En graviditet är ett stort mirakel

Gravid

Jag som gravid, vilket var ett mirakel. Juli 2011.

Jag borde inte läsa Nyheter 24 för min egen hälsas skull, men nu hade någon länkat till en artikel som jag bara inte kunde låta bli att läsa. Debattören Nicole Rydén skriver idag att en graviditet inte är något jävla mirakel.

Det verkar som om Rydén är frustrerad över att unga kvinnor väljer att skaffa barn istället för att fixa en utbildning och/eller ett bra jobb, men istället öser hon ut sin ilska på unga mammor. För en graviditet är faktiskt ett mirakel. Det vet jag som genomgått massor av IVF-behandlingar utan att bli gravid (eller blivit gravid och fått missfall) samt har en liten pojke som blev till på det sättet för fyra och ett halvt år sedan.

Din graviditet är inget jävla mirakel.

Det är det mest naturliga som finns. Människan har alltid gjort barn och majoriteten av världens kvinnor föder barn hela dagarna. Det är sen gammalt.

Därför blir jag oerhört provocerad av den unga mamman (oftast från en småstad) som tjatar och överöser kärleken till sitt barn på sociala forum. Hon pratar om ”mirakel” och menar på att ”livet inte var värt att leva” och att hon ”inte visste vad kärlek var” innan hon fick det här fantastiska barnet.

Var ska jag börja? Varför skiva en krönika en enbart bygger på att du stör dig på bebisbilder på Facebook? Att människor uttrycker sig som den unga mamman i Rydéns flöde är såklart inget konstigt. Det är inte heller så att hon tycker att hon saknar människovärde om hon inte är mamma, något som Rydén kommer in på senare. Det är bara det att när man blir förälder så händer något. Då förändras ens världsbild och kärleken till barnet är något så stort att det inte innan gått att föreställa sig. Det betyder inte att livet är meningslöst för den som inte vill bli förälder, utan det betyder att den som är förälder kan känna att livet blir meningslöst om den skulle förlora sitt barn. En viktig skillnad.

I dag föder vi inte en hel skara ungar för att de ska kunna hjälpa till på gården och mata familjen. Utan i dag föder vi barn för att göra dem till starka och goda individer att bidra med bra skit till hela samhället. För att vi alla ska överleva på den här planeten. Därför är det bra om man förbereder sig lite mer. Främst, vad fan ska du lära ungarna om livet om du inte hade ett värdigt och ordnat liv innan?

Här kommer det stycket där jag förstår att Rydén tycker att man borde klippa sig och skaffa sig ett jobb istället för att skaffa en unge när man är 21 och det kan nog ganska många tänka. Men som med mycket annat så är det så jäkla lätt att döma. Istället för att utgå från att vi vet allt om den som outar sig och sitt barn i sociala medier så borde vi alla utgå från att vi inte vet ett skit .

Möjligen är Rydén förbannad på samhällets eller andra medmänniskors krav på kvinnor att bli mammor. Det kan jag förstå i så fall. Ett liv kan vara komplett även utan barn, om man vill ha det så. Ett människovärde ska inte definieras utifrån om man har barn eller inte, men förminska inte dem som valt att skaffa barn istället för att gå den väg i livet som du tycker är den bästa. Och döm inte utifrån vad som sägs på sociala medier. Jag kan inte säga det nog många gånger.

Recension: Rashid, Fawziya; In the recess of memory och Questioning; 1983 (?)

Arab women writersFawziya Rashid är född 1954 i Bahrain och har varit verksam som journalist där. Hennes noveller In the recess of Memory och Questioning finns med i den amerikanska samlingsvolymen Arab women writers, Dalya Cohen-Mor (red).

Boken Arab women writers är uppdelad i åtta olika delar som följer en arabisk kvinnas utveckling från barn till vuxen. In the recess of memory kommer i den första delen som berör flickors väg in i vuxenlivet och Questioning finns med i den sjunde delen som handlar om traditioner och värderingar. De är båda ganska korta berättelser, men det är starka berättelser som inte lämnar någon oberörd. Den första handlar om en flicka som kommer hem från en fotbollsträning med sin bror och som möts av föräldrar som säger att det nu är dags för henne att sluta leka i t-shirt och shorts. Från och med nu får hon inte visa sig utanför huset. Den andra handlar om en flicka som blir kär i en pojke och sedan försvinner spårlöst. Det sägs att hon dött av feber.

Det är så enkelt och samtidigt så oerhört viktigt. Fickor och kvinnors frihet beskärs fortfarande runt om i arabvärlden och det måste vi uppmärksamma, gång på gång. Dessa två noveller var de första jag läste i samlingen. Jag ser fram emot många fler!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Möhippa på Fotografiska

När man är förälder och dessutom redan gift (i hemlighet) så är det kanske inte lika aktuellt att få en möhippa som varar hela natten lång. En vän till mig fick istället en söndag på Fotografiska med vänner. Hon uppskattade det mycket.

Vee Speers på fotografiska

Den australiensiska fotografen Vee Speers hade för ett par år sedan en utställning som hon kallade The birthday party och var bilder av barn som var på väg till ett imaginärt födelsedagskalas. Nu har de blivit äldre och mer självsäkra. Den nya utställningen kallas Bulletproof. Bilder från båda utställningarna fanns på fotografiska och jag älskade dem! Nu ska det snart sitta fyra barn på väggen i mitt arbetsrum.

Andres Serrano

Är det möhippa så är det. Vilken tur att vi hittade lite bilder att bli generad av på Fotografiska. Bilderna ovan tillhör utställningen Redemtion av Andres Serrano. Han provocerar ofta med tabubelagda ämnen som sex och religion. Av bilderna ovan fastnade jag för den i mitten, kvinnan som inte opererat sitt könsorgan. Så viktig för att utmana fördomar, däribland mina ofrivilligt egna.

Bored couples av Martin Parr

Martin Parrs utställning Souvenir om semestrande britter (eller i vilket fall främst britter) var den roligaste. Jag skrattade gott både av bilder och små filmer som visades. Ovan var de absolut roligaste bilderna. Jag och Andreas brukar ofta prata om att människor verkar ha de stå tråkigt tillsammans på semestern medan vi alltid babblar på om politik, sport eller annat trams. Hoppas vi aldrig förvandlas till något av paren ovan!

Simmare av Martin Parr

Jag kunde så identifiera mig med den här ensamma simmaren i det trista vädret någonstans i Skottland. Det kunde vara jag.

Recension: Tokarczuk, Olga; Spel på många små trummor; 2001

Spel på många små trummorNär det kom till Polen i min EU-läsning var det inte helt lätt att finna böcker på svenska. Olga Tokarczuk finns och jag valde att läsa hennes novellsamling Spel på många små trummor. Jag ska vara ärlig och säga att valet av titel berodde på sidantalet (90) eftersom hennes andra böcker inte alls lät lockande på baksidestexten.

Novellerna i Spel på många små trummor är ganska vardagliga, ibland med något avvikande som huvudpersonen hänger upp sig på. Den mest extrema novellen var han som gifte sig med världens fulaste kvinna och fick världens fulaste dotter ihop med henne. Vi fick också läsa om kvinnan som blev besatt av sin granne som sjöng och kvinnan/mannen som tyckte om att leka med könsroller offentligt.

Jag kunde inte ta till mig detta alls. Jag fick ofta gå tillbaka i texten för att jag läst för fort och slarvigt av rent ointresse. Jag är glad att jag inte tog någon av Tokarczuks längre romaner. 90 sidor får räcka.

Samtycke: Tvinga inte någon att dricka te!

Har du svårt att förstår detta med samtycke när det kommer till sex? Titta då på den här filmen som enkelt förklarar det med en jämförelse om att tvinga folk att dricka te. Briljant!

Recension: Gazier, Michèle; Andorra; 1999

Michèle GazierMichèle Gazier är född i Andorra och en av landets (nåja) internationellt kända författare. Hennes modersmål är franska och hon lever idag i Frankrike. Andorra finns med i en antologi som Europarådet har gett ut om gränser Views from the Bridge of EuropeTexten är inte lång, men något annat har jag inte lyckats skrapa fram av Michèle Gazier på ett språk som jag förstår. Så ska Andorra få en plats i Feministbiblioteket så är det i nuläget genom den här texten.

I Andorra pratar man inte om nord och syd, man pratar om Frankrike och Spanien. Det är ett litet land mitt emellan två länder och där många pratar båda språken. Michèle Gazier har franska som modersmål, men hon talade och läste på katalanska när hon var barn. I texten återgår hon till sin barndoms böcker och sitt barndoms språk.

Det var en fin liten text om gränser och språk och mångkulturalismen som finns naturligt i det lilla land som ligger inklämt mellan två stora länder. Jag hade lite svårt att placera texten i mitt virtuella bibliotek. Är det en självbiografisk text, ett debattinlägg eller en mikronovell? Jag bestämde mig för att den fick vara med bland geografi och reseskildringarna. Det är trots allt en text om Andorra.

Recension: Tan, Hwee Hwee; Singapore mix; 1997

Singapore mixHwee Hwee Tan är född i Singapore, men uppvuxen i andra länder. Idag bor hon i New York. Singapore mix är just vad titeln antyder, en mix mellan det kinesiska och det västerländska och boken utspelar sig till största del i Singapore.

Singapore mix är en bok om människor med olika tunga bagage och hur de hanterar verkligheten. Allt ställs till sin spets när Andy blir arresterad för illegal spelverksamhet och väljer sin kompis Mei som sitt juridiska ombud. Andy är en söndercurlad kille från en liten stad i England som bara gör som hans föräldrar har bestämt utan någon större entusiasm. Han träffar Eugene på universitetet och blir mer eller mindre omhändertagen av honom. Eugene är född och uppvuxen i Singapore men var tonåring i Holland dit hans föräldrar valde att flytta. Som utlandstonåring blev han kriminell av pur tristess. Mei växer upp i Singapore och förvägras möjligheten att plugga utomlands. Hon blir jurist och är en starkt övertygad feminist. Hon plågas ständigt av övergrepp som hennes far begick mot henne i barndomen. Hon får en vecka på sig att bevisa Andys oskuld, men det blir inte lätt i ett land där höga betyg och kontakter är viktigare än rättvisa.

Boken är otroligt lättläst och skriven med ett glättigt språk. Det kändes till en början som en feelgoodroman rakt igenom, men skenet bedrar en fullständigt. Ju längre man läser, desto svartare och desto mer komplex blir den. Även om jag kunde irritera mig på slutet så tycker jag mycket om tekniken att skriva som om allt var ganska enkelt och rättvisa lätt skulle kunna skipas, men så vänder allt och det blir inte som läsaren tror eller vill. Det kändes realistiskt att allt inte bara blev rosenrött.

Singapore mix är en bok om Singapore av en person med stor kännedom om landet, men trots det så måste jag säga att det känns att det är ett utifrånperspektiv. Det är en person som lämnat diktaturen bakom sig som skriver om hur absurt systemet är. Det är bra och hade förmodligen inte kunnat skrivas inifrån, men lämnar en känsla av att det är en västerländsk betraktelse av diktaturens rättsväsende. För även om Tan är född i Singapore av singaporianska föräldrar så har hon bott i Europa och USA i större delen av sitt liv. Men som sagt, det är bra och det ger oss en insikt hur livet kan vara i Singapore, både för singaporianerna, men också för västerlänningar som inte följer alla för oss absurda lagar. Jag som varit i Singapore uppskattade också författarens beskrivning av det rena och fina landet som blir plastigt eftersom all gammal arkitektur är nybyggda repliker på gamla rivna byggnader. Plastigt och rent är just mina intryck av landet.

Sagovandring i Bryne utanför Järpås i Lidköping

I helgen var Hugo och jag i Lidköping hos mina föräldrar och då passade vi på att göra lite barnvänliga utflykter. Vid Stora Bryne Säteri i Järpås var det sagovandring med min gamla lägerledare Lena. Hugo, med jackan som mantel (för att vara Batman), uppskattade vandringen mycket!

Sagovandring - draken

Första stoppet var att hitta draken som gömt sig i skogen. Drakens vingar var gjorda av paraplyer. Barnen fick lyssna på ett utdrag ur en saga om drakar.

Sagovandring

Hugo lyssnade andäktigt till sagorna. Hans favorit var den som grodan som var kär i en anka (Grodan och kärleken av Max Velthuijs). Den pratar han om fortfarande.

Sagovandring - Beatrice av Moa Andersson

Rundan var även en konstrunda för oss föräldrar, men i kombination med Lenas sagor fick barnen en fin upplevelse också av konsten. Här ses Beatrice av Moa Andersson.

Sagovandring - Hugo som Batman

Här kommer Hugo-Batman springandes. Jag tror att cirkeln ovan är Ljusskulpturer av Staffan Dahlin.

Sagovandring två konstverk

Två vackra konstverk som både barn och vuxna fick njuta av. En fjäril av skrot av Niklas Fännick och en kedja av Emille de Blanche.

Stora Bryne säteri

Stora Bryne säteri har tagits över av några privatpersoner som bor där och driver ett litet café och ordnade konst- och sagovandringen. Vi valde att fika hemma men vi hade en mycket trevlig eftermiddag hela familjen!

17. mai: Heia Norge!

Oslo 17 majIdag är den 17. mai och då säger vi Heia Norge till vårt kära grannland. Jag träffade en barndomskompis i helgen som skulle hem till Oslo för att fira nationaldagen och jag ska då inte vara sämre här på bloggen utan högtidlighåller dagen med att ge er fem norska boktips för vuxna och två för barn och unga.

För vuxna

Anne Holt – Typ allt. Jag tycker Holts deckare håller hög klass och vill du läsa en bra men lättsmält sådant så ska du leta efter Anne Holt på pocketshop eller bibblan.

Gerd Brantenberg – Egalias döttrar: En feministisk bibel från 1977 som du absolut inte får missa!

Torgborg Nederaas – Av måneskinn gror det ingenting: En klassiker som jag tror inte finns på svenska. Feministiskt i framkant om abort från 1947.

Trude Marstein – Hem till mig: Boken om den notoriskt otrogne läkaren borde alla läsa som ligger med en gift man.

Åsne Seierstad – Bokhandlaren i Kabul: En modern klassiker som jag gissar att få har missat. Men har du läst den?

För barn och unga

Gro Dahle och Kaia Nyhus Dahle – Kriget: Underbar bilderbok om skilsmässa sett från barnets synvinkel.

Torun Lian – Frida med hjärtat i handen: Gulligt och bra om en en tjej som vill hitta en man till sin mamma.

En vandring på Majåker mitt i Tjernobylområdet

Majåker i Lidköping är ett mycket fin plats att växa upp på. Det var det när jag var barn och är det fortfarande. På åttiotalet var det nästan bara barnfamiljer som bodde här, men nu bor många kvar precis som mina föräldrar. Det är därför ganska blandat mellan barnfamiljer och pensionärer. Det finns två nybyggda områden som främst domineras av barnfamiljer. De två nybyggda områdena var åkrar när jag var liten. Den ena åkern låg då mitt i bostadsområdet Majåker och var lite malplacerat redan på den tiden (men vi brukade åka skidor på den på vintern i skolan).

När jag var barn fanns det flera lekplatser som vi brukade gå till. En kallade vi ”Stora lekplatsen” (den lilla var den i vår samfällighet och den stora var den närmaste lite större lekplatsen) och en kallade vi ”Hängbron” efter den roliga hängbro som klätterställningen där hade. Stora lekplatsen finns inte mer. När jag vill gå och leka någonstans med mitt barn går vi till förskolan eller skolan som ligger lite närmare oss, men i fredags var förskolan öppen så då bestämde mamma och jag oss för att vi skulle testa vad som fanns kvar av Hängbron.

Så mina vänner, detta är en promenad på Majåker och naturen till trots ligger det massor av hus där det bor barn runt hela detta grönområde som är ganska litet i verkligheten. Det är alltså inte en tur till Pripjat i Tjernobylområdet, vilket man nästan skulle kunna tro.

Dungen på Majåker

Mitt emellan Stora lekplatsen och Hängbron ligger en pulkabacke och bakom den, denna lilla dunge. Jag tyckte som barn och tycker fortfarande att det är trevligt att denna vildvuxna gamla trädgård ha fått vara kvar. Majåker byggdes på 70-talet och då revs den lilla bondgården Majåker som låg här. Eftersom någon bott här består dungen bland annat av äppel- och päronträd och det finns även hallon- och vinbärsbuskar. Mycket rolig lekplats för barn! Men i den omgivning jag nu såg den spädde den på Pripjat-känslan.

Linbana ur bruk

180 grader från Dungen finner jag denna linbana jag har haft mycket kul med som barn. Döm om min förvåning då själva linbanan är borta och bara ställningen är kvar. Jordspåren i marken vittnar om de barn som en gång lekte här. (Min son springer besviket därifrån.)

Boulebana istället för hängbro

Här stod en gång en klätterställning med en rolig hängbro. Idag är det någon form av leksak för extremt långa barn eller något som också saknar viktiga delar. Det tog ett tag innan vi räknade ut att grus-gräs-plätten är en boulebana som gud glömt. Två gungor som ni inte ser i bild räddade oss från en arg pojke som ville leka.

Tennisbana

En relik från svunna tennisunder-tider finns också kvar. En sådan finns också bevarad där Stora lekplatsen en gång stod. Det finns inte längre några nät och efter att en eldsjäl till privatperson slutat spola isbanor där på vintern så används de inte. Frågan är varför staketen får vara kvar.

1986 lämnades Pripjat åt sitt öde på grund av kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. 1986 var platserna ovan trevliga lekplatser för barn. Inga jämförelser i övrigt, jag bara förundrades över ett förfall mitt ibland gamla och nya hus där det bor många barn och alltihop kändes lite spöklikt, nästan som om jag åkt till Pripjat.