mar 18

Recension: Laurén, Anna-Lena & Lodenius, Peter; Ukraina – gränslandet; 2015

Ukraina - gränslandetUkraina är sannerligen ett hett ämne och har så varit en tid. De två finlandssvenska journalisterna Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius har gett ut en bok om situationen där från protesterna på Majdan till idag. Ukraina – gränslandet (Atlantis och i Finland på Schildts och Söderström) är en reportagebok utan ett speciellt kvinnoperspektiv, men Anna-Lena Laurén är en duktig och orädd reporter som jag vill lyfta fram. Den här recensionen handlar främst som delarna hon skrivit.

Anna-Lena Laurén är utrikeskorrespondent i Moskva för Huvudstadsbladet och numer också Svenska Dagbladet. Hon har bott i Ryssland i sju år och känner till landet väl. Hon var i Ukraina när allt började den 13 november 2013. Hon berättar om händelseförloppet och om många av alla de människor hon pratat med, om deras hopp, förtvivlan och drömmar. Hon har pratat med oppositionen, ryska separatister och vanliga medborgare med olika sympatier. I kombination med Peter Lodenius historiska tillbakablickar och politiska analyser ger boken en bra bild av vad som verkligen har hänt och faktiskt händer i Ukraina. Laurén har en uppmaning till oss: ”Lita inte på vad du hör på Twitter, åk dit och se med egna ögon”.

Fördelen med att det är journalister som skrivit boken om Ukraina är att den är lättläst. Den ska läsas som en reportagebok och inte som en avhandling eller forskningsartikel. Jag älskar den här typen av litteratur och drogs snabbt in i den och läste ut den på två dagar (och då enbart i kollektivtrafiken). Mycket bra skriven och efter att ha följt Laurén på Twitter ett tag så är jag nu ännu mer imponerad av hennes kunnighet och mod.

Boken innehåller också fantastiska (och fantastiskt hemska) bilder av Niklas Mielto. Jag vill även ge en eloge till den svenska förlaget Atlantis som ger ut kvalitetslitteratur. Det är ett förlag jag uppskattar mycket!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Följ Anna-Lena Laurén på Twitter.

mar 17

Recension: Loo, Tessa de; Tvillingsystrarna; 1993

TvillingsystrarnaNär jag frågade på Twitter om holländska författare så var Tessa de Loos Tvillingsystrarna den enda förutom de jag tidigare hade läst som jag fick tips om. Därför lånade jag den så fort jag hade möjlighet och har läst den inom ramen för min EU-läsning.

Anna och Lotte skildes åt som sexåringar efter att de blivit föräldralösa. Anna hamnade hos släktingar i Tyskland och Lotte i Holland. Kontakten mellan dem bröts under andra världskriget, men de träffas både före och efter kriget. Båda gånger blir det ganska misslyckade möten. När boken börjar har det träffats av en slump på ett spa i Belgien. Där berättar de sina livs historier för varandra, men Lotte vill inte försonas med Anna, som hon lastar för hela Tysklands agerande.

Det känns som att Tvillingsystrarna är en bok om Tysklands och Hollands skadade förhållande, där Anna får vara Tyskland som ber om förlåtelse och förståelse och där Lotte är Holland som benhårt säger nej och vill behålla den frostiga relationen. På det sättet är det en intressant roman. Där jag tycker det brister är i syskonens relation. Den känns helt osannolikt dålig, osannolikt eftersom det inte förekommit några personliga schismer dem emellan. Kan ett krig, där ingen av dem deltagit, ge så djupa sår? Kanske, men den totala bristen på medmänsklighet som Lotte visar upp känns verkligen inte realistisk.

Jag tyckte att delarna om Annas liv i Tyskland under andra världskriget var intressanta, men Lottes liv var inte alls lika spännande berättat. Delarna om Anna innehöll många feministiskt intressanta bitar där Anna sätter sig upp mot överhet i olika former. Dessutom ifrågasätter hon flera könsrollsnormer. Boken tappade ofta tempo och det tog mig lång tid att läsa ut den. Jag hoppades hela tiden på en vändning eller något nytt, men istället väntade ett katastrofslut. Tack för det Tessa de Loo.

mar 16

#vadblevdet: Film från Villervalla som gör kläder för barn

Villervalla är ett av mina favoritklädföretag och Hugo har många fina kläder från dem. Nu har de en kampanj, #vadblevdet, och de har gjort en film för att illustrera vikten av se barn som unika varelser. Titta på filmen och fundera övar vad som är viktigast egentligen. Jag blev glad av den och önskar att fler tänker på barn som barn och inte som kön. Och oavsett av du tror om biologiska skillnader och vad som är arv och miljö så skadar inte lite olika färger på kläderna.

Hugo i Villervalla-kläder

Hugo har haft mycket Villervalla-kläder genom åren. Många köpta hos trevliga Jessica på Regnbågens barnkläder i Hammarby Sjöstad.

mar 15

Ickerecension: Wirsén, Stina; Liten; 2014

LitenI fredags fick jag Liten på posten. Liten är en bok skriven och illustrerad av Stina Wirsén och utgiven av Bonnier Carlsen i samarbete med Brottsoffermyndigheten. Jag beställde den på myndighetens hemsida och hade som avsikt att recensera den här. Men en sådan bok går inte att recensera, så detta är inte en recension.

Litens föräldrar Ena och Andra bråkar ofta och mycket. En dag går Ena ut genom dörren och Andra gråter. Liten får inte trösta utan är bara i vägen. Ingen tröstar Liten. Tur att Någon bor i lägenheten bredvid, Liten går dit. Sedan berättar Liten om allt för fröken på förskolan. Då hjälper fröken. Sedan får Någon hjälpa till att ge Liten en trygg tillvaro. Liten vet nu också att fler barn har det som likadant och det är inte deras fel.

Boken slutar med: För dom som är stora ska ta hand om dom som är små. Så är det.

Bokens syfte är att hjälpa barn som har det svårt att våga berätta. Det är en viktig bok och en bok alla förskolor borde köpa in. Jag tänkte för min del läsa den tillsammans med mitt barn och diskutera den. Jag har dock inte orkat än, för jag tänker att jag måste klara av att läsa den utan att stortjuta. Det är en allt för hemsk tanke att alla barn inte får ha ett lugnt och tryggt hem, men så ser verkligheten ut. Vi har en skyldighet att se dessa barn.

Jag har bara en uppmaning: Skaffa boken och läs den för era barn. När ni orkar. Och kom ihåg att dom som är stora ska ta hand om dom som är små.

Se också webbplatsen Jag vill veta.

mar 14

Att vara en vinnare

Årets bästa nischade bokblogg

Jag – en vinnare!

Nu har det gått ett par dagar sedan jag fick utmärkelsen årets bästa nischade bokblogg 2015. Det var fantastisk roligt och att veta att så många läser och uppskattar min blogg betyder oerhört mycket. Jag har lagt ner mycket tid och möda på bloggen under alla år den funnits och jag har gjort det för att jag älskar det.

Jag är i en situation just nu då jag står utan jobb. Letandet efter ett nytt är ibland roligt men ofta mycket tröstlöst. Vinsten i onsdags betyder mycket för mig i min jakt på ett nytt jobb. Inte för att vinsten i sig ger några pengar eller erbjudanden, utan för att jag nu faktiskt är en vinnare. Jag försöker bära med mig det in i varje skriven jobbansökan och varje skapad kontakt. Jag är en vinnare.

Jag har fått många tips om att ha annonser på sidan och det kommer jag kanske ha den dagen jag tror att det är mödan värt, men att jag skulle kunna försörja mig på bloggen ser jag som högst osannolikt och kanske inte ens önskvärt. Det skulle ju om inte annat bli lite ensamt i längden och hur mycket folk ändå skulle kunna betala för att jag ska recensera nyutkomna böcker så kommer ingen någonsin att tycka att det är värt att ge ett öre för litauiska dikter. Det är bredden som gör det roligt att blogga (och dessutom vill ingen ändå betala för att någon ska bokblogga).

Jag älskar att skriva om det jag tycker intresserar mig och inte så mycket vad andra förväntar sig att läsa. Därför är karriär som proffskritiker i TV-soffan inget jag heller ser som målet med bloggandet. Bloggen är en del av mitt personliga varumärke, men skulle jag inte tycka att det vore roligt, skulle det inte bli så bra.

Så det är inte bloggen som ska göra mig rik, det är en nytt och fantastiskt jobb och det är det jag önskar mig. Tills dess kan jag ohämmat skriva så mycket jag vill här och ni läsare som har stöttat mig och röstat på bloggen har gjort att jag nu går i i ett nytt skede av mitt jobbsökande. Som en vinnare.

TACK!

mar 14

Bredvidläsning: Agnes av Peter Stamm

AgnesAgnes är Peter Stamms debutbok som kom 1998 och bokförlaget Thorén och Lindskog gav ut den i början av det här året. Stamm är en schweizisk författare, men Agnes utspelar sig i Chicago.

Agnes är en ung studentska och berättarjaget en schweizisk författare som skriver om en bok om lyxtåg. De träffas på biblioteket. När Agnes får höra att pojkvännen skriver böcker vill hon att han ska skriva en om henne, Han gör det, men när det kommer fram till nutid så tycker han att det blir problem. Han tycker att det är tråkigt att skriva en lycklig kärlekshistoria, fast det är just var det är. Han kryddar historien lite. Efter ett tag tar berättelsen över deras liv och de går mot det oundvikliga slutet som presenteras redan i bokens första rad: Agnes är död. En berättelse dödade henne.

Eftersom Feminsitbiblioteket främst lyfter fram kvinnliga författare är inte Peter Stamms bok något som passar här, men jag tyckte ändå att det vore roligt att skriva några rader från ett feministiskt perspektiv. Det som slog mig är jag läste den var att den var ganska typiskt manlig. Det är en man, en ganska självisk sådan, som förälskar sig och som inte vill mista sin flickvän. Men han är inte beredd att göra vad som helst för henne (bli pappa exempelvis).

Vidare så tycker jag att titeln är oerhört intressant ur ett manligt-kvinnligt perspektiv. Om du byter ut Agnes mot Anders i min sammanfattning av innehållet ovan och han mot hon och därtill adderar en kvinnlig författare –  skulle boken då heta Anders? Visst låter det som en skrattretande tanke? Jag tycker att titeln förstärker huvudpersonens lite beskyddande agerande mot sin flickvän och jag tvivlar på att en kvinnlig författare skulle beskriva det på samma sätt.

Det var några feministiska tankar om boken som för övrigt är mycket bra och läsvärd. Den var kort och oerhört lättläst och hade dessutom en fängslande berättelse så jag behövde inte många timmar för att läsa den. Peter Stamm må vara man och skriva manligt, men jag uppskattar inte bara feministisk litteratur 🙂

Läs mer: Adlibris, Bokus

mar 13

Recension: Abrutytė, Neringa; The swimming pool och andra dikter; 2011

Neringa AbrutytėNeringa Abrutytė är från Litauen och jag stötte på hennes dikt The swimming pool i en antologi jag fått av Litauens monter på Bokmässan, Sex – Lithuanian style. Jag kände att jag inte ville läsa hela den boken, men fastande för dikten av Abrutytė. Jag fann sedan fler av hennes dikter på nätet.

Abrutytė är född 1972 på Neringa eller Kuriska näset som det också kallas. Hennes dikter handlar om kärlek och vardagen och ger ett närvarande intryck. Med det menar jag att hon skriver om svårigheter och hur hon löst dem. Som exempelvis i dikten a poem that even has a moral:

(…)

Hello! He was a gentleman
with a respectable belly. And his respectability began
to get on my nerves. Because I wanted love,
and a home, and everything! Only he
was already married (for the fourth time already, so
how was he going to marry a fifth time, especially
when it was okay with his fourth wife
to bring home a Lover)

(…)

Den slutar med att hon finner sig själv med orden I was not meant—for him.

I dikten The swimming pool är det mer begäret som står i centrum. Jag älskar hennes metaforer i den här dikten!

(…)

The swimming pool is my desire.
True, I don’t know how to swim. I can only float along the very
edge like a half-dead fish.
Athletic men dive over me and each time it looks as if
They’ll hit their heads against the bottom.

(…)

Abrutytė verkar vara en synnerligen intressant poet och jag är glad att jag fick upp ögonen för henne. Hon är ett värdigt bidrag till min EU-läsning.

mar 12

Recension: Rakusa, Ilma; Vidare vatten; 2009

Vidare vattenDen schweiziska författaren Ilma Rakusas självbiografiska roman Vidare vatten har nyligen getts ut på Ramús förlag (översättning av Birgitta W. Augustsson). Rakusa är medlem av den tyska akademin.

Rakusa föddes 1946 i Slovakien och hon har en ungersk mamma och en slovensk pappa. De första levnadsåren bodde hon i Budapest, Ljubljana och Trieste för att 1951 flytta till Schweiz där familjen skulle komma att stanna. Vidare vatten är skriven på ett poetiskt språk och tar fram minnesfragment från olika delar av författarens liv. I början är det – av naturliga själ förmodligen – lite mer fragmentariskt för att senare i boken bli lite mer sammanhängande. Det är trots detta inte alls svårt att följa med. Boken är hyfsat kronologisk och det finns en röd tråd att hänga upp sitt läsande på.

Det kringflackande livet påverkade författaren mycket som barn. Även om de slog sig ner i Schweiz så flyttade de runt en hel del där. När hon äntligen erhöll ett schweiziskt medborgarskap började hon själv att resa runt. Två utbytesår gjorde hon, ett i Paris och ett i Leningrad och hon gjorde många resor runt i Östeuropa, för att saknaden efter sina rötter var stor. På grund av att hon tidigare varit statslös fanns ingen möjlighet att resa och hälsa på släktingar eller att återse någon av de tidigare bostadsorterna före medborgarskapet.

Jag kom tämligen snabbt in i boken och ju mer jag läste desto mer tyckte jag om den. Jag tycker att poetiskt språk kan vara fantastiskt bra när det är bra skrivet och Rakusa är en mycket bra författare och språket flyter verkligen. Det är inte Hertha Müller-svårt utan passar även den som kanske avskräcks av det poetiska. Det jag tyckte bäst om var att läsa om hennes tid i Leningrad, kärleken till den ryska litteraturen och senare kärleken till de sovjetiska böckerna hon köpt illegalt. Jag hoppas att mer av Rakusa översätts till svenska annars får jag banne mig ta och börja läsa henne på tyska!

Läs mer: Adlibris, Bokus

mar 11

Jag vann! Årets bästa nischade bokblogg 2015

Årets bästa nischade bokblogg

Här har ni vinnaren av Massolit Book Blog Award kategorin årets bästa nischade bokblogg. Jag säger bara en sak: Woho!

Och sedan ett stort tack till alla er som röstat och hjälpt mig att ragga röster. Jag är så glad och tacksam för det ni gjort för mig!

Om några dagar eller så kanske jag fattar vad som har hänt 🙂

mar 11

Världslitteratur föreslår internationellt tillägg till den feministiska kanonen

Feministisk världslitteratur

Sajten Världslitteratur har uppmärksammat den feministiska kanonen och föreslår ett internationellt tillägg till den. Det gjorde mig oerhört glad och jag ska absolut se till att läsa de böcker som de föreslår. Jag är medveten om att kanonen inte innehåller allt för många feministiska böcker från andra länder än västvärlden, men det betyder ju inte att de är mindre läsvärda. Den som läst min blogg länge och noga vet att ett av dess syften är att uppmärksamma böcker om och av kvinnor från hela världen.

Ni ser omslagen till böckerna som Världslitteratur föreslår i bilden ovan och här är lite om böckerna:

Jennifer Clement – En bön för de stulna (Mexiko): Har jag läst och du kan läsa recensionen här.

Ambai – Flod (Indien): Noveller som handlar om kvinnor i Sydindien som alla gör uppror mot rådande könsroller.

NoViolet Bulawayo – Vi behöver nya namn (Zimbabwe): Handlar om en flicka som växer upp i en kåkstad och hennes liv från barndom till vuxenliv.

Ama Ata Aidoo (red) – Kärlek x21 (flera länder i Afrika, redaktören från Ghana): Har jag läst och du kan läsa recensionen här.

Marjane Satrapi – Persepolis (Iran): Har jag läst och du kan läsa recensionen här.

Nuruddin Farah – Adams revben (Somalia): Om en flicka som flyr nomadlivet nr hon ska giftas bort. Men livet i Mogadishu blir allt annat än lätt.

Nadifa Mohammed – Förlorade själar (Somalia): Handlar om tre kvinnors kamp för överlevnad när inbördeskriget drabbar Somalia.

Shahrnush Parsipur – Kvinnor utan män (Iran): Har jag läst och du kan läsa recensionen här.

Tack för tipsen Världslitteratur! Jag uppskattar det verkligen!