Recension: Mukasonga, Scholastique; Madonnan vid Nilen; 2012

Madonnan vid NilenScholastique Mukasonga är född och uppvuxen i Rwanda, men flydde till Frankrike precis före folkmordet 1994. Hennes bok Madonnan vid Nilen gavs ut på franska 2012 och 2020 på svenska på Tranans förlag. Jag blev mycket intresserad av boken och köpte den i julklapp till mig själv. Nu var jag kanske egentligen inte på humör för folkmordslitteratur, men jag valde ändå att ta mig an den.

Till en internatskola i de Rwandiska bergen skickas flickor från det högre samhällsskiktet i landet. De är döttrar till politiker, militärer och höga tjänstemän. Det är 70-tal och flickorna är både hutuer och tutsier. Skolans redare heter Gloriosa och är hutuer och vi får följa hennes kamp för att majoritetsfolket i landet ska få ännu högre status än de redan har. Virginia är tutsier och får svårare och svårare att passa in bland flickorna på skolan. Lärarna är franska och kommer inte sällan direkt från Frankrike och deras moderna manér passar inte alltid in, enligt skolans ledning. Denna mix av personer är till en början spännande, men blir alltmer skrämmande ju längre in i boken vi kommer.

Jag var visserligen inte på rätt humör när jag läste Madonnan vid Nilen, men det hindrade mig inte från att tycka att det är en fantastisk bok. Det gick lite trögt att läsa eftersom det är vinter och boken var tung, men den var väl värd sina extra timmar. Det var en fantastisk skildring av hur ett stora spänningar i ett land visas genom klasskompisar på en skola. Jag tyckte också om berättelserna om flickorna och om vem som blev ledare och hur strukturerna såg ut dem emellan. Balansen mellan storpolitiken och kompisandan är det som gör boken så bra.

Madonnan vid Nilen är ingen lätt bok, men den är inte heller speciellt svårläst. Jag tyckte mycket om den och känner att det var en viktig bok. För oss i västvärlden har det genom historien varit svårt att förstå att ett folk i ett afrikanskt land slår ihjäl ett annat folk. Madonnan vid Nilen ger dig lite större förståelse för Rwanda, vad som hände då och vad som skulle hända sen.

Läsa jorden runt: Vi av Kim Thúy

Vi

Det kändes lite som att många i bokcirkeln Läsa jorden runt var lite missnöjda med valet av bok, Vi av vietnamesisk-kanadensiska Kim Thúy. Jag hade själv redan läst boken och hann aldrig läsa om den, vilket såklart inte gjorde samtalet så enkelt. Jag minns aldrig detaljer i böcker. Men vi var trots allt en liten skara som hade ett bra och trevligt samtal ändå! Du som inte läst boken och inte vill ha spoilers, ska undvika att läsa stycket Oklart slut.

Läs min recension av boken här.

Fragmentariskt berättat

Det första vi pratade om var att boken var fragmentariskt berättad och att flera av oss inte därför hade fått så bra sammanhang. Några av oss hade läst både Ru och Mãn och kunde konstatera att Vi inte är den bästa av böckerna.

Kulturskillnader

Vi kom in en del på kulturskillnader och hur det är att växa upp i ett land där man vill anamma kulturen, men samtidigt lever i sitt lilla community. Det kan inte vara lätt frö dem som står med en fot i varje kultur och den här boken visar tidligt på det problemet.

Att återvända

Ett stort tema i boken är att återvända. Vi återvänder till Vietnam och det är inte helt lätt. När hon väl är i Vietnam, träffar hon en fransman som hon blir tillsammans med och känner stor samhörighet med.

Oklart slut

Vi var alla rörande över ens om att slutet kom lite abrupt och hade lite för många – och för viktiga – lösa trådar. Vi hoppas på en fortsättning, men misstänker att det inte kommer.

Nästa bok

Vi bestämmer inte ny bok på sittande möte, utan röstar i gruppen. Vi har dock tänkt att nästa bok ska komma från Östeuropa.

Feministbiblioteket rekommenderar: Ge dig själv en läsutmaning

Boktips i NU

Jag har ju helt glömt att berätta om mitt senaste inspel i Tidningen Nu. Jag ger boktips i den tidningen med oregelbundna mellanrum och nu var det inte konkreta tips kring böcker, utan hur du kommer igång med läsningen nu när det är nytt år och allt. Jag har fokuserat på läsutmaningar, som för oss bokbloggare är en rätt vanlig sak, men som jag tror att andra kanske inte riktigt tänkt på i samma utsträckning.

Det jag glömde att tipsa om är att man kan använda sina sociala kanaler för att berätta om sin utmaningar. Det kan ge en lite extra sporre om man inte bokbloggar eller är bookstagrammer redan. Jag tipsade i partikeln bland annat om att läsa från olika länder, klustra böcker efter ämne eller helt enkelt haka på någon utmaning med helt slumpmässiga punkter (läs en bok från Afrika, läs en bok av en författare som heter Anna, läs en grön bok eller liknande).

Jag hoppas att jag har kunnat bidra till lite mer läslust hos liberalpartisterna!

Ett decennium i skuggan av Julian Assange

I skuggan av Assange

Jag såg i helgen Kalla Fakta om Julian Assange och bland annat Anna Ardin, som anklagar honom för att ha utsatt henne för sexuella övergrepp. Anna och en tjej till gick till polisen 2010 för att anmäla våldtäkt och sexuellt ofredande och det skulle bli början på en häxjakt som pågått i över ett decennium. Sverige anklagades för att vara ett feminismens Saudiarabien och Julian Assange bosatte sig frivilligt på Ecuadors ambassad i London i sju år, för att slippa rättegång i Sverige.

Anna Ardin har skrivit en bok om sina upplevelser, som jag ska läsa, så det här inlägget är mer reflektioner kring sexuella övergrepp, våldtagna kvinnor och hur man ser på sex och sexuella övergrepp i Sverige och i andra länder. I Sverige krävs inte penetration för att det ska klassas som våldtäkt och det är bland annat detta som retat upp folk i andra länder. Det betyder att kvinnor, utan hjälpmedel, kan våldta en man. Och en kvinna också för den delen. För mig känns det mer än rimligt.

Jag blev mycket berörd av dokumentären, som jag ofta blir nr det handlar om politiskt aktiva personer. Jag har full förståelse för att man kan bli så starstrucked att man utan omsvep låter en politisk stjärna bo hemma hos en. Jag har också förståelse för att man hånglar med honom, fast man kanske inte är jättesugen. Hångel och sex är inte en stor sak för de flesta svenska tjejer runt 30, men trots det vill såklart ingen göra det mot deras vilja.

Det verkar som om vissa har oerhört svårt att ta in att man frivilligt kan låta någon bo hos en och sedan anmäla personen för våldtäkt. I dokumentären visades bland annat ett rätt vidrigt hån från någon på Fox news som gjorde sig lustig över precis detta. Vi har kommit längre, jag kan inte tänka mig annat. Ändå, trots att vi nu vet att våldtagna kvinnor inte beter sig efter en viss mall, finns det kvinnor – till och med feminister – som ifrågasätter Anna Ardins upplevelser. Och inte bara ifrågasätter, utan gör hån av det. Inte alls bättre än snubben på Fox news.

Jag trodde vi hade kommit längre 2021, i alla fall i Sverige. Det är dock tydligt att många är beredda att gå riktigt långt för att försvara någon de gillar. Men idag, över tio år senare, är knappast Julian Assange en hjälte längre, i alla fall inte för den stora massan. Ändå finns det kvinnor och till och med feminister som ger sig på Anna Ardin i offentligheten. Jag vet inte vad som hände i sovrummet mellan henne och Julian Assange, men att hon skulle göra karriär på våldtäksanklagelser, borde väl vara under allas värdighet att påstå?

Dokumentären borde säljas utomlands. Jag skulle gärna vilja ha ett annat lands vinkel på den. Vinkeln om de påstådda sexövergreppen möttes som sagt med hån och till och med anklagelser om att tjejerna skulle jobba för CIA. Svenska tjejer är sedda som lättfotade i många länder. Deras bild är förmodligen en bild som stämmer. Jag håller det inte för osannolikt att svenska kvinnor oftare har one night stands än kvinnor i andra länder (men jag har ingen aning). Det betyder inte att det bara är att stövla in på en krog i Sverige och dra med sig valfri tjej hem.

Tyvärr var det inte så att det bara var utomlands som Anna Ardin och det andra tjejen fick utstå hat och hot. Anna var till och med tvungen att fly landet för att undkomma det värsta. Det är helt sanslöst att det hände i Sverige bara för tio år sedan för att hon hade mage att anklaga en superstjärna för övergrepp. Nu ska jag läsa hennes egna ord och återkomma när jag läst boken.

Recension: Under, Marie; Gnistor i askan; 2007

Gnistor i askanJag har läst Marie Under, en estnisk poet som skrev 10 diktsamlingar i Estland och tre i Sverige. Gnistor i askan gavs ut på Elleströms 2007 och är ett urval av hennes dikter. Översättare är Enel Melberg, som i förordet skriver att Marie Under inte bara var poet, utan även förnyade det estniska språket. Hennes dikter är ofta på rim, vilket har gjort det svårt att översätta dem och behålla rytmen och rimmen.

Marie Under är en av Estlands mest kända poeter. Hon flydde till Sverige 1944 och fortsatte skriva dikter här. Hon blev aldrig stor i Sverige, trots flera försöka att introducera henne på Svenska. När hon dog 1980 hade hon bott undanskymd i Mälarhöjden i 35 år. Hon sörjdes av hela den etniska diasporan. Som flykting var livet svårt, men hon nominerades till nobelpriset i litteratur 1945 och då  erbjöds hon ett bättre boende än den flyktingförläggning hon bodde på.

I Gnistor i askan finns det dikter både från Unders tid i Estland och från Sverige. I början handlar det mycket om Estland, landsbygden och naturen. Sedan kommer det dikter om deporteringarna till Sibirien, för att i slutet handlar om Mälaren och Stockholm. Mina favoritdikter var dem som handlade om Estlands historia. Den långa dikten Julhälsning 1941 var det jag fastnade mest för. Här kommer en vacker och gripande strof från den dikten:

Ständigt tänket jag på dem som fördes
bort från oss; upp mot himlen når
deras brist – som om också vi berördes
när till bädd och dukat bord vi går.

Ända sedan jag läste om Marie Under första gången har jag velat läsa henne. Det hade nog inte tagit så lång tid om det inte varit för pandemin och att biblioteken blivit mer otillgängliga för mig. Nu beställde jag Gnistor i askan på Bokbörsen och jag ska ställa in min fina bok i bokhyllan bland mina andra lyrikböcker!

100 år sedan kvinnlig rösträtt klubbades igenom

Elin Wägner och namnunderskrifterna

Elin Wägner och namnunderskrifterna.

Idag är det 100 år sedan kvinnlig rösträtt klubbades igenom för andra gången i Sveriges Riskdag. Hösten 1921 fick kvinnor rösta för första gången i Sverige. Samtidigt som det är otroligt längesedan, så är det ju också ganska nyss. Min mormor var tre år och kvinnor hade alltså inte fått rösta i hela hennes liv. Det känns hisnande när jag tänker på det.

Idag går mina tankar till alla vuxna människor som inte får rösta, eller inte får rösta på vad de vill. Även om vi ser mycket ont i världen och flera saker som går åt fel håll, så går också mycket åt rätt håll. Det har pyst över i Vitryssland och folket har ännu inte tystnat. Det börjar röra på sig i Ryssland. I veckan fick Estland sin första kvinnliga premiärminister. Estland var inte ens ett självständigt land när jag blev tonåring.

Jag skänker också en tanke till att de kvinnor och män som vigde sitt liv till att göra det möjligt att införa demokrati i Sverige. När folk pratade om hattnålar och andra fullkomligt ovidkommande saker, fanns dem som håll huvudet kallt och körde på. Tillslut, alldeles för sent men ändå, kunde inte ens Sveriges Riksdag kämpa emot.

Grattis demokratiska Sverige på 100-årsdagen! Idag firas det med film och ljusspel i riksdagen. 

Låtar vi minns: Coronaanpassade låtar

Bernie Sanders utanför vårt hus

Som jag skrev häromdagen är jag inne i coronadipp. Det går i vågor och i helgen har det varit mest upp, men det här är ju inte roligt för någon. Idag tänkte jag därför pigga upp mig själv och alla andra som vill känna sig uppiggade, men lite coronaanpassade låtar. Visste ni att folk skrivit om corona före själva pandemin? Inte? Här kommer i alla fall några exempel. Och tycker ni att detta inlägg inte är roligt, går det bra att googla på Bernie Sanders så kan ni skratta åt alla memes. Ovan ser ni honom utanför vårt hus,

Lars Winnerbäck har skrivit en låt som är förmodligen är sponsrad av Folkhälsomyndigheten. Jag trodde i slutet av min graviditet att den här låten handlade om graviditet. Det gör den såklart inte, den handlar om den svenska coronastrategin. Håll ut, håll ut, för eller senare spricker en bubbla, håll ut några dagar till.  Kom ihåg att tro och ork och lust är lätt att tappa och hål näsan över ytan tills det vänder!

Brukar du ibland höra fel när du hör låtar? Självklart heter den här låten Corona, corona och inget annat. Kanske lite väl överdrivet att skriva kärlekssånger till en pandemi, kan jag i och för sig tycka.

En låt som borde kommit i våras, med fokus på storstadskvinnor.

Du är inte ensam! Det kommer en dag när det regnar och livet hängs ut på tork. Pontus och Amerikanarna visste detta redan för 30 år sedan.

#jagbokhandlar fyller ett år

#jagbokhandlar år två

För ett år sedan visste vi inte vad som komma skulle. Då drog ett gäng författare och bokbloggare/bookstagrammers igång #jagbokhandlar på Instagram för att stötta de fysiska bokhandlarna. Idag, ett år senare, är detta viktigare än någonsin! Det är många som inte vill gå in i affärer, men är du frisk och det är ont om folk, så kan du visa ditt stöd genom att köpa en bok i en fysisk affär.

Jag åkte in till Nacka Forum i veckan när jag kände mig som deppigast. Där går det bra att hålla avstånd och på Akademibokhandeln är det inte direkt kö. Var sugen på att köpa en ny inbunden bok, men det är tyvärr lite väl mycket i slutet av månanden nu, så det fick bli en pocketbok. Jag valde Olga Tokarczuks Styr din plog över de dödas ben. Jag vill älska Tokarczuk, men har dessvärre lite svårt för henne. Jag har hört att den här boken ska vara hennes mest lättillgängliga, så jag är redo för att ge henne en fjärde chans!

Behöver du åka in till stan eller ett köpcenter? Köp en bok!

#jagbokhandlar år två

#jagbokhandlar är ett initiativ på Instagram från @annabagstam@bokmorsa@ett_eget_rum@feministbiblioteket@joschreiber@litteraturlivet@tjejerna_pa_hojden och @tobiassoderlund_forfattare för att vi vill stötta den fysiska bokhandeln. Köp en bok i din fysiska bokhandel imorgon när lönen kommer och dela ett foto av den under #jagbokhandlar

Recension: Zapata, Mariana; Kulti; 2015

KultiNär jag har diskuterat romance och feelgood i sociala medier har jag fått en del tips att kolla upp. Jag började med att ta mig an Mariana Zapati och Kulti. Mariana Zapata är romanceförfattare från Texas och skulle, enligt andra, vara en person som kan det där med att bygga upp en spänning mellan sina karaktärer och det tyckte jag lät spännande. Kulti fanns på Storytel som ljudbok, så jag lyssnade på den. Zapata är inte översatt till svenska.

Sal är en av USA:s bästa fotbollsspelare, men hon spelar ändå inte längre i landslaget. Före den kommande säsongen får hon en chock när hon får veta att den tyska före detta superstjärnan Reiner Kulti ska bli deras andretränare. Kulti var Sals idol som ung, men hans gloria falnade när han skadade Sals bror Eric i en match. De träffas och Kulti är otrevlig och bryr sig inte om att lära sig spelarnas namn. Så en dag ber han om skjuts hem av Sal och mycket motvilligt inser hon att de inleder en vänskapsrelation. Trots att inget händer, tycker pressen att deras vänskap är spännande och Sals lagkamrater tycker att det är mycket problematiskt att de dyker upp på bild i pressen med jämna mellanrum. Det börjar bli ett problem för hennes karriär, samtidigt som hennes känslor för sin nyfunna vän börjar förändras.

När jag började läsa tänkte ja att det inte kändes särskilt intressant att läsa om någon som blir förälskad i sin tonårsidol, men trots det temat så var det en i kärlekssammanhang spännande bok. Mariana Zapata är långsam i sin historia och den som är ute efter mycket hångel och sex, får söka sig till någon annan författare. För mig som inte vill ha det, kände att jag träffat precis rätt. Kulti är ca 500 sidor upptrappning så inte en chans att du missar spänningen mellan huvudpersonerna!

Det som jag har att invända mot boken, som jag inte läste för att det skulle vara ett feministiskt mästerverk men ändå önskade skulle hålla en viss standard, var att det var lite väl mycket fokus på att Sal minsann inte ligger med vem som helst, att hon inte är lättfotad osv. Det är lite slutshaming, för att använda en amerikansk term. Dessutom känns det för mig som svenskt lite märkligt att det skulle vara en grej att ligga med någon efter första dejten.

Det är roligt att boken handlar så mycket om sport. Det är befriande att Sal springer omkring osminkad med träningskläder och hår åt alla håll. Inga stringtrosor här inte, men kanske lite väl grönbruna ögon hos mannen i fråga. Sal är latino och det är inte så mycket fokus på hennes utseende, mer än det hon själv nämner i sina tankar. Sexscenerna – när de väl kommer – är kanske väl explicita, men jag fick vänta på dem länge, så jag är ok med det. I det stora hela var Kulti en mycket bra romance och behöver jag mer romantik och lättsmält kommer jag absolut läsa mer av Mariana Zapata!

Recension: Tuti, Ilaria; Blommor över helvetet; 2018

Blommor över helvetetJag behövde något lättsmält (för mig är det feelgood eller deckare) att lyssna på och när jag läste om den italienska författare Ilaria Tuti, blev jag nyfiken. Jag började med Blommor över helvetet som är den första boken i serien om den 60-åriga kommissarien Teresa Battaglia. Boken gavs ut på svenska 2020 på Bazar förlag.

Teresa Battaglia får inte bara ett mord på halsen, utan ven en ny irriterande kollega samt ett överhängande kroppsligt hot hon inte vågar sätta namn på. En man blir mördad och moder är arrangerat på ett skrämmande sätt med många symboler. Battaglia har svårt att få bilden av mördaren och kan inte bestämma sig för om han är rationell eller agerar i affekt. När en kvinna hittas svårt skadad och förmodligen utsatt för samma gärningsman, börjar Battaglia hitta ett samband. Ett gäng barn som alla på något sätt verkar fara illa hemma, har kopplingar till offren.

Att utspelar sig i den lilla bergsbyn Travení, som inte har gjort upp med sitt förflutna. I Travení talas både tyska och italienska och och ligger nära Österrike. Vi får i boken en berättelse som går tillbaka 40 år i tiden och morden kopplas samman med något som hände på en sluten klinik. Det handlar om att göra upp med sin historia och stå för det goda så att liv kan sparas. Boken utspelar sig i skogarna i italienska alperna och det är en passande deckarmiljö.

Jag tyckte mycket om Blommor över helvetet, men deckare var inte vad jag ville ha just nu så det gick lite trögt. Jag kommer absolut att spara Ilaria Tutis andra bok om Teresa Battaglia till ett tillfälle då jag är gladare och vill ha mer svårmod och mindre romantik. Det bästa med boken var att det var mer som en thriller än en deckargåta och att det var så fina miljöer från norra Italien.