Om man verkligen till förstå black feminism så ska man läsa bell hooks, så mycket har jag förstått. Boken Ain’t I a woman, uppkallad efter Sojourner Truths berömda tal, är hennes kritik mot 70-talsfeministerna i USA.

bell hooks tes är att svarta kvinnor inte är (var 1981) en del av feminismen. Vita medelklasskvinnor har aldrig räknat in de svarta kvinnornas situation i sin kamp. Det började med slaveriet och många kvinnliga slavar våldtogs eller tvingades leva som älskarinna år mannen som ägde henne. Mannens hustru vände sin förödmjukade ilska mot kvinnan, inte sin make. De kvinnor som var mot slaveriet var ofta det av kristna och moraliska skäl, inte för att de var antirasister. Efter slaveriet stod rösträtten och vägde mellan vita kvinnor och svarta män. Ingen diskuterade svarta kvinnors rätt att rösta. När slaveriet var ett minne blott såg många feminister företeelsen som isolerad. Utnyttjandet av de svarta kvinnorna påstods sluta när slaveriet avskaffades, något som bell hooks verkligen vill understryka var enormt naivt. Myten om den sexuellt utsvävande svarta kvinnan levde kvar och vita män fortsatte att våldta svarta kvinnor samtidigt som de undvek att åka fast. En svart kvinnas ord vägde aldrig lika tungt som en vit mans.

Den stora frågan för feministerna på 70-talet var hemmafruar vs kvinnor som arbetade. Retoriken var att den som arbetade var fri. Svarta kvinnor var tvungna att arbeta och de kände sig inte särskilt fria. Vita medelklassfeminister ville inte se att även de som arbetade kunde vara förtryckta, samtidigt som de gladeligen gjorde sig till talespersoner för alla kvinnor. Ett annat problem för svarta kvinnor var att svarta män ofta ville vara lika patriarkala som vita män. Flera svarta kvinnor ville tyvärr också alltför ofta leva upp till det idealet.

Aint I a woman är en rejäl känga mot Gloria Steinem, Betty Friedan och andra kända feminister från 60- och 70-talen. Även om den nu har över 30 år på nacken så är den oerhört tänkvärd. Chimamanda Ngozi Adichie skrev i Americanah att de som säger att de är färgblinda idag i själva verket omedvetet döljer mycket rasism i och med att de vägrar att inse att de själva inte är fria från fördomar. Man skulle kunna säga att det är en sammanfattning av vad bell hooks vill ha fram i den här boken. Hon gör det mycket noga och ingående och med många hänvisningar till texter och uttalanden av rasister, feminister och svarta kvinnorättsskämpar. Boken är tunn sett till antalet sidor, men mycket mastig i form av akademiskt språk och form.

Jag är så glad att jag äntligen läste Aint I a woman och jag kände att boken var lika aktuell nu som då. Enda saken som gjorde mig irriterad är det faktum att boken inte finns översatt till svenska.