nov 30
Den här månaden har jag slagit rekord och uppnått ett litet delmål – 9000 besök på bloggen den senaste månaden! Tack alla kära läsare för att ni så troget går in och kollar så fort jag skriver något och tack alla nya läsare för att ni är så nyfikna och vill se vad som pågår här.
Med det sagt vill jag påminna om att imorgon är det 1:a december och det innebär att Feministbibliotekets julkalender startar. I år är temat feministiska resmål.
Ses i december!
nov 28
Idag har varit är feministisk känslomässigt svajig dag för mig. Jag har läst och sett saker som jag blivit glad över och sedan har jag sett andra saker som gjort mig förbannad. Ena stunden kan jag tänka att det går framåt i världen när det kommer till jämställdhet, för att i nästa stund nästan tappa hoppet helt.
Jag börjar med det dåliga.
Igår läste jag en artikel i The Telegraph av ekonomen Thomas Pascoe om den svenska avdelningen av Toys r us och deras julkatalog där pojkar leker med dockor och flickor leker med leksakspistoler. Han menar att den svenska diskrimineringslagen har lett till en generation av förlorade kvinnor. Det känns rent ut sagt rätt egendomligt att konservativa män i England sitter och tycker till om en svensk leksakskatalog. Vart är världen på väg när ekonomer tycker att det är viktigt och får skriva i stora tidningar om hur fruktansvärt det är att ge sken av att pojkar borde leka med dockor?
Sedan hittar jag den här artikeln via kloka personer på Facebook. Det är författaren Suzanne Venker som skriver på Fox News, likt ekonomen Pascoe, att kvinnor förlorar på det rådande kriget mot könsroller. Varför? Jo, för att kvinnor vill gifta sig och män vill inte det längre. För att kvinnor inte längre är kvinnor. Så det så, dags att tänka om och bli mer ”kvinnlig” med andra ord!
Men då är det bra att någonting händer som känns lite bättre.
Vad sägs om marschen Walk a mile in her shoes i USA, som kommit till för att uppmärksamma sexuellt våld mot kvinnor? De menar att detta inte är enbart ett problem för kvinnor eftersom det drabbar även vänner, familj och jobbarkompisar. Fantastiskt att se dessa engagerade män går en dryg kilometer i högklackat för sakens skull.
Sedan blev jag glad över denna bild som spritts i sociala medier idag. Den bekräftar precis det jag tänker kring leksaker för barn. Den borde Thomas Pascoe ta sig en titt på!
nov 28
Vi är många sporttokar som älskar André Pops. Nu har tidningen Mama utsett honom till årets Papa. Det här är motiveringen:
Han var en klippa under både fotbolls-EM och sommar-OS – ständigt påläst, superengagerad och med glimten i ögat. Nu debuterar hela Sveriges sportpappa som barnboksförfattare. Vi får inte nog av dig, André!
Det har lyckligtvis redan uppmärksammats, dels av en insändarskribent till tidningen och dels av Åsa Erlandsson på Aftonbladets bilaga Vendela, att det inte står något om hur mannen är som far. Årets Papa har tidigare gått män i karriären, ofta som inte kanske ha så mycket tid för sina barn som de borde, men som gör sig bra på bild. Pops gör sig onekligen bra på bild, men om han är en bra och närvarande far förtäljer inte motiveringen. Borde inte årets pappa vara en man som är en närvarande far och, som Åsa Erlandsson skriver, vet vilket gosedjur det yngsta barnet vill ha när hen ska sova? Jag hoppas att Pops vet det, men återigen, om det får vi inget veta.
nov 26
Idag uppmanar Lyran oss att skriva lite om tre böcker som blivit filmade och som vi antingen tycker håller som film eller tvärt om. Jag har tre filmer som jag såg före jag läste böckerna och tycker mycket om:
Stolthet och fördom av Jane Austen: Jag såg TV-serien med Colin Firth som Mr Darcy och det går inte att inte älska den! Boken läste jag efteråt och den är också suveränt bra, men frågan är om den inte blev lite bättre när jag kunde förställa mig Firth komma upp blöt i håret från badet. Filmversionen med Keira Knightley i huvudrollen är inte på långa vägar lika bra. Den hade jag aldrig sett om det inte vore för en långflygning med få andra alternativ.
Stekta gröna tomater av Fannie Falgg: Jag tyckte mycket om båda. Boken och filmen slutar lite olika och utan av avslöja sig alltför mycket så antyder filmslutet saker som den som läst boken avfärdar direkt. Lite kul tycker jag, även om jag brukar vara rätt konservativ när det gäller filmatiseringar.
Fever Pitch av Nick Hornby: Här gillade jag faktiskt inte boken alls så mycket som filmen. Det var andra filmen jag såg med Colin Firth i huvudrollen och man skulle kunna säga att rollen här är Mr Dacys raka motsats. Jag älskade filmen som handlade om ett fotbollsfan som träffar kärleken. Boken handlar bara om fotboll.
nov 25
Svart flicka, vit flicka är en berättelse om två flickor som är rumskamrater på college. Den vita flickan, Genna, har bett om att få bo ihop med en svart flicka och hamnar i samma rum som Minette. Genna vill inget hellre än att bli vän med Minette, men den önskan är inte ömsesidig. Vi får veta att Minette är död och boken handlar om tiden fram till hennes död. Gennas önskan att bli hennes vän går över till besatthet samtidigt som Minette blir utsatt för rasism och hot. Gennas far är en känd vänsterliberal man med goda värderingar och Genna vill verkligen vara sin fars dotter.
Det är en roman som nästan gränsar till deckargenren och är nästan lite av en parodi på den amerikanska vita medelklassvänstern. Boken har komplexa huvudpersoner som man som läsare inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Precis som Genna är det lätt att falla in i att man vill tycka om Minette, men det är svårt då hon inte beskrivs som en särskilt trevlig person. Efter hand är det även svårt att identifiera sig med och gilla Genna. Hennes goda värderingar tycks mer vara en fix idé än äkta. Jag tyckte mycket om boken och den blev min inkörsport till Oates som jag har läst mer av sedan dess.
nov 25
Nu är det bara en knapp vecka kvar till den första december och som sig bör kommer Feministbiblioteket ha en julkalender för alla er som har tröttnat på äcklig choklad och trista reklamkalendrar. Feministbibliotekets julkalender är elektronisk och du följer den här varje dag fram till julafton.
Årets tema: Feministiska resmål.
Förhoppningsvis ska årets kalender bjuda på lite kreativa överraskningar och inte bjuda er på ett nytt museum eller en ny staty varje dag (även om sådana kommer att finnas med). Tack alla som tipsat mig på Facebook och irl och det finns fortfarande några luckor kvar att fylla så fler tips är alltid välkomna!
Följ på bloggen: Kategori Julkalender, Etikett Feministiska resmål 2012
Följ på Twitter: #femjulkal12
Följ på Facebook
nov 24
Idag får vi något och bita i. Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:
Lista 10 författare som du håller som favoriter just nu. Naturligtvis gör det ingenting om du även nämner den bok du värdesätter högst av var och en.
Jag har gjort ett försök till inbördes rangordning, men inte lagt den största vikten där. Sådant kan nämligen variera från dag till dag. I alla fall, här är mina tio favoritförfattare just nu:
1. Slavenka Drakulic: Min absoluta favorit. Jag gillar mest hennes böcker om livet i det kommunistiska Östeuropa. Måste läsa mer av henne, men jag slutade när hon skrev en så hemsk bok som jag inte kunde släppa på flera år (Inte en fluga för när om Haagrättegångarna mot förbrytarna under Balkankrigen).
2. Sofi Oksanen: Så fantastisk bra och jag älskade alla de böcker jag läst av henne. Ser mycket fram emot hennes nästa som jag har hört det ryktas snart kommer på finska.
3. Marilyn French: En favorit som hänger med. Jag tycker mer om Sin mors dotter än den mer kända Kvinnorummet. Jag har fler böcker av henne i bokhyllan, både romaner och facklitteratur och någon gång ska jag ta mig tid att läsa dem.
4. Chimamada Ngozi Adichie: En ny favorit som seglat upp de senaste dagarna. Fler böcker är på väg att inhandlas/lånas av vänner. Ser fram emot det!
5. Doris Lessing: Jag har läst många böcker av henne sedan hon fick nobelpriset och jag älskar dem allihop. Jag gillar att läsa om koloniallivet och om personer som ifrågasatte de vitas privilegier. Jag tycker också om att hon ofta har huvudpersoner som man inte riktigt vet om man gillar eller inte.
6. Elin Wägner: Av alla författare från förr så gillar jag Wägner bäst. Pennskaftet är en bok alla borde få läsa i skolan. Tycker att hon har fått alldeles för lite uppmärksamhet i svensk litteraturhistoria.
7. Wisława Szymboska: Efter att ha läst poesi en hel sommar så måste ja ha med min absoluta favoritpoet i den här listan. Om du är lite sugen på att läsa dikter, men tycker det känns lite motigt, så börja med Szymborska. Hon är lättillgänglig och du kommer att förstå tjusningen med lyrik på en gång!
8. Joyce Carol Oates: Hon är för produktiv för att få nobelpriset, om man får tro ”experter”. Jag tycker ändå att hon borde få det. Jag har läst flera böcker som jag älskar och fler kommer det att bli. Hennes bästa är enligt många Blonde om Marilyn Monroe och den står på att-läsa-listan.
9. Tomas Tranströmer: Ytterligare en favoritpoet får plats på listan. Tranströmer fick ett välförtjänt nobelpris förra året och jag har länge älskat hans dikter sedan jag började läsa poesi i mitten på nittiotalet.
10. Vilhelm Moberg: Min favorit i tidiga tonåren och jag tycker att han håller än. Har inte läst så många böcker jag skulle önska av honom och näst på tur står Raskens som jag köpte på bokrean för massor av år sedan.
Bubblare: Hanne-Vibeke Holst, Nawal el Sadaawi (läst för få böcker), Margaret Atwood, Alice Munro, Assia Djebar (läst för få böcker), Paul Auster (läst för få böcker), Selma Lagerlöf, Herta Müller (läst för få böcker).
nov 22
Kort fakta
Född 1977 i Enugu, Nigeria.
Tillhör minoriteten Igbofolket.
Debuterade som författare med Lila hibiskus 2003.
Chimamanda Ngozi Adichies feministiska gärning
Hon föddes i Enugu i Nigeria, men växte upp i universitetsstaden Nsukka. Hennes föräldrar tillhör Igbofolket och drabbades hårt av kriget i Biafra. Både Adichies morfar och farfar dog i kriget. Hon har skildrat detta bortglömda krig i boken En halv gul sol. Titeln syftar på Biafras flagga som delvis pryddes av en halv gul sol.
Hon har skrivit i hela sitt liv, i alla fall om man få tro hennes mamma. Detta berättar hon i SVT:s program Babel den 14 oktober 2012 (programmet finns tyvärr inte kvar på nätet). Hon började plugga på universitetet i Nsukka, University of Nigeria, och där var hon redaktör för en tidning som gavs ut av katolska medicinstudenter. Hon stannade i ett och ett halvt år och sedan flyttade hon till USA. Där tog en master i kreativt skrivande vid Johns Hopkins University.
2003 debuterade hon med boken Lila hibiskus och den har fått stor framgång runt om i världen. Det var dock med En halv gul sol som kom 2006 som hon fick sitt stora genombrott. Båda böckerna har fått många priser.
Adichie är en hängiven feminist och det pratade hon om i ovan nämnda Babel-avsnitt. Hon brinner för kvinnor och kvinnors rättigheter. Det märker du om du läser hennes böcker.
Chimamanda Ngozi Adichie och jag
Det är sällan jag hittar författare som jag verkligen vill läsa allt av. Slavenka Drakulic en är. Sofi Oksanen en annan. Nu kan jag även lägga till Chimamanda Ngozi Adichie till den listan. Efter Lila hibiskus är jag helt såld. Jag tycker också att det är roligt att jag och Adichie är födda samma år. Nu vi vi kanske inte purunga längre, men det är ändå ungt att vara en framgångsrik prisbelönt författare och blott 35 år. Och då pratar jag tyvärr inte om mig själv.
Böcker av Chimamanda Ngozi Adichie som jag läst och recenserat
nov 21
Om du läser baksidan av Lila hibiskus så kan du få för dig att det är en fruktansvärd historia. Jag lät mig inte avskräckas då jag hade hört mycket gott om boken. Det är jag glad för.
Kimbili växer upp med en far som är auktoritär och slår sin familj. Han är mycket gudfruktig och hans kärlek till barnen tar sig brutala uttryck. I samhället kämpar han mot korruption och ger pengar till välgörenhet och det är många ser upp till honom. Kimbili och hennes bror Jaja får lite andrum en dag då fadern går med på att de ska få hälsa på hans syster och kusinerna. I den familjen finns det mindre pengar men mer skratt och syskonen lever upp. Brodern är den som mest anpassar sig till det nya livet och inte vill åka hem. De tvingas hem igen när pappan får veta att systern mot hans vilja har bjudit hem fadern att bo med dem. Han är inte kristen och barnen förbjuds att bo under samma tak som en hedning. Detta blir början på slutet.
Det är ingen upplyftande feelgood-roman, men det är en gripande historia om en flickas uppväxt i Nigeria. Det är också en berättelse om vad religiös fanatism kan leda till och hur en person kan vara en stor och omtyckt man samtidigt som han slår sin familj. Jag älskade boken och den var svår att lägga ifrån sig.
Läs mer: Adlibris, Bokus, GP, DN, Dagens bok
nov 19
Idag säger vi grattis till Lyran och alla andra som heter Elisabet. Veckans tematrio hedrar dagens namnsdagsbarn. Följande böcker har jag läst om Elisabet:
Stolthet och fördom av Jane Austen: Jag måste nämna den här boken, trots att Lyran också gjort det. Det är en av mina absoluta favoritböcker. Elizabeth Bennet är en hjältinna jag älskar och vad vore en tonårstid utan att få låtsas vara i Elizabet Bennets skor när hon får se Mr Darcy komma upp ut vattnet på Pemberly?
Sisi – Den oövervinnerliga av Odette Ferry: Boken om Frans Josefs hustru Sissi, eller Elisabeth som hon egentligen hette, är femtiotalsromantisk och även lite förskönande av monarkin. Men Sisi var en fascinerande kvinna. Hon var stark och hade en egen vilja och idag är hon en av Österrikes stora historiska ikoner.
En radikal herrgårdsfröken av Hjördis Levin: En biografi över Elisabeth Tamm, en av de första kvinnorna i riksdagen och en av de två liberaler som valdesin i 1921. Liberala Kvinnor använder flitigt ett citat av henne på vårt material idag:
”Det måste finnas kvinnor, modiga och behjärtade nog att våga stå för en mening även om den inte är populär, men som kanske är ämnad att prägla en kommande tid.”
