Fanny Härgestams bok Det här är vår tid handlar om arbetet med Tunisiens nya grundlag och den har stått i min hylla allt för länge nu. Härgestam har följt fyra kvinnor, varav tre är parlamentsledamöter och en är änka till en martyr. Härgestam kom till Tunis första gången 2011, några veckor efter revolutionen.

Politikerna Mehrezia, Mabrouka och Selma jobbar med konstitutionen. Tillsammans ska de och och andra ledamöter från olika partier lägga fram ett förslag till grundlag till parlamentet. Mehrezia har varit i Frankrike i exil och tillhör det styrande konservativa partiet Ennahda. Hon leder konstitutionsgruppen. Mabrouka tillhör mittenpartiet CPR och hon bor annars i USA, där hon värvades av tunisiska politiker och sedan kandiderade till parlamentet. Selma är vänsterpolitiker och representerar partiet Ettakatol och hon den som är mest kritisk mot Ennahda. Amira är änka och hennes man är martyr. Hon hyllas för hans insatser. I själva verket var äktenskapet inte särskilt lyckligt och Amira hade nog egentligen önskat sig ett annat liv. Amiras liv får vi följa parallellt med de tre politikerna.

Vi får följa de fyra kvinnorna från strax efter revolutionen fram till att den nya grundlagen klubbas igenom i parlamentet 2014. Det går upp och ner och det blir stundtals blodigt och våldsamt. Selma är den mest aktivistiska och hon lägger ut saker i sociala medier så fort hon misstänker att något är på väg åt fel håll. Hennes käpphäst är att konstitutionen inte får genomsyras av islam så att den kan användas av styrande Ennahda så att de så småningom kan införa sharialagar. Det är också viktigt för henne att jämställdhet mellan män och kvinnor finns med och inte skrivs som om de har olika roller eller kompletterar varandra.

Det är en bok med fyra fina porträtt av kvinnor i ett Tunisien med demokratifeber. Historien om Amira tyckte jag först var lite malplacerad, men när jag började komma in i boken så tycker jag att den tillförde något och kompletterade den officiella politiska historien. Det var Amiras historia och Selmas som grep mig mest. Mabruoka var den som lite kom bort, även om jag tyckte mycket om att läsa om henne också. Boken var lite lång (400 sidor) och jag var väl inte riktigt upplagd för den här typen av bok just nu, så det blev stundtals lite segt och det tog mig ovanligt lång tid att läsa ut den. Jag tänkte många gånger att den hade lämpas sig väl för tunnelbaneläsning eftersom det var korta avsnitt.

Boken var välskriven och är ett viktigt dokument över Tunisiens demokratisering. Det är också så bra att det skrivs en bok om ett lands närhistoria helt ur kvinnors perspektiv. Kvinnor var också med och skapade Tunisiens nya grundlag. Idag är Tunisien ett fritt land enligt Freedomhouse och det var det inte när revolutionen kom. Något går åt rätt håll i Nordafrika och det känns bra.

Läs mer: Adlibris, Bokus