jul 15

Recension: Gordimer, Nadine; Min sons historia; 1990

Min sons historiaJag har läge funderat över om Min sons historia av Nadine Gordimer platsar i mitt feministiska bibliotek, eftersom den egentligen handlar om två män. Nu när nyheten om hennes bortgång nått mig och jag verkligen fått fundera över hennes författarskap vill jag ändå skriva några rader om boken, som faktiskt har flera fina kvinnoporträtt.

I början av boken får en tonårspojke veta att hans far, den stora medborgarrättskämpen, har ett förhållande med en vit kvinna. Boken kretsar kring sonen och hans känslor och kring faderns och den vita kvinnans förhållande. Kvinnan är också en stor förkämpe för svartas rättigheter i Sydafrika. I boken får vi också möta den bedragna hustrun, för vilken allt måste hållas hemligt, och systern som är deprimerad.

Jag minns inte alla detaljer och alla turer såhär några år efter att jag läste boken, men jag berördes mycket av den och jag minns känslan av att den politiska kampen anges som själ för att bedra, när det i själva verket handlar om köttsliga lustar och ignorans för det man har. Det är den här vinkeln som gör att jag nu väljer att recensera boken här och rekommendera den till alla feminister och alla som vill läsa kvinnoskildringar från hela världen. Gordimer må kanske inte varit feminist, men hon kunde beskriva utsatta kvinnors situation i en värld där alla var utsatta på ett eller annat sätt.

Andra bloggar: och dagarna går, Lyrans Noblesser, Violens boksida

jul 15

Nadine Gordimer är död

Nadine Gordimer1991 års nobelpristagare i litteratur, Nadine Gordimer, är död. Hon blev 90 år.

När jag ska skriva några ord om henne kommer jag på mig själv att inte riktigt veta vad jag ska skriva. Jag har inte läst så mycket av henne, men har uppskattat det jag läst och alltid tänkt att jag borde läsa fler verk. Min sons historia är en gripande bok om kampen för ett demokratiskt Sydafrika, samtidigt som det handlar om en pojkens känslor inför sin fars otrohet med en vit kvinna. Jag har också läst novellen Amnesti om att prioritera kampen framför familjen.

Gordimer var kanske inte feminist, eller hade en särskild tanke att lyfta fram kvinnors situation, men av det lilla jag läst tycker jag att hon har gjort många fina kvinnoporträtt och att kvinnors mer utsatta situation framkommit i hennes verk.

Det är synd att det skulle krävas att hon dog för att jag skulle få upp ögonen för henne igen, men nu ska jag banne mig göra slag i saken och läsa fler böcker av henne. Någon som har något bra tips på vilken jag ska börja med?

jul 14

Grattis Tyskland!

tysklands flaggaIgår vann Tyskland välförtjänt fotbolls-VM. Jag vill med denna bloggpost hedra det tyska laget för deras insats. Det var 24 år sedan Västtyskland vann VM efter en final även den gången mot Argentina. Den finalen såg jag och min familj på ett hotellrum i Sopron i Ungen. Igår såg jag finalen i mina föräldrars vardagsrum. Då hejdade vi alla på Tyskland, igår hejade min bror av någon outgrundlig anledning på Argentina, annars var allt som för 24 år sedan. Ja, förutom att vi inte varit i Ungern då.

Nåväl, för att hedra Tysklands seger och kanske för lite anledningar också, så tänker jag ägna hösten åt att lite extra studera tysk litteratur. Det handlar främst om böcker från Tyskland, men även Schweiz och Österrike får komma med på ett hörn. Detta kommer att ske under tagen Deutscher herbst, Håll utkik efter utmaningsstart i september!

Lyran har idag en teamtrio om fransk litteratur. Mycket märkligt :). Jag deltar inte, utan nämner istället tre bra tyska böcker.

1. Helga Hirsch – Endlich wieder leben: Om tyska kvinnor på båda sidor om det som skulle bli muren på 50-talet.

2. Angelika Klüssendorf – Flickan: Om en dysfunktionell uppväxt i DDR.

3. Julia Albrecht och Corinna Ponto – Patentöchter: En annorlunda vinkling på ett av dåden som Rote Armé Fraktion utförde på 70-talet i Västtyskland.

Tyskland slår hörna

En annan gång såg jag ett annat tyskt landslag vinna ett fortbolls-EM live. Juli 2013.

jul 13

Recension: Kincaid, Jamaica; Min mor; 1996

Min morJag visste att Jamaica Kincaid var född och uppvuxen på Antigua och lånade därför boken Min mor när jag hittade den på bibblan. Tyvärr utspelar den sig på Dominica så det är inte en perfekt bok i avseendet att läsa en bok från varje land.

Xuelas mor dör i barnsäng när Xuela föds. Fadern är inte kapabel att ta hand om henne så han lämnar henne till sin tvätterska. Under uppväxten får hon aldrig kärlek av någon, inte ens av sin far den dagen hon får komma tillbaka till honom. Däremot upplever hon mycket passion av män som hon har sex med. Saknaden av den mor hon aldrig fick träffa är stor och hon är fast besluten att aldrig skaffa egna barn.

Jag hittade en blogg som har skrivit om Min mor och där var utgångspunkten att även om Kincaid är född i en brittisk koloni så har boken många drag från den latinamerikanska litteraturen. Det handlar om ett förhållningssätt till både sitt ursprung och till kolonialismen och så innehåller böckerna magisk realism. Det känns som att allt i Min mor är mycket symboliskt och jag vet inte om jag fick med mig allt, men Xuelas mor tillhörde ursprungsbefolkningen och fadern är skotte, vilket tydligt kan ses som symboler för lokalbefolkningen och kolonialmakten. Det är också tydligt att det handlar om någon slags ambivalens och sökande efter identitet. Hon älskar inte sin far, men hon älskar att inte älska honom och saknar honom när han är borta. Däremot älskar hon sin mor förbehållslöst.

Jag tyckte mycket om boken i början och funderade på hur det skulle gå, men efter ett tag blev det nästan lite för urspårat, eller för symbolik, för min smak och jag tappade lite tråden. Jag gillade dock berättarstilen, som jag fastnade för trots att den var i jagform. Trots att boken nog inte kommer att lämna så djupa spår, så kommer jag förmodligen att läsa mer av Kincaid.

jul 11

Recension: Tearne, Roma; Brixton beach; 2009

Brixton beach2009 blev det äntligen fred i Sri Lanka efter 26 års inbördeskrig. Samma år kom Roma Tearnes bok Brixton beach ut och den handlar om en familj som lyckas fly det upptrappande våldet i hemlandet.

När jag ska beskriva handlingen och skriva mitt omdöme så vet jag inte var jag ska börja. Eftersom baksidestexten är något jag har mycket synpunkter börjar jag med att skriva en ny baksidestext, såsom jag hade önskat att den var skriven:

Det är 1974 och livet på Sri Lanka börjar bli allt svårare för många, särskilt tamiler. Alice Fonseka fyller nio år och den firar hon hos sin älskade morfar och mormor vid havet. Hennes mor är singales och fadern är tamil och fadern är fast besluten att fly till England för att skaffa sig ett bättre liv. Utan att veta vad som väntar honom beger han sig iväg för att senare låta familjen komma efter. Alice vill inte lämna sin morfar, sina vänner eller sin ö, men allteftersom våldet trappas upp blir en avresa till England oundviklig.

Men sådan var inte baksidestexten. Den riktiga texterna avslöjade betydligt mer, för att inte säga nästan allt eller tja allt. Allt utom en sak, som skulle kunna läggas till i en bisats sist i texten: och hon dör (markera texten ifall du är nyfiken). Här kan du läsa hela texten.

Jag blev fly förbannas på slutet och det överskuggar tyvärr det andra som var bra och spännande. Boken började intressant med situationen på Sri Lanka eller Ceylon på 70-talet, gick vidare med livet som invandrare i England på åttiotalet och blev sedan oroligt spännande med människor som saknar både kärlek och sitt förflutna och slutade på värsta tänkbara sätt. Med ett sådant slut förtjänar man inte en bättre recension trots att jag skulle vilja hylla boken för att den fick mig så intresserad av Sri Lankas historia och av konflikten mellan singaleser och tamiler och för att författare problematiserar konflikten och inte ger en svartvit bild.

jul 10

Klassiska kvinnor-utmaningen tar sommaruppehåll

Klassiska kvinnor

Det är en bit in i juli redan och jag tänkte inte sammanfatta vad vi läst i klassiska kvinnor-utmaningen. Jag väntar till hösten, men uppmanar er alla att läsa bra kvalitetslitteratur av och om kvinnor i era hängmattor och på sandstränderna.

Jag har kommit igång lite med mina böcker. Jag läst Dotter till en dotter av inger Alfvén och håller på med Mary Shellys Frankenstein.

Jag har en bra nyhet också: Jag ger er till årsskiftet att ha läst fem klassiska kvinnor, varav tre från kanonen.

A room of my own
Bokdivisionen
C R M Nilsson
Det möra tornet
Eli läser och skriver
Frida läser
Havsdjupets sal
Jesper Svensson
Lyrans Noblesser
Majes
Sannas bokhylla
Tingting
Violens boksida

jul 10

Recension: Miano, Léonora; Sorgsna själar; 2011

Sorgsna själarLéonora Miano är född och uppvuxen i Kamerun, men har bott större delen av sitt liv i Frankrike. Sorgsna själar utspelar sig både i Frankrike och i den fiktiva afrikanska staten Mboasu. Jag fick boken av en läsare som är medlem i Bookcrossing.

Antoine bor i en finare del av Paris, men har sina rötter i Mboasu. Han är bitter på livet för att han fått för lite kärlek av sin mor. Modern Thamar å andra sidan lever totalt i misär och hon är bitter över att livet inte blev som hon tänkt sig och för att hon saknar sina barn. Thamar har fött tre barn, varav de två första kom till efter våldtäkt och uppfostrats av hennes mor i hemlandet. Antoine behöll hon hos sig, men då drömmen om ett uppehållstillstånd blev verklig genom en man som inte gillade att hon hade barn, fick sonen åka till Mboasu och sin mormor. I romanens början lever Antoine någon form av glassigt liv för att han utnyttjar sin papperslösa bror Maxime genom att han får låna hans identitet mot att han får en del av lönen. Men det livet håller på att rinna honom ur händerna när Maxime meddelar att han ska återvända till hemlandet och komma tillbaka med papper. Han tänker även ta med sig modern.

Sorgsna själar är en roman om bitterhet och när livet inte blir som man tänkt sig. Det är också en roman om drömmar om ett bättre liv och viljan att bli älskad. Boken utspelar sig både i Frankrike som är drömmarnas land och Mboasu som är en genomkorrumperad diktatur med hög kriminalitet. Jag funderade mycket över varför Miano väljer att förlägga halva handlingen till ett fiktivt land. Det lilla jag vet om Kameriun passar väl inte på Mboasu, men kanske vill författaren inte peka ut ett enskilt land? Eller ser hon det som att många afrikanska stater är såhär så att det inte spelar någon roll vilket? Jag tyckte att greppet var lite trist, men det kanske fanns en poäng som jag missade.

Jag var mycket fascinerad av Minonas sätt att beskriva och forma sina karaktärer. Jag fångades mest av mamma Thamara och mormor Modi och deras öden och val som alltid varit för deras näras bästa. Sedan var huvudpersonen Antoine häftig, eftersom jag tyckte så fruktansvärt illa om honom och trodde aldrig att det skulle vända, men Mioni lyckas med att förvirra till det för mig som läsare. Boken är inte förutsägbar och komplexiteten i karaktärerna uppskattade jag. Sorgsna själar är en mycket bra bok.

Läs mer: Adlibris, Bokus

jul 07

Var en förebild för dina barn!

Jag är med i ett grupp på Facebook för genusmedvetna föräldrar. Jag tycker att det är jättebra att det finns ett forum där sådana som vi kan mötas. Men på senare tid har jag blivit lite brydd. Någon frågade nämligen hur många som delade föräldraledigheten rakt av och det var förvånansvärt få (med tanke på urvalet). Bland dem som delade lika var många hemma i två år sammanlagt. De flesta inläggen i gruppen handlar inte om föräldraledighet och fördelning mellan föräldrar, utan om färger på barnkläder, ostereotypa leksaker eller barn som på annat sätt bryter mot normen.

Jag har skrivit förut på bloggen om barnkläder och hur trött jag är på att barnen ska placeras in i ett fack redan när de är små, men även om jag klär mitt barn i hyfsat könsneutrala kläder så är det inte allt.

Johanna Nylander skriver idag i Kristianstadsbladet om feminism utan politiskt tvång och den kan jag verkligen skriva under på (även om jag tycker att viss lagstiftning är bra). När det handlar om föräldraskap så finns det mycket att göra. Att vara en bra feministisk förebild för ditt bra är a och o. Dessutom kan du redan nu försöka att rannsaka dig själv om du kan göra vissa förbättringar i vardagen. Vem tror ditt barn är bäst på att köra bil? Grilla? Laga mat? Skruva upp hyllor? Rensa avlopp? Dammsuga? Vabba? Natta?

Jag kan ha respekt för att det i ett enskilt fall kan vara bäst att göra på det ena eller det andra sättet, men som det ser ut idag så är det knappast en slump att mammor tar majoriteten av föräldraledigheten, även i jämställda familjer. Det ligger också nära till hands att tro att dem som varit hemma mest också tar mer ansvar för barnens kläder, förskoleschema och friluftsdagar. Vips så har familjen fått en (och endast en) projektledare.

Jag är övertygad om att det är inte så att du som den mest genusmedvetna föräldern gör bäst i att ta hand om all uppfostran. Jag tror inte heller att en klänning på din son kommer att göra revolution. En könsrollsstereotyp uppdelning hemma är sämre än att flickan har rosa kläder på sig.

Vi lever inte i ett jämställt samhälle och vi har därför inte liknande förutsättningar. Är det så att mannen i familjen reser mycket så måste kvinnan ta mer ansvar i hemmet, men hon kanske också ska ta några dagar borta någon gång? Varför inte åka på bokmässan eller ta en weekend hos några vänner? Då får pappan också känna på hur det är att vara hemma och ha ensamt ansvar för barnen och barnen får se att det är naturligt att även pappan är ensam med dem.

Det allra bästa för barnet och familjen och jämställdheten är att pappan tar några sammanhängande månader hemma ensam när barnet är litet så att han också får känna glädjen i att vara med sitt barn, men också ensamheten och utsattheten som många kvinnor känner. Utifrån det är det sedan lättare att försöka dela lika på vab och tidiga morgnar. Att mamma och pappa kan göra samma saker är förmodligen en större revolution än att färgen rosa försvinner från barnklädesaffärerna.

Att vara en bra jämställd förebild för ditt barn, även i praktiken, är det bästa du som enskild person kan göra för feminismen.

Hugo och pappa

Hugo och pappa-tid på landet medan mamma var i Almedalen. Juli 2014.

jul 06

Recension: Hůlová, Petra; Allt detta tillhör mig; 2002

Allt detta tillhör mig2012 kom Petra Hůlovás Allt detta tillhör mig på svenska på Rámus förlag. Hůlová är född 79 i Tjeckien och hon debuterade som författare med den här boken som 23-åring. Allt detta tillhör mig är en generationsroman om kvinnor i Mongoliet och författaren har gjort ett utbytesår i det landet och studerat det både i hemlandet och i USA.

Det första kapitlet, som är ungefär halva boken, får vi följa Zaja, som är uppvuxen i en ger i västra Mongoliet. Hon är inte sin pappas dotter, utan kinesättad och därmed en oren oäkting. Hon har tre systrar och vi får följa livet från barndomen upp till vuxenlivet. Zaja flyttar till Staden (Ulan Bator) och där kommer även systern Nara att hamna tillslut. Livet i Staden blir inte vad de tänkt sig och trots att Zaja försökt att försörja sig genom att arbeta i ett litet gatukök kommer hon att göra som sin syster och arbeta på en bordell, som drivs av deras moster. Zaja får en dotter, Dolgorma, och de har det materiellt bra tack vare moderns arbete, men när Dolgorma får reda på vad modern gör så sticker hon. De anda kapitlen i boken handlar om världen ur moderns, Dolgormas, Naras och den yngsta systerns synvinkel. Alla drömmer de om ett bättre liv, men detta bättre liv blev kanske inte så bra.

Enligt Wikipedia så valde Hůlová att förlägga romanens handling till Mongoliet för att undvika artificiella fenomen såsom karriär och media. Hon ville fokusera på känslor och relationer. Jag tycker att hon lyckas väl och det märks även att hon har en stor kunskap om livet i Mongoliet. Det är spännande att följa kvinnor i i värld där mobiltelefoner och karriärstjänster inte finns, men där man faktiskt kan känna igen sig i deras längtan.

Det sägs inte vilken tid som de olika berättelserna utspelar sig och eftersom mina kunskaper om Mongoliet och utvecklingen där är tämligen begränsade så fick mina fördomar gissa lite. Det var ett intressant grepp. Dessutom är ett av budskapen i boken att längtan efter ett bättre liv förblir det samma generation efter generation och då tyckte jag att det tidlösa tillståndet passade. Men det är inte helt tidlöst, eftersom de senare generationerna har flera tekniska apparater (såsom radio och ficklampor) än de tidigare.

Boken gav mig en liten insikt i livet i Mongoliet samt många tankar om längtan och förmågan att skapa sig ett nytt och bättre liv. Den känns feministisk i och med att den helt och hållet kvinnornas berättelse. Jag gissar att författaren är feminist, även om hon kanske inte säger det rakt ut. Allt detta tillhör mig har översatts till svenska med hjälp av pengar från tjeckiska kulturdepartementet och det ska vi vara tacksamma för.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, Bokmania

jul 05

Män förklarar saker för mig del 6: Du är inte liberal

Del sex i min serie om mansplaining handlar om de otaliga män och kanske någon kvinna, som förklarar för mig att jag inte är liberal. Det händer mig ofta att liberaler, både i och utanför folkpartiet, talar om för mig att mina (feministiska) åsikter inte är liberala. Oftast är det faktiskt liberaler utanför folkpartiet om jag ska vara helt ärlig. Saker som flera öronmärkta månader i föräldraförsäkringen, genuspedagogik i förskolan och allmänna normkritiska åsikter får vissa liberaler att se rött. Jag kallar mig sedan ett par år tillbaka bara liberal och inte socialliberal av samma skäl som jag kallar mig feminist och inte liberalfeminist. Jag anser att en etikett rymmer mycket och att det är hyfsat högt till tak och att jag därmed inte måste specificera mig närmare. Socialliberal används ofta för att markera att man minsann inte är liberal och tycker en massa hemska liberala saker som man av någon anledning inte håller med och det skriver inte jag under på. Därför bara liberal. Men fy så hemskt att vara liberal och feminist!

Här kommer tre exempel på saker fall där feministiska åsikter förklaras inte vara liberala.

Mer frihet till föräldrarna = mer liberalt.

Men vänta nu här, det är en försäkring som finansieras med skattemedel. Staten har begränsningar för sådana försäkringar. Ingen liberal har hittills föreslagit en oändlig föräldraförsäkring, vilket väl rimligtvis borde ge maximal frihet. Ingen liberal har heller mig veterligen föreslagit att arbetslöshetsförsäkringen ska vara mer flexibel och betydligt högre, vilket borde ge mer frihet åt den arbetslöse. Med andra ord kan begränsningar i försäkringar diskuteras och till och med vara högst rimliga, men män förklarar ofta för mig att öronmärkningar i föräldraförsäkringen är socialism från helvetet.

Fri lek på förskolan – allt annat är oliberalt!

Fri lek från inblandning av genuspoliser, betyder ovanstående citat. För de är nog för iblandning av pedagoger för att motverka mobbing, något annat har jag inte hört. Med andra ord är inblandning ok ibland. Men nåde förskolan om de lägger bilar i dockvrån och dockor på bilbanan för att locka barnen att leka med ickestereotypa leksaker. Då indoktrinerar man dem på farligt sätt, förstår ni. Fler möjlighet är nämligen inte mer frihet, utan mest frihet får barnen alltid om de får välja själva, i alla fall enligt de män som förklarar detta för mig.

Att se strukturer är att tänka socialistiskt.

Ja, det är ofta jag hört det här. Att tala om att alla fria val inte är helt fria är inget annat än socialism och kollektivistiskt tänkande. Men hur kan liberaler vara så säkra på det? Behandlar vi inte pojkar och flickor lika när de är små så kan vi väl inte veta hur olika vi är som vuxna? Jag blir så trött på alla som ska förklara för mig att ett val är alltid fritt och att det bagage man har aldrig spelar in. Sedan brukar det bli så att männen förklarar att biologi är superviktigt och att vi feminister tror att biologi aldrig påverkar människor.