Mørch, Dea Trier; Vinterbarn; 1976

vinterbarnDea Trier Mørch var dansk feminist och socialist. Vinterbarn är en roman om kvinnlig solidaritet på en sjukhusavdelning för kvinnor med garvidietskomplikationer.

Vi får följa flera kvinnor, men främst Marie. De ligger alla inne på avdelning 0 på BB. De flesta lider av havandeskapsförgiftning och flera kan inte lämna sjukhuset fast de vill.  En efter en lämnar de för att föda och i större delen av boken får vi följa hela förloppet genom Maries ögon. Marie väntar barn med en grönlänning som inte är hennes pojkvän. Han är på Grönland och kan inte vara med under förlossningen.

Det händer egentligen ingenting i boken, mer än att barn kommer till världen, men ändå är det en viktig feministisk klassiker. Det är för en person född året efter den skrevs, skönt att konstatera att mycket har hänt. Idag får vi veta om det är något fel på barnet, idag är det självklart att papporna är med och idag är det mer en regel än ett undantag att familjen får bo ihop efter förlossningen (i alla fall i Sverige, vet inte hur det är i Danmark). Men samtidigt är det lätta att känna igen sig i maktlösheten som man kan känna som gravid. Det kan fortfarande vara svårt att ha full koll på skeendet, men nu viskas det förhoppningsvis inte bakom våra ryggar när barnmorskor misstänker fel på fostret.

Mitt ex som jag köpte på Bokbörsen innehåller fantastisk illustrationer som författaren själv tecknat (se omslagsbilden).

Bokbloggsjerka v 16 – titlar

Veckan fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Att bokomslaget är viktigt för många har jag förstått, men hur viktig anser du att bokens titel är?

Jag tycker att det är viktigt att författare/förläggare har ansträngt sig för att hitta en bra titel till sin bok. En titel får gärna locka till nyfikenhet. Exempel på bra titlar: Stalin kossor (vad är det?), Torka aldrig tårar utan handskar (va? Usch vad omänskligt!), Rädd att flyga (vad handlar den egentligen om?). Andra titlar som fångat mig (såklart, jag är ju en feministisk virtuell bibliotekarie): Kvinnor på ett tåg, Tre starka kvinnor och A woman like me.

Det är också viktigt att översättare inte tar sig allt för stora friheter. En rolig sak är boken Fem svarta höns på svenska och A town like Alice i original, är att den svenska titeln är bättre. Enligt mitt tycke består boken av en bra och en dålig halva. Fem svarta höns är en titel som är bra för den första delen och det är den delen som är bra, som handlar om ett kvinnligt fångläger i Malaysia under andra världskriget. När jag läst boken vill jag knappt minnas det hemska slutet och hjältinnan som bosätter sig i obyggden i Australien och försöker göra sin håla till a town like Alice (Springs, som hon ansåg var en trevlig stad). 50-tals könsrollsromantik så att det förslår.

Fokus: Baltikum – Litauen

Litauens flaggaVilka böcker?

Ivanauskaitė, Jurga; Häxan och regnet: 1993
Juknaitė, Vanda; Glaslandet; 1995
Kalinauskaitė, Danutė; Att avregistrera ett spöke; 2004
Radvilavičiutė, Giedra; Hejsan; 2004
Skablauskaitė, Jolita; Tiden läker; 1993
Vilimaitė, Bitė; Malhackad och Mjölkklubben; 2002

Sammanfattning läsupplevelse Litauen

I den litauiska litteratur som jag läste tyckte jag att det var lite mer religion och övernaturlighet än i berättelserna från de andra länderna. Det kan såklart varit en tillfällighet. Att ha läst en så stor litauisk, modern klassiker som Häxan och regnet är roligt, men den var inte lika kul att läsa som att ha läst. Novellen Glaslandet var den jag tyckte bäst om. Den handlar om en ensam kvinna i ett äktenskap som bara blir mer och mer isolerad. I den var också förtrycket från Sovjetunionen närvarande.

Vad har jag lärt mig om kvinnor i Litauen

De litauiska kvinnorna har nu fått ett katolskt ideal att leva upp till, som de i resten av Baltikum inte har. Kyrkan är otroligt stark och det märktes tydligt när jag läste om reaktionerna på Häxan och regnet som starkt ifrågasätter kyrkan. I det urvalet jag hade känns det också som att de litauiska kvinnliga författarna ”gått vidare” på ett annat sätt än de estniska och de lettiska. Inte lika mycket sovjetförtryck i novellerna och romanen jag läste. Men det kanske finns i annan litteratur som jag inte läst.

Vad har jag läst tidigare?

Jag skrev om Litauen på 1900-talet i en antologi som min klass gjorde om Baltikum när jag gick i trean på gymnasiet. Jag vet att jag läste om hur religionen höll samman folket under kommunisttiden. Annars inget.

Hur ska jag gå vidare?

Jag vet att det finns fler litauiska författare som översatts och jag vill verkligen läsa mer. Det är bra att ha fått (eller snarare gett mig själv) en liten introduktion och nu vet jag lite mer vad som finns. Jag tackar Tranan bokförlag för nästan allt i hela den här utmaningen!

Feminister

Ivanauskaitė, Jurga

Bloggträff på Norstedts om erotisk litteratur 17/4

Igår var jag på bloggträff på Norstedts. Jag var inbjuden för att diskutera erotisk litteratur efter som jag har recenserat 50 nyanser av honom, som Norstedts gett ut. Nu är det ju bara en sanning med modifikation och jag skrev till förlaget och frågade om jag fick ta med mig Sara Starktröm som är hon som har gästrecenserat boken på bloggen. Det fick jag. Och det var ett fantastiskt tillfälle för oss att få träffas, för det har vi faktiskt inte gjort innan.

Hanna och Sara Starkström

Här är Sara och jag. Det var jättekul att vara på bloggträff och det var roligt att få lära känna en sådan smart, rolig och trevlig människa som Sara!

Snittar och bubbelVi blev bjudna på snittar och bubbel och så diskuterade vi 50 nyanser, en bok av Sylvia Day som vi fått inför mötet och vad det är som gör att dessa böcker slår just nu. Är det en trend och kommer vi att få se fler av den här typen och kanske rentav på svenska? Jag har ju inte läst 50 nyanser, men jag kunde bidra med lite till diskussionen om vad jag ansåg om För dig blottad av Sylvia Day (fast jag bara läst halva, recension kommer alltså senare). En ung kvinna domineras fullständigt av en superhet och farlig man. Inte så nytt kanske men det är i alla fall inga ”kvinnligt” mesiga omskrivningar av könsorgan utan det är kuk och knulla och till och med klitta. Vissa tyckte att just detta var besvärande, jag tyckte att det var befriande. Jag har mer problem med att det handlar om en man som kontrollerar kvinnan och att det lite väl ofta är på hans villkor. Men hon tar också initiativ till sex och det är väl bra, eller i alla fall vad man borde förvänta sig.

Läs gärna vad Suzanne har skrivit om varningssignaler för våldsamma män i sin kommentar från bloggträffen.

Hanna och Hanna Widell

Hanna Widell var moderator och det gjorde hon bra. Det märks att hon har en kärlek till litteratur och tyckte att det var roligt att diskutera denna erotiska trend i ”kvinnolitteraturen”. Hon jobbade på Veckorevyn när jag prenumererade på den någon gång i början av nittiotalet (jo, jag har också varit fjortis) och det var lite speciellt att träffa henne såhär 20 år senare.

GoddiebagNorstedts bjöd oss på en goodiebag och i litteratursammanhang är det verkligen som julafton. Jag tyckte att det var ett fantastiskt kul event och jag hoppas verkligen att det blir fler och att jag också blir bjuden på dem.

Bokhylla på Norstedts

Som om goddiebagen inte var nog fick vi välja en bok i någon av alla bokhyllor som stod i deras lokaler. Enda bekymret var: Vilken? Hur ska man kunna välja en?

Bokhyllor på NorstedtsDetta är  en drömarbetsplats för en bokälskare. Vem vill inte gå omkring bland alla dessa böcker hela dagarna? Jag skulle blivit bibliotekarie på riktigt 🙂

Böcker jag fick

Påsen innehåll Hanna Widell och hennes syster Amanda Schulmans kokbok. Det är en sommarkokbok med utgångspunkt från deras sommarställe på Gotland. Efter en snabb genombläddring ser det ut att finnas mycket gott där. Jag valde boken Flickan i Clèves av Marie Darrieussecq. Det kan tyckas vara ett märkligt val, men jag kände att jag ville välja något ovanligt, som jag inte kommer att få tag i på annat sätt. Eftersom jag vill läsa om kvinnor i olika länder så valde jag en fransk bok.

Erotik - Sylvia Days Crossfireserien

Första delen i Sylvia Days Crossfireserie, För dig blottad, fick vi före träffen och den har jag läst halva. Vi fick även manuset till nummer två, För sig sedd, och jag får se efter den första om jag blir sugen på mer. Det var otroligt intressant att diskutera denna så kallade kvinnliga porren för tidigare har jag diskuterat på Twitter om vad som egentligen är feministisk porr. Det är svårt att bena ut det utan att moralisera över andra människors sexuella fantasier. Min slutsats efter diskussionen var att jag hoppas att det kommer mer och att det kommer att finnas variation. De som vill ha blomma och lem istället för fitta och kuk ska kunna få det och de som vill ha en mer dominerande kvinna kan få det. Det borde väl inte vara en utopi?

Läs gärna vad andra som var med på träffen har skrivit:
Annika Koldenius
Boktokig
Åsa Lundqvist
Susanne Kleman

Fokus: Baltikum – Lettland

Lettlands flaggaVilka böcker?

Gaile, Inga; Dikter; 1999-2006
Kalniete, Sandra; Med högklackade skor i Sibiriens snö; 2005
Krivade, Agnese; Dikter ur Barndom; 2007
Muktupāleva, Laima; Ormen; 2007
Neiburga, Andra; Skjut på, gumman, skjut på!; 2004
Ruka, Inta; People I know; 2012
Zālīte, Mārā; Dikter; 1988-2006
Žolude, Inga; Smutstvätten; 2007

Sammanfattning läsupplevelse Lettland

Precis som i de estniska verken är Sovjetunionen mycket närvarade i den lettiska litteraturen som jag har läst. Lettland var det land som det var lättast att hitta böcker från, men där det var svårast att hitta en feminist. Jag har läst om kvinnor deporterade till Sibirien, läst dikter om livet under och efter Sovjetunionen och jag har läst och tittat i en fantastisk fotobok från Lettland med bilder från flera årtionden. De dikter jag läste var helt fantastiska och någon gång ska jag köpa diktsamlingen som jag lånade på biblioteket. Det var en bok att återkomma till.

Vad har jag lärt mig om kvinnor i Lettland

Jag har lärt mig om hur fruktansvärt vidrigt det var i Sibirien och vilken terror det var för dem som kom därifrån och plötsligt var tvungna att åka tillbaka. I fotoboken People I know fick jag bilder på hur kvinnor levde under sovjettiden och hur deras hem såg ut. Det är även män på bilderna, men jag fokuserade på kvinnorna av naturliga skäl. I dikterna fick jag också ta del av kvinnor med ironisk humor som skildrade livet i Sovjetunionen.

Vad har jag läst tidigare?

Kort och gott: Inget.

Hur ska jag gå vidare?

Jag är sugen på Inga Abele. Hon fanns med i novellsamlingen jag läste, men just de novellerna fastnade jag inte helt för. Den här romanen tycker jag låter betydligt mer spännande. Sedan måste jag se till att hitta en feminist!

Witt-Brattström om Oksanen

Sofi Oksanen Foto: Toni HärkönenJag blev så oerhört glad när jag läste den här artikeln i Hufvudstadsbladet. Ebba Witt-Brattström skriver om Sofi Oksanen och hennes tal när hon mottog Svenska Akademiens Nordiska pris i Stockholm där hon visar sitt feminsitiska engagemang. Hon sa bland annat: ”Det är tack vare Märta Tikkanen, Aino Kallas, Fredrika Runeberg och Marja-Liisa Vartio som jag står här i dag” och att hon kan tänka sig att bli kallad kvinnlig författare i ”solidaritet med den globala nedvärderingen av kvinnors skrivande”.

Witt-Brattström skriver om Oksanen att hennes böcker inte får förminskats. Stalins kossor handlar inte om finnarnas inställning till Estland och Utrensning inte om trafficking. Det är helt enkelt stor litteratur.

Så bra och så rätt!

Sofi Oksanen är just nu aktuell med När duvorna försvann på Albert Bonniers förlag.

För övrigt var Ebba Witt-Brattström med och valde ut Utrensning som en av de 50 böckerna i den feministiska litteraturkanonen.

Fokus: Baltikum – Estland

Estlands flaggaVilka böcker?

Kivikas, Malle; Sibiriens kalla famn; 2006
Laretei, Käbi; Såsom i en översättning; 2004
Luik, Viivi; Tre återkomster till Estland och Hur man dödar minnet; 2004 & 2005
Mihkelson, Ene; Sodomiten; 1996
Nõu, Helga; Ode till en skjuten räv, 2006
Toomet, Tiia; Sommar i fäderneslandet; 1997
Viiding, Elo; Dikter; 1990-2012

Sammanfattning läsupplevelse Estland

Estland var det land där novellerna jag läste nästan uteslutande handlade om Sovjetunionen eller tiden efter. Det är ett tema som även Käbi Laretei tar upp. Hon är svensk-est, men bodde i Estland till hon var 18 år, så hon fick räknas. Hennes berättelse om återkomsten till Estland var gripande. Malle Kivikas är också estättad, men svensk, och hennes bok bygger på intervjuer med ester som överlevt deportationerna. Helga Nõus Ode till en skjuten räv är den enda romanen och Nõu är tyvärr också född i Sverige. Hon skriver dock på estniska och bor i Estland idag så hon fick räknas. (Rättelse!  Hon är född i Estland, men växte upp i Sverige och bor i Uppsala och Tallinn idag.) Hennes bok handlar om att ha rötter i två länder och symboliskt nog dör hennes mamma på Estonia.

Vad har jag lärt mig om kvinnor i Estland

Jag kan naturligtvis inte dra några långtgående slutsatser av det lilla jag har läst, men jag har fått läsa om kvinnor i Sverige och som lever med ett stort arv från sina föräldrar och/eller minnen från sin barndom i Sovjetunionen. Nõu och Laretei har beskrivit det bra i sina böcker. Det kollektiva minnet är något som återkommer. I noveller och dikter har det framkommit bilder av kvinnor som lever under ett förtryck i diktaturen, men samtidigt också inom familjen eller för att de är kvinnor. Och feminist, det är man inte även om man ställer upp på alla grundprinciper.

Vad har jag läst tidigare?

Den första jag läste var Leo – ett estnisk levnadsöde av Marja Talgre, estlandssvensk boendes i Sverige som skriver om hennes far som var skogsbroder. Hon har skrivit en uppföljare, Leos dotter, som jag hade för avsikt att läsa inför det här projektet. Det får bli en annan gång. Jo! jag har ju även läst Andres Küng, denna demokratikämpe och även liberal och folkpartistisk riksdagsledamot (ett kort tag, som ersättare). Han dog tyvärr för tidigt. Mare Kandre är ju estättad, men jag tyckte inte riktigt att hon räknades. Sofi Oksanen jag jag såklart läst, men inte hon heller är uppvuxen i Estland även om hon skriver om det.

Hur ska jag gå vidare?

Tja, Leos dotter ska som sagt läsas och Oksanens nya. Men sedan är det som att en helt ny värld har öppnats och jag kommer att läsa mer från Estland, även om det tar sin lilla tid i form av research. Jag kanske just nu kommer att gå vidare till andra länder i första hand men dyker estnisk litteratur av kvinnor upp så kommer jag att läsa det, var så säkra!

Feminist från Estland

Elo Viiding

Fokus: Baltikum – bokslut

Flaggor från Baltikum

Nu är jag färdig med min Baltikum-utmaning. Jag hittar ingen lettisk feminist så det får vara. Förhoppningsvis hittar jag någon när någon lettlandskunnig läser detta och så skriver jag om hen då!

Jag åtog mig att läsa fem verk från varje land och det var till en början svårt att hitta böcker. Sedan hittade jag tre fantastiska novellsamlingar från Tranans förlag och där hittade jag många pärlor.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det är mycket av den översatta litteraturen som handlar om deporteringar till Sibirien. Det var när jag fick tag på novellsamlingarna som kunde jag urskilja lite mer vad som var den litterära traditionen i länderna. I Estland och Lettland verkar arvet från Sovjetunionen vara vanligt, medan religionen får ett större utrymme i den litauiska litteraturen. Nu är detta grundat på ett extremt litet urval så ta inte detta för sanningar om all litteratur från Baltikum.

Just kombinationen baltisk litteratur och kvinnor var extra svårt. Jag ville inte bara läsa noveller utan även hitta andra böcker och helst romaner. Helst från författare som inte bor och har växt upp i Sverige. Resultatet blev lite blandat.

Feminist är ett ord som de flesta inte verkar vilja ta i sin mun, oavsett vilket land man kommer ifrån. De två feministerna jag har skrivit om väljer eller har valt att inte kalla sig feminist rakt ut, även om det någonstans anser sig vara det. Det verkar vara symptomatiskt för hela regionen.

Jag har gett er en liten hint om hur jag har upplevt länderna i Baltikum sedan min första resa till Tallinn 1998. Baltikum 1998-2012 i bilder kan ni hitta här.

Jag kommer att ge er varje land för sig. Imorgon: Estland.

Feministbrud på kulturjakt i Ghana

Nu när jag har renodlat mitt projekt om kvinnor i världen så ska jag ge er kulturjakter från de länder jag har varit i. Ett land jag inte redovisat än är Ghana. Jag var där med tre kompisar från Liberala Ungdomsförbundet 2000 och vi skulle delta i valarbetet. Egentligen var det förbjudet för utlänningar att göra det, för Ghana var en diktatur på den tiden, men det var tillåtet att bära kampanjkläder. Vi skulle dock bli haffade av polisen en gång för just detta brott men inget mer hände än att vi fick följa med till polisstationen och ge en polis våra pass. Vi var oroliga, men vårt sällskap var det inte. Jag minns polisstationen och att det i princip var en lerhydda med två rum. Vi var i det ena och på dörren till det andra stod det ”cells”. Det var et hål i den dörren och vi kunde då och då skymta ett öga där. Det mest bisarra i hela historien var att ungefär 50 barn och några vuxna stod som en hejarklack till oss utanför. Vi var tyvärr lite för rädda för att se det komiska i det hela. Inget hände som sagt och enligt dem vi träffade där så ville polisen bara markera genom att jävlas med oss.

Ghana är ett land där jag träffade förhållandevis få kvinnor. Alla vi träffade där organiserat var män, om de inte var flickvänner, fruar eller mammor till någon av dem. Kvinnor arbetade som servitriser och i små kiosker, men män dominerade helt klart det offentliga livet. Som ni kan se på bilderna nedan så är kvinnor inte inlåsta för de finns i vimmel och folksamlingar, även om majoriteten var män.

John Kufuor - Ghanas blivande president

Det var den här mannen som skulle vinna. John Kuffour, ledare för det liberala partiet och det demokratiska alternativet. Han tillträdde som president efter en andra valomgång i januari 2001. Hans anhängare sa under valkampanjen att om valet bara är 80% rent spel så vinner de. Det var väl ungefär så det blev. Inte helt rent spel från den sittande regeringen, men de förlorade trots det. Och Ghana blev en demokrati. Den här bilden är tagen på ett valmöte i en stad i Ghana, troligtvis någon av tvillingstäderna Sekondi eller Takoradi. Jag gick möjlighet att träffa honom i hans hem senare, men då togs uppenbarligen inga bilder. Han lovade då att han skulle göra statsbesök i Sverige om han vann, något han mig veterligen inte har hållit.

Jag kan också berätta att hans motståndare i valet 2000 hette John Atta-Mills. Han skulle senare komma att ta tillbaka makten, men demokratin överlevde det. Han vann ytterligare ett val innan han hastigt och oväntat gick bort 2012. John Kuffour lever fortfarande.

Jag och Anne-Lie i en partilokal i Accra

Första dagen fick vi besöka en partilokal för att bli dressade inför valkampanjen. Här ses jag och Anne-Lie i nya t-shirtar. En snusnäsduk med samma motiv ingick också i kampanjoutfiten. Denna extremt moderna vallokalen låg i huvudstaden Accra.

Partilokal på landet i Ghana

Såhär såg det för det mesta ut på mindre orter. Tror denna bild är tagen på landsbygden utanför Accra.

Jag i en by i Ghana

Här är jag i en by på landsbygden utanför Accra. Detta är en ganska vanligt syn så fort man har lämnat Accras centrala delar. Accra har/hade* inte heller någon riktig stadskärna, utan några kvarter som är asfalterade. Jag har kampanjsnusnäsduken på mig.
Jag i en liten stad i GhanaI större orter än den ovan kunde man se lite koloniala hus, dock sällan underhållna. Folk verkade bo och driva affärsverksamhet på nedervåningen, medan övervåningarna såg helt oanvända ut. Jag har ingen aning om varför det var så.

På bilden ser ni även en av killarna som tog hand om oss, men jag har tyvärr glömt hans namn. Det var i vilket fall inte han som skulle komma att fria till mig innan vi skulle resa hem.

Jag och Anne-Lie på valmöte i Ghana

Valmöte i Sekondi-Takoradi. Jag och Anne-Lie bär kampanjsnusnäsduken på olika sätt.

Liberala supporters i Ghana

Ibland när vi kom var det helt otroligt vilket mottagande vi fick. Vi kände oss som världsartister på turné. Någon politiker som fått sådant här mottagande i Sverige?

Lycklig liberal väljare i Ghana

Såhär glad var en kvinna när hon fått ett flygblad. Längtan efter demokrati och ett nytt styre var ohyggligt stor märkte vi.

Palmoljefabrik i Ghana

På valdagen var det inte tillåtet att driva politisk kampanj så vi passade på att besöka en palmoljefabrik. Här jobbade det flera kvinnor.
Kvinna röstar i GhanaHär ser ni en liberal kvinna som röstar. Hon kände de killar som vi hängde med. Vi tillbringade valdagen på landet och vi bodde hemma hos en parlamentsledamot. Torts att han hade det mycket gott ställt minns jag att badrummet var så sunkigt att vi inte duschade. Tror att vi stannade två nätter och när vi kom tillbaka till Accra var vi inte fräscha.

Rösträkning i Ghana

Rösträkningen var en lokal happening. Här sitter folk och väntar på att vallokalerna ska stänga och rösterna ska räknas. Efter att det lokala valresultatet (alltså vallokalens resultat) hade tillkännagivits tog vi en taxi till Accra mot våra värdars vilja. Vi ville tillbaka till civilisationen ifall det skulle bli upplopp, något som våra tyska kontaktpersoner på plats hade varnat för. Det skulle dock inte hända, även om det redan då såg ut som att oppositionen skulle vinna både presidenten och parlamentet.

Jag badar i Ghana

Efter två intensiva veckor i Ghana (och en i Sydafrika, kulturjakt om det besöket återkommer jag med) tog vi oss dagen efter valet till en strand i staden. Helt fantastiskt vackert och underbart! På stranden satt det dock flera äldre västerländska män med yngre ghananska kvinnor, så det kändes inte helt ok. När våra värdar var tillbaka i stan blev de lite sura för att vi åkt och badat utan dem, så de tog oss till sin favoritstrand. Där var det nästan bara svarta barn och så vi. Där hängde vi resten av vår tid i Ghana (vilket väl var två dagar om jag inte minns fel).

*Jag pratar om vad som var sanning när jag var där 2000. Det kan så klart ha hänt massor på 13 år. Någon som vet?

Bokbloggsjerka v 15 – böcker jag inte kan lägga ifrån mig

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Kan du ge tips på en bok som man absolut inte kan lägga ifrån sig? Om du kan får du gärna ge förslag på en bok inom så många genrer som möjligt, men det är absolut inte ett krav för att vara med i jerkan. Förslag på en bok är lika välkommet som förslag på tio!

Här kommer lite tips från mig:

Från bloggen, skönlitterärt och feministiskt: Sin mors dotter och Kvinnorummet av Marilyn French var så bra att jag sträckläste dem. Likaså Sofi Oksanens Utrensning och Stalins kossor.

Jag sträckläser ofta deckare, det ligger ju liksom i genrens natur och där kan jag rekommendera Kvinna i grönt av Arnaldur Indridason och En ovanligt torr sommar av Peter Robinson. En som skriver deckaraktigt, men vars böcker innehåller så mycket mer, är Karin Alfredsson och alla hennes böcker sträckläste jag.

Faktaböcker som jag har sträckläst är nog något färre, men Anna Dahlqvists bok om abort i Europa, I det tysta, från förra året var så bra och spännande att jag inte kunde lägga den ifrån mig.