Idag är det 20 år sedan Göteborgskravallerna. Jag bodde i Göteborg då, och befann mig i närheten av händelsernas centrum. Idag tänkte jag ge er min historia om kravallerna. Det är en historia om en politisk engagerad person som ägnade några intensiva dagar åt politik och nätverkande kopplade till Europa och Europatanken. För mig handlade det aldrig om protester, utan om Europa och gemenskap. Att stoppa något möte, var givetvis inte något som jag var intresserad av. Vi börjar från början, några dagar före EU-toppmötet i Göteborg 2001.

Jag var på fest och min telefon ringde. Det är en okänd kille i andra ändan som säger ”Hello, my name is xx, I’m from Macedonia and standing here at Redbergsplatsen. Can you come and pick me up?”. Ett par dagar senare skulle en konferens starta som jag var med att arrangera. Jag hade ingen aning om att det åtagandet skulle innebära att ge sovplats åt vilsna makedonier som bara hade ett plan i veckan att ta. Jag minns att jag svarade ”I am pretty drunk”, la på och ringde en kille som bodde hemma hos sina föräldrar. Han fick lösa det hela.

Ett par dagar senare stod jag på Landvetter för att hämta upp en tjej från Albanien. Jag stod länge, men ingen kom. Jag skrev LYMEC (organisationen som jag representerade då, ungefär LUF på Europanivå) och hennes namn på ett papper och höll upp. Tillslut kom det en tjej fram och sa att hon inte är den tjejen, men att hon ska på samma konferens. Jag åkte till vandrarhemmet med fel tjej. Som tur är satt rätt tjej i lobbyn.

Nästa problem var att få den makedonska killen att förstå att han inte fick dela rum med tjejerna. Han sa att det var därför han kommit, för att i Sverige delar man rum över könsgränserna. Det var förvisso sant, men stämningen blev rätt spänd och en tysk smidigare kille fick ta sig an makedoniern och de tjejer som hade kommit fick stuvas in i samma rum.

När det väl var dags för konferens var min uppgift att tillsammans med en vän och partikollega hitta matställen för 30 pers, helst i närheten av Redbergsplatsen. Vi fick tillslut byta lokal och hamnade bakom Avenyn, vilket var betydligt bättre med tanke på alla avspärrningar som gjorde det svårt att ta sig från vandrarhemmet i Mölndal till Redbergsplatsen i östra Göteborg. Den 15 juni på förmiddagen, begav vi oss till Avenyn för att hitta ett ställe där 30 europiska ungdomar skulle kunna äta lunch.

Först parkerade vi vid Götaplatsen och skulle kolla någon restaurang i närheten där. Då såg vi en lastbil som står still mitt i gatan och ett antal maskerade personer som hugger hål på däcken med kniv. Min kompis drar i mig och säger att här kan vi inte stanna! Vi åkte ner till Heden och hittade ett ställe på nedre delen av Avenyn som kunde ta emot oss.

I bilen tillbaka till konferensen ringde telefonen. Det var en tjej i LUF som stod på Götaplatsen och undrade vart hon ska gå. Mitt råd till henne blev att gå en sväng på stan och shoppa lite och så kunde ses vi på restaurangen vi precis varit på om en halvtimma. Vi var ändå kraftigt försenade pga alla avspärrningar. En timma efter att vi lämnat restaurangen, kom vi tillbaka. Då var hela Avenyn sönderslagen.

Vår restaurang hade klarat sig tämligen lindrigt, förmodligen för att McDonalds låg mitt emot. Vi kunde äta där, men alla var såklart omtumlade och chockade över synen utanför. Då kom jag på tjejen som ringde! Hon kom in på restaurangen och berättade att hon varit inlåst på Lindex. Hon fick välja mellan inlåst eller ute på gatan. Hon valde tryggheten. Det är hon som tagit bilden ovan.

Tillbaka på konferensen möter vi upp en frejdig dansk som tagit tåget till Göteborg på fredagen. Han gick glad i hågen ut på gatan med ett stort EU-märke fäst på tröjan. Jag minns inte exakt, men jag tror han blev spottad i ansiktet av en aktivist och skriken åt, tills han tog av sig märket och lite skakad skyndade sig till oss. Han kom ändå rätt lindrigt undan han också, men facit i hand.

På kvällen skulle vi äta mongolian barbecue, som ligger centralt i Göteborg, men ändå lite bakom allt. Där skulle vi var skyddade om (vilket blev när) det smällde igen. Det var bara det att LUF:s förbundsordförande Birgitta Ohlsson och förbundssekreteraren var mitt i smeten på Vasagatan, som då blivit centrum för kravallerna. Jag minns att min telefon ringde hela kvällen. Dels för att folk inte hittade till restaurangen pga alla avspärrningar och dels för att vi behövde kontakt med Birgitta och Magnus.

Dagen efter var vi i stor chock, men vår konferens och våra möten gick vidare. Det tog nog ett tag innan det gick in för mig vad som hänt. När jag promenade hem den där kvällen den 15 juni 2001, kunde jag se spåren efter förödelsen. Jag bodde rätt nära Schillerska gymnasiet, där kravallerna ägde rum på kvällen. Det var fullt hus hos mig och vi somnade tillslut tryggt efter att ha pratat massor.

Sedan skulle jag bli vittne till en fantastisk sak, som jag skulle komma att minnas minst lika mycket. En av deltagarna på konferensen var från Bosnien. Hans bästa vän flydde kriget och han blev kvar. Han bästa vän hamnade i Sverige och Göteborg och de återförenades just under de där dagarna. Jag såg till att vännen blev bjuden på vår avslutningsfest och jag har en fin bild på mig och de bosniska killarna som tackade mig för att de fick komma båda två.

Det här var min berättelse om veckan för Göteborgskravallerna och som ni ser så var jag inte i händelserna centrum samtidigt som jag på något sätt var det. Jag har inte sett något övervåld från poliser eller ens någon stenkastande yngling. Mina upplevelser är något annat. Konferensen jag var på var just för att vi skulle vara där EU-toppmötet och träffas och prata politik. Naturligtvis var det hemskt att se sin stad sönderslagen och efterspelen var långa och infekterade, men samtidigt har jag ljusa minnen från de där junidagarna 2001.