobbet med möte hela dagen så när kvällen kom och vinet hälldes upp i glaset var jag så taggad att träffa mina vänner vid datorn. Vi hade läst Där kräftorna sjunger av Delia Owens.

Hajpad bok

Boken är enormt hajpad, något som faktiskt jag inte var den enda som hade missat. Vi pratade en del om det, att förväntningar innan betyder mycket och kan få stor negativ påverkan på läsningen. Vi var ense om att boken svepte med en och de flesta av oss var därför beredda att förlåta många saker som var mindre bra. Jag inte bara förlät – jag sveptes med, älskade, och missade mycket uppenbart sentimentalt dravel.

Deckarbiten i historien

Det andra påpekade var mindre bra, som även jag som älskade boken kunde hålla med om, var främst att deckarhistorien kändes påklistrad. Författaren Delia Owens var över 70 när hon debuterade och det ligger nära till hands att tro att hon skrivit länge på berättelserna om våtmarkerna. Sedan vävdes det in en deckarhistoria för att driva historien, och den blev lite malplacerad.

Sentimentalt dravel och könsroller

Något annat som nämndes var en känsla av Den blå lagunen (en gammal åttiotalsfilm om två barn som växer upp ensamma och så småningom blir kära , för den som inte har en aning om vad det är). Det var den första mensen och den första sexuella upplevelse. En mycket intressant synpunkt som framfördes av en skeptisk läsare: vad hade hon fått sin sexualmoral ifrån? En ensam kvinna i ett träsk och så uppenbart präglad av rådande könsroller.

Vackert om våtmarker

Vi var alla rörande överens om att det var vackra beskrivningar av våtmarkerna i North Carolina. Jag tyckte att boken hade en story som höll, men där tycke inte alla likadant. Diskussionerna gick varma om det primitiva liv hon levde och hur det var. När vi började prata om varför hon aldrig gick på toaletten, spårade diskussionerna ur och vi pratade om annat.

Nästa bok

Det var oerhört mysigt och trevligt att träffa mina vänner igen, även om det var framför datorn. nästa bok vi ska läsa är Lite död runt ögonen av David Ärlemalm. Den läste jag ut igår, så mina tankar om den kommer ni snart att få!

maj 28

Recension: Savonlahti, Sisko; I sommar blir det nog bättre; 2018

I sommar blir det nog bättreSamtidigt som jag fick Tolv veckor med dig i min hand så fick jag även Sisko Savonlahtis bok I sommar blir det nog bättre. Jag tyckte att det vore spännande att jämföra lite svensk feelgood (Johanna Schreiber) med denna finska, lite vemodiga feelgoodroman. Boken är utgiven på Norstedts på svenska 2020. Titeln kändes dock som ett slag i ansiktet i dessa tider, men boken har ju noll och inget med corona att göra.

I Helsingfors bor en kvinna 30+ som äter chips och dipp och drömmer om den stora kärleken. I början av boken träffar hon en kille via Tinder och de är tillsammans ett tag, men det tar slut ganska fort. Hon kommer dock inte över honom i första taget. Hon hankar sig fram på lånade pengar och tänker tillbaka på tiden då hon var en ivrig och produktiv frilansjournalist.

Jag tyckte att boken var fullständigt deprimerande. Jag såg den inte som den lite vemodiga men ändå hoppfulla bok, som den marknadsförts som. Sisko Savonlahti skriver bra och det är ett bra flyt, men jag har oerhört svårt för sådana antihjältar som bokens jag-person. Hon är världsfrånvänd, infantil och totalt oförmögen att ta tag i sitt liv. Möjligen är det så i detta Tinder-samhälle, men jag vägrar att tro att det är vanligt att tjejer är sådär trånande och totalt verklighetsfrånvända.

Huvudpersonen i I sommar blir det nog bättre påminner lite om Eleanor Oliphant, men jag tyckte att den senare var lite mer ursäktad pga ett stort barndomstrauma i botten. Vilket trauma huvudpersonen i den här boken bär på, framkommer inte riktigt. Jag vill hela tiden skrika ”Men ta dig samman, människa!”, och känslan som dröjde sig kvar var en kvinna som Ester Nilsson. Och det är kanske positivt för flera andra av er.

Om jag ändå ska avsluta med något positivt så var det underbara stadsbeskrivningar från Helsingfors, en stad som jag tycker mycket om!

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 27

Så många böcker – så lite tid

Shelfie

Så många böcker – så lite tid! Nu har jag kommit i det läget att jag har massor av böcker som hopar sig på mina läsplattor och få böcker som jag vill lyssna på. Dessutom ligger det en hel del fysiska böcker här i andrahandsboendet som väl ska läsas. Jag tänkte med det här inlägget försöka reda ut och prioritera lite bland läsningen. Lyssningsböcker rullar på då promenaderna är många och långa.

Här är ett urval av de böcker som jag tänkt att läsa och jag sätter en * framför dem som jag tänkte ta ganska så snart.

Recensionsexemplar

Jag har bara ett oläst hemma som jag ska ta och börja med nu!

* Vår av Ali Smith

Storytel reader

Jag har börjat läsa Modermjölken och den är lättläst och ganska så kort, och sen får jag se vilken jag går vidare med. Queenie ska vi läsa i min feministiska bokcirkel så det blir nog den.

* Modersmjölken av Nora Ikstena

Att skörda ben av Edwidge Danticat

Natt i Caracas av Karina Sainz Borgo

* Queenie av Candice Carty-Williams

Kindle

Här samlas de flesta av det böcker jag läser i min världsutmaning.

* Waterfall of moss and sun av Ingrid Jonker (Sydafrika)

Crossin  the Atlantic Ocean in search of happiness av Amadou Ndiaye (Mauritanien)

Fysiska böcker

Här finns det en mer blandad kompott som jag samlat på mig under livet i andrahandsboendet.

* Voksne mennesker av Marie Aubert (en hajpad bok på norska)

* My Country, Africa av Andrée Blouin (Centralafrikanska republiken)

Erotisk stöld av Thit Jensen (feministisk syster till danska nobelpristagaren Johannes V Jensen)

In the United States of Africa av Abdourahman Waberi  (Djibouti)

Memory rape av Maria Grech Ganado (Malta)

Others, Across av Clare Azzopardi (Malta)

Låneböcker

Biblioteken vill inte ha tillbaka böckerna så jag laddar väl med att ge dessa två kvarvarande låneböcker en chans.

* När regnmolnen hopas av Bessie Head (Sydafrika)

På lösan sand av Alan Paton (Sydafrika)

maj 26

Recension: Owens, Delia; Där kräftorna sjunger; 2018

Där kräftorna sjungerDär kräftorna sjunger av Delia Owens är en hajpad bok där jag av någon anledning helt missat hajpen. Men så startades bokcirkeln Bokhörnan under coronapandemin och nästa bok att läsa blev den, så jag satte igång att lyssna. Uppläsare är Anna Maria Käll och hon är riktigt behaglig att lyssna på.

Kaya växte upp i våtmarkerna i North Carolina. Hon var född 1945 och när hennes mamma lämnade henne var det ingen som tog hand om henne längre. Efter mamman gav sig de äldre syskonen av ett efter ett och tillslut lämnades hon ensam med den gravt alkoholiserade och våldsamma fadern. Han brukade dock ge sig av i flera dagar i sträck så Kaya lärde sig tidigt att ta hand om sig själv. Hon var då bara sju år gammal. Hon tvingades till skolan, men gav upp efter en dag då hon blev så vansinnigt trakasserad. Istället var det en svart man och hans fru som tog hand om henne genom att köpa musslor av henne och påstå att folk behövde rökt fisk och kunde betala med kläder. När hon var 14 träffade hon Tate, som lärde henne läsa.

Samtidigt som vi får Kayas uppväxtskildring så är det en mordutredning. Traktens alfahanne Chase är död och polisen misstänker mord. Alla misstänker träskflickan, det vill säga Kaya. Hon och Chase hade ett förhållande en tid och eftersom hon aldrig visade sig i staden och av alla ansågs vara en blandning mellan apa och människa, är det hon som folk vill se fälld för mordet. Men träskflickan ska visa sig vara en helt annan än de tror hon är.

Boken var verkligen bra! Så hjärtskärande att läsa om den lilla flickan som verkligen ingen brydde sig om. Hur fördomar och annat omöjliggjorde för det svarta paret att ta sig an henne mer än att ge henne kläder. Det står inte uttryckligen i boken, men jag gissar att de hade tagit henne med hem till sig om det hade varit en annan tid. Sedan är det vackert om att leva ett med naturen och alla beskrivningar av våtmarkerna är verkligen fantastiska. Det är också en bok om hur viktigt det är med utbildning, för trots att Kaya aldrig går i skolan utbildar hon sig på egen hand.

Jag ser mycket fram emot att diskutera den här boken med fler!

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 25

En helg på Landsort var en underbar coronaflykt

Vi har varit på Landsort. Vi åkte båt ut, men det var få på båten då det gick att hålla avstånd. Väl där har vi inte umgåtts med någon, förutom familjen. Vi hade otur med vädret i lördags, men igår och i fredags var det underbart väder. Jag brände mig i vanlig ordning. Det var en liten verklighetsflykt, ett sätt för oss att känna normalitet en stund. Men det var ju inte normalt, då affären och puben inte var öppna.

Selma och Annie

Jag och barnen åkte ut lite tidigare för att få lite kusinhäng. Dessa glada fyraåringar var en fröjd att skåda!

Landsort på Kristi Himmelsfärd

På kvällen hade svanarna konferens utan social distansering utanför vår altan. Det var en underbar kväll.

Landsort på Kristi Himmelfärd

Som sagt var vädret inte det bästa på lördagen, men jag hann med en powerwalk hit innan regnet och som bonus lyssnade jag klart på Delia Owens Där kräftorna sjunger.

Landsort på Kristi Himmelfärd

På lördagen ägnade vi oss åt en favoritaktivitet som vi oftast nekar våra barn på sommaren. Synd bara att det inte fanns så mycket att elda upp såhär i början på säsongen.

Landsort på Kristi Himmelfärd

Kanske bäst att åka hem när man får se detta. Det kommer att bli en nervös sommar om det blir så att vi får åka hit. Och det hoppas vi ju. På hemvägen var vi 21 personer som ville åka med båten, som nu i coronatider endast tar 20. Så vår familj fick vänta. Det var inte så jobbigt då vädret var fint och barnen tyckte att det var fantastiskt att få åka en båt alldeles själva när den väl kom.

Nu har vi och barnen fått mycket energi till att fortsätta härda ut corona-helvetet. Måtte dödstalen gå ner snart!

maj 24

Recension: Tokarczuk, Olga; Löparna; 2007

LöparnaFörra veckan bokcirklade jag om Löparna av den polska nobelpristagaren Olga Tokarczuk. Jag hade inte läst ut boken då så min recension kommer först här (jag har annars en ambition att publicera recensionen före diskussionen, men det blir oftast inte så). Jag såg mycket fram emot Löparna då jag fortfarande väntar på en – enligt mig – riktigt fullträff av Tokarczuk.

Löparna är en fragmentarisk roman om människor som alla är på väg någonstans eller som på ett eller annat sätt inte vill vara på väg (mot ålderdomen). I början var det flera fragment som grep tag i mig och som jag ville läsa mer om dem, men de slutar bara och nya fragment tar vid. Jag tappade bort mig rätt så snart och försökte koncentrera mig på någon del som var intressant, men det var ganska svårt.

Löparna var mycket märklig bok som inte alls passar mig. Olga Tokarczuk kan skriva och hon fångar mig som läsare i den här romanen flera gånger, men tyvärr behåller jag inte fokuset särskilt länge. Jag minns att jag tyckte att hennes Daghus, natthus var rörig, men såhär i efterhand framstår den som ett under av lättfattlighet. Löparna var i en helt annan klass av rörighet.

Läs här om hur de andra i bokcirkeln resonerade kring boken.

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 23

Recension: Lindström, Christina; Hälsningar från havets botten; 2015

Hälsningar från havets bottenChristina Lindstörms debutbok Hälsningar vid havets botten är en ungdomsbok som kom 2015. Efter att ha läst Finns det björkar i Sarajevo?, blev jag sugen att läsa något med av Lindström. Jag tycker också att ungdomsböcker passar bra för lyssning och mina promenader till och från förskolan slukar en del ljudböcker.

I Hälsningar från havets botten får vi möta Phille som går på musikgymnasium. Han är mörkhyad för hans mamma kommer från Brasilien, men mamman har han inte träffat sedan han var liten. Var hon är vet han inte då hans pappa vägrar att prata om det. Pappan är inte den som har mest ordning på sig, men i bakgrunden finns en farmor som ser till att Phille får god lagad mat emellanåt och en rejäl push i skolarbetet. När boken börjar upptäcker Phille att Hanna går på skolan. Hanna som försvann i fyran för att aldrig komma tillbaka. Hanna som han var otroligt kär i fast hon hade trasiga kläder och ljög om att hon hade en häst. Kommer Hanna ihåg honom?

Hälsningar från havets botten är en kärlekshistoria mellan den glada och lite bekymmerslösa Phille och den inbundna och socialt hämmade Hanna. Phille har sina egna bekymmer, men han tar mycket i livet med en klackspark. Hanna har svårt att ens hälsa på folk. Tillsammans blir de ett udda par som klarar av att öppna sig för varandra med sina innersta tankar.

Det var en mycket fin ungdomsbok med en kille och hans känslor i centrum. Phille är en snäll kille och även om han också kan göra fel, ber han om ursäkt. Det är inte något helgonporträtt av en kille som knappast finns i verkligheten, utan mer en alternativ mansroll för en ung kille som vill ha kärlek och sex som alla andra men som inte spelar någon han inte är. Kärleken till Hanna är också så fantastiskt fin. Det är kärlek som inte tar hänsyn till status eller coolhet, bara ren kärlek. Christina Lindström skriver fantastiska ungdomsböcker med pojkar som huvudpersoner, med alternativa roller för den som inte nödvändigtvis är cool och tuff.

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 22

Recension: Angüe, María Nsué; ur Ekomo; 1985

EkomoJag har inte läst hela Ekomo av María Nsué Angüe från Ekvatorialguinea. Den enkla anledningen till det är att den boken inte finns på något annat språk än spanska, och det språket behärskar inte jag. Ekomo var den första romanen skriven av en kvinna, som kom ut i Ekvatorialguinea. Jag hittade ett utdrag ur den på engelska i samlingsboken Daugher of the diaspora – Afra-Hispanic writers (ja, den kostade en förmögenhet, men det är få länder kvar nu och jag vill gå i mål!).

En kvinna berättar om sin makes sjukdom och död. Hon lever i ett samhälle där kvinnor har en bestämd plats, och den är inte i offentligheten. I det utdrag av boken som jag läste berättar kvinnan lidelsefullt om sin man och hans stora gärningar. Jag tänkte först att hon pratade om någon profet eller ledare, men det var hennes man. Som emanciperad europeisk kvinna kan det var lätt att ta detta för extremt konservativt, men historien måste sättas i sitt sammanhang. María Nsué Angüe beskriver kvinnors verklighet i Ekvatorialguinea och det hade ingen annan gjort före 1985.

Efter att ha läst utdraget ur Ekomo, satte jag mig återigen och googlade boken för att se om det finns någon längre översättning. Jag hittade det inte nu heller. Det här är mitt bidrag till Ekvatorialguinea i min utmaning att läsa mig jorden runt. Det går att argumentera för att jag borde valt den roman som fanns tillgänglig (men som jag inte alls var sugen på), men jag hoppas och tror att jag gjort mer för feminismen genom att uppmärksamma en kvinna som var först med att berätta om kvinnors situation i sitt land.

maj 21

Recension: Gustafsson, Yvette; Feltänkt – trötthetens faser; 2020

Trötthetens faserJag har följt Yvette Gustafsson aka @feltankt på Instagram ett tag nu och har blivit förtjust i hennes vardagsnära små seriestrippar. Hon har nu gett ut en bok,  Feltänkt – trötthetens faser, där hon samlat dem och givit ut på eget förlag, Uvett. Du kan stödja henne genom att köpa boken eller genom Patreon.

Feltänkt – trötthetens faser är fina vardagliga situationer berättade och tecknade med humor. Det handlar om författarens eget liv som konstnär, egenföretagare och småbarnsmamma. Varje seriestripp är kommenterad med några rader som tidigare publicerats på Instagram. Här är en av mina favoriter. Jag älskar också att köpa saker som inte alltid är så praktiska.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Yvette Gustafsson, tecknare (@feltankt)

Jag tycker mycket om Yvette Gustafssons karaktärer med stora munnar som kan se så otroligt glada ut, men också så kränkta eller ledsna. Det är imponerande att kunna göra så många ansiktsuttryck på sådan liten yta, som ju ett ansikte i en seriestripp är. Det är många strippar som jag gillar och som jag småler åt eller till och med skrattar till åt.

Det jag tyckte mindre om var de förklarande texterna. Jag kom på efter ett tag att de faktiskt störde mig. Jag som läsare vill inte veta om serien är sann eller hur den blev till, jag vill vara fri att tolka som jag vill. Men det går ju att hoppa över de texterna. Samtidigt är det såklart lite spännande att se hur en stripp kommit till. Jag vet inte hur en bra balans skulle se ut, men nu läste jag bara stripparna som de var rakt upp och ner. Och jag gillade!

Läs mer: Adlibris, Bokus