Vi skaffade Viaplay för att kunna se den Riket Exodus och av en slump upptäckte jag att på Viaplay finns även min gamla favoritserie från barndomen, Dr Quinn. Jag älskade den fantastiska kärlekshistorien mellan den pryda kvinnliga läkaren från Boston, Michaela/Dr Mike , spelar av Jane Seymore och hunken Sully som levt med indianer, spelad av Joe Lando. Serien passade även in i mitt feministiska uppvaknande på gymnasiet.

För den som inte minns utspelar sig Dr Quinn i Colorado Springs på 1860-talet. Michaela kommer från Boston för att komma ifrån ett samhälle där ingen ger kvinnliga läkare jobb och där hennes far och förebild precis dött och likaså hennes fästman, också han läkare (men han är inte död, ska vi få veta senare i serien). I Colorado Springs möts hon med skepsis från alla utom barnmorskan Charlotte Cooper och ovan nämnda Byron Sully. I pilotavsnittet dör Charlotte och Michaela lämnas att ta hand om och uppfostra hennes tre barn Matthew, Colleen och Brian.

Sully lånar ut sitt hem åt Michaela och barnen och han finns alltid där för henne. Han är själv änkling och inte redo för något nytt, men kan inte motstå den otroligt vackra, men också smarta och envisa Michaela. Ju längre serien går, desto mer blir hans hjälp och omsorg av mer privat familjekaraktär och han ska komma att tillsammans med Michaela adoptera barnen. Barnen älskar Sully och redan från början vill de hjälpa till på traven för att han ska fria till deras mamma, vilken han i slutet av säsong 2 äntligen gör.

Jag kunde inte låta bli att börja titta igen. Jag drev dels av nyfikenhet att utforska om det var samma heta kärlekshistoria och om det över huvud taget gick att se serien utan att ta fram skämskudden och dels för att jag ville kolla om den höll rent feministiskt. Jag är verkligen en sucker för kärlek och heta scener på film och det som gör det mest spännande är om det går långsamt med sexiga undertoner, snarare än pang på. En pryd läkare som matchas med en erfaren man som både är vild och spännande och har goda värderingar – kan det bli bättre?

Jag skulle säga att kärlekshistorien håller. Det är spännande och det är heta scener, utan att det är tillstymmelse till naket eller explicit. En scen där Sully knäpper Michaelas blusknappar för att de är ute på farligt uppdrag och hon har skadat handen, är otroligt sexig även om inget mer sker än händer som trycks. När de senare är förlovade, blir det med fysiskt och där finns det en vacker scen där Sully tvättar Michaela efter att hon förlöst en kalv och berättar hur han föll för henne första gången han såg henne. Jag känner hettan, även om den uttrycks i små doser och mycket långsamt och varsamt.

Sully är den perfekta mannen och var den perfekta mannen i ett kärleksdrama för Hanna 16 år. Han visade oss suktande ungdomar att den perfekta mannen kanske är butter och envis, men han har ett gott hjärta och nästan överjordiskt goda värderingar. Han gör ett litet snedsteg när han låter sig kyssas av en kvinna som känner igen sig i honom, men han tar igen det tusenfalt när han tålmodigt väntar på att Michaela ska tacka nej till det ena frieriet efter det andra. Två av dessa män är män som kan erbjuda henne ett stabilt och rikt liv i Boston OCH dessutom tycker att hon ska arbeta som läkare.

Var Dr Quinn feministiskt? Skulle serien släppas idag så kan man knappast hävda det. Dr Quinn har ingen kvinnlig förebild, mer än att det fanns kvinnliga läkare på 1860-talet, så det är ingen historisk berättelse. Det är en berättelse om att stå på egna ben, gå sin egen väg fast alla tycks vara emot en och att välja sin egen kärlek. Detta var inte för några år sedan, Dr Quinn sändes första gången i sverige 1993. Då var det snarare progressivt än bakåtsträvande, även om Sully då och då bossar Michaela lite väl mycket.

Det ligger en stor portion feminism även i karaktären Sully. Han är en man som gör allt för sin kvinna, som inte går emot sina egna övertygelse. I andra kärlekshistorier är hjälten lite motsträvig till allt för mycket frihet i början, men Sully uppmuntrar det från dag ett. I honom kunde 16-åriga Hanna och hennes kompisar få en mansideal där vår frihet och våra önskningar var självklara i en heterorelation.

Jag har sett några artiklar i ämnet Dr Quinn och feminismen och förstått att i de konservativa delarna i USA kunde serien stå för ett feministiskt uppvaknande. Att en kvinna hade samma rättigheter och skyldigheter inom äktenskapet var inte helt självklart i alla kretsar (läs den här artikeln tex). Det var förmodligen annorlunda i USA, där man på vissa håll inte kommit lika långt som i Sverige, men jag tänker att serien kunde gillas av så många. Dels att konservativa tyckte att den var ok eftersom den fokuserar mycket på traditionella värderingar samtidigt som det finns mycket sexuella undertoner för oss som ville ha mer sex. Michaela får stå för det pryda och det konservativa och Sully för det progressiva.

Ett exempel på det konservativa vs det mer progressiva är avsnittet The Library där moralistiska människor i staden ordnar bokbål på det böcker som Michaela donerat till stadens bibliotek. Michaela ser sig själv som fördomsfri och tycker att man kan läsa allt, men får stora problem med att Sully vill läsa sexiga dikter av Walt Whitman. Hon börjar oroa sig för vad som ska hända om barnen får syn på dem. Sully räknar istället ut att det är hon som är rädd för vad äktenskapet ska föra med sig och tillslut kan de enas och läsa dikterna tillsammans.

Jag skrev i inledningen att serien var en del i mitt feministiska uppvaknande eller min feministiska bana. Det var inte startskottet och det var inte heller den starkaste feministiska kraften i den kultur jag konsumerade på den tiden. Snarare var det snudd på töntigt. Jag och några klasskompisar skulle starta en skolförening som vi kallade Female power, men när vi skulle ansöka om det fick vi lite tvivel och funderade på alternativa namn. Jag slängde ur mig att vi ju knappast kunde kalla oss Female justice och en kompis fyllde i att det ju skulle bli för mycket Dr Quinn, det vill säga inte tillräckligt edgy.

En liten personlig spaning är att jag nu är i Dr Quinns ålder (Jane Seymore var 42 första säsongen) och även om Joe Lando var 10 år yngre så är han någon mer i min ålder än unga Hannas ålder. Jag förstår hunkigheten fortfarande, även om han hade behövt uppdateras för att passa in i min smak idag. Jag passade på att fråga mamma vad hon tyckte då (hon är lika gammal som Jane Seymore) och hon sa att hon tyckte han var snygg (men dock ej fullpoängare). Mamma tyckte att Sully påminde henne om hennes favoritkaraktär i Bröderna Cartwright, som hon älskade när hon var som jag var när jag såg Dr Quinn första gången.

Jag berättade om kompplingen till bröderna Cartwright för min man, som då sa att huvudpersonen i Virgin River (Jack Sheridan, min anmärkning), väl påminner ganska mycket om Sully. Efter lite eftertanke måste jag hålla med; vildman, goda värderingar och gör allt för sin kvinna.  Virgin River är dock uppdaterat (och utspelar sig i nutid) och även om fokus i viss mån är livslånga relationer så har de ju sex med varandra (och blir med barn!) utan att vara gifta. Troligtvis är likheterna ingen slump och det finns väl ett tänk kring hur man vänder sig till målgruppen 40+.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det lämpar sig oerhört väl att förlägga en feministisk kärlekshistoria i förgången tid, i alla fall om man vill att det ska gå långsamt (det görs ju fortfarande tex Familjen Bridgerton). Det funkar också för människor med olika moral, då de konservativa kan titta eftersom det inte är så mycket naket och all progressiv kvinnokamp är redan accepterad idag och vi andra får glädja oss åt sexiga undertoner och kvinnor som kämpade förr för det vi tycker är självklart idag. Det som fungerar mindre väl är hur man hanterar rasismen i tämligen glättig lördagsunderhållning. Det kommer jag återkomma till i ett separat inlägg.