Pilkington, Doris; Rabbit-proof fence; 1996

Rabbit-Proof FenceDet är inte lätt att hitta litteratur från Australien som uppfyller Feministbibliotekets kriterier. Jag har letat, men inte funnit mycket och då har jag ändå en feministisk svensk vän som bor och arbetar där som jag har frågat. Jag skulle kunna konstatera att Australien är ganska långt från att vara världens mest jämställda västland. Rabbit-proof fence (som är översatt men där titeln av någon outgrundlig anledning inte är det) tyckte jag ändå skulle kunna passa. Den bygger på en sann historia om barn med en aboriginsk mamma och en vit pappa. De tvångsomhändertogs för att anpassa sig till ett liv som vita.

Det var 1930-tal och den australiensiska regeringen såg att det fanns aboriginska kvinnor som födde halvvita barn. Dessa barn skulle inte behöva växa upp i naturen som ociviliserade människor, utan de ansågs ha större intelligens och tvångsomhändertogs därför. Molly är Doris Pilkingtons mor och hon var 14 år när hon fördes bort tillsammans med en syster och en kusin. De vantrivdes som de flesta andra, men Molly bestämde sig för att fly. Med fara för sina egna liv vandrade de i nästan två månader innan de återfann sina nära och kära. Kaninstängslet, som boken titel syftar på, var ett stängsel som gick tvärs igenom hela Australien i syfte att hålla kaniner borta. Flickorna visste att bara de hittade det, så skulle de hitta hem.

Boken uppfyllde inte riktigt mina förväntningar. Den är kort, men nästan halva boken handlade om andra saker än om de tillfångatagna flickorna. På 180 sidor får vi även en lång bakgrundsinformation om aboriginernas historia. Det var synd eftersom berättelsen om flickornas flykt är stark och förtjänar en egen bok. Jag läste slött igenom halva boken, för att i de två sista kapitlen vara helt hänförd. Den är läsvärd, men kanske ska man istället se filmen? Den kanske handlar mer om tillfångatagandet och flykten.

Bokbloggsjerka v 17 – förord

Veckans fråga på Annikas litteratur och kulturblogg:

Hur viktiga är böckernas förord egentligen? Läser du dem eller skippar du dem helt och hållet?

Jag hoppar över dem! I alla fall som det är en roman. Om det är en fackbok där jag är så intresserad av att jag verkligen vill veta allt, kan det hända att jag läser det. Vid närmare eftertanke läser jag nog förordet i de flesta fackböcker.

Leffler, Anne Charlotte; I krig med samhället och andra texter; 2013 (1882-1890)

I krig med samhället och andra texterRosenlarv förlag har gett ut några av Anne Charlottes texter i en samlingsvolym i urval av Claudia Lindén. Vi får en introduktion till alla texter och där kan vi läsa att Leffler var oerhört radikal i sina åsikter och att många av de ämnen hon skrev om var hon tämligen ensam om att ta upp. Ett exempel på det är alkoholism hos kvinnor som man knappast talade om på den tiden.

Det är sju noveller med varierande längd och vissa slutar med att det går bra för huvudpersonen och vissa med att hon ger upp för samhällets krav. I alla är det helt uppenbart att Leffler är stark motståndare till de konventioner som låser in kvinnan och gör henne maktlös. Hon har ofta en ironisk ton och hon tar upp skilsmässa, lesbisk kärlek och sexualmoral. Hon låter vissa noveller sluta olyckligt, men hon tar inte livet av de kvinnor som bryter mot de rådande normerna, som Leo Tolstoj gjorde med Anna Karenina.

Jag älskade dessa noveller och det var underbart att läsa så radikala texter och som dessutom har mer än 100 år på nacken. Det som känns lite tråkigt är att jag vet att det finns flera kvinnor runt om i världen som fortfarande är så instängda som dem Leffler skriver om. Med tanke på hur kända många av Lefflers samtida författarkollegor är, så är det också lite trist att hon inte är mer uppmärksammad. Jag tycker att hon håller hög litterär klass och jag är mycket glad över att Rosenlarv ger ut hennes texter på nytt. Lefflers skriver kvinnohistoria och den historien måste också berättas.

I samband med utgivningen av den här boken gav Rosenlarv förlag även ut en antologi med essäer om Anne Chrlotte Leffler. Recension på den boken kommer senare.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Expressen, SvD

En lästlista för den som vill bredda sig

JordglobJag vill läsa en bok från varje land i världen, precis som min vän Elin. Men jag har inget projekt att ta ett land i taget i bokstavsordning, utan jag läser lite här och där och just nu är fokus kvinnor i världen. I och med min världsutmaning letade jag böcker från andra länder. Jag började sätta ihop en lista. Av en slump såg jag idag att Enligt O också satt ihop en lista. De böcker hon hade med som uppfyller Feministbibliotekets kriterier skrev jag även ner på min lista. Jag kommer att lägga in dessa böcker på en undersida till Kvinnor i världen och uppdatera den. Det kan hända att böcker stryks utan att läsas och såklart att jag lägger till fler. X betyder att jag har boken hemma. Enligt O har varit duktig och länkat alla böcker och det kanske jag också gör på sidan. Om jag orkar. Ge jättegärna tips på fler böcker från länder du inte läser från så ofta!

Afrika

X Gabon: Bessoura – Petroleum

Ghana: Ama Ata Aidoo – Förändringar: en kärlekshistoria

Kamerun: Calixthe Beyala – Vår förlorade heder

Kenya: Shailja Patel – Migritude

Nigeria: Chika Unigwe – Oh black sisters

Senegal: Fatou Diome – Atlantens Mage

Sudan: Leila Aboulela – Minaret

Sydafrika: Zoê Wicomb – Bländad av ljuset
X Marlene van Niekerk – Agaat

Uganda: Doreen Baingana – Tropiska fiskar

Zimbabwe: Petina Gappah – Sorgesång för Esterly
Irene Sabatini – Pojken på andra sidan

Asien

Bangladesh: Taslima Nasrin – Lajja – Skammen

Indien: Anjum Hasan – Bort, bort

Israel: Shira Gefen – Det hjärtformade lövet (barnbok)
Lizzie Doron – Varför kom du inte före kriget och min mammas tystnad

Japan: Natsuo Kirino – Fri
Yoko Ogawa – En gåtfull vänskap

Libanon : Joumana Haddad – Lilits återkomst och Superman is an arab

Malaysia: Rani Manicka – Rismodern

Pakistan: Kamila Shamsie – Burnt Shadows

Qatar: Qatar voices

Vietnam: Phan Thi Vang Anh – När man är ung

Europa

Belgien: Chika Unigwe – Oh black sisters

Cypern: Nora Nadjarian – Ledra Street

Frankrike: X Marie Darrieussecq – Flickan i Clèves
Dominique Dyens – Smitning

Schweiz: Dorothee Elmiger – Inbjudan till de våghalsiga

Turkiet: Elif Shafak – Bastarden från Istanbul
Oya Bardar – Förlorade ord

Nordamerika

Belize: Zee Edgell – Beka Lamb och The time and the river

Guadeloupe: Maryse Condé – Tills vattnet stiger

Honduras: Elvia Alvarado – Don’t be afraid gringo

Mexico: Lydia Cacho – Maktens slavar och Jag låter mig inte skrämmas

Oceanien

Tahiti: Célestine Vaite – I kloka kvinnors sällskap

Sydamerika

Argentina: Claudia Piñeiro – Torsdagsänkorna

Brasilien: Elvira Vigna – Saker som män inte förstår
Clarice Lispector – Stjärnans ögonblick

Colombia: Laura Restrepo – Leoparden i solen

Trinidad: Monique Roffey – The white woman on a green bicycle

Världsutmaning – lägesrapportering april

JordglobDå har det gått en månad sedan jag utlyste världsutmaningen. Jag har själv inte legat på latsidan utan läser just nu bok tre. Här är recensioner på Afrika och Asien. Nu läser jag Oceanien, Rabbit proof fence av Doris Pilkington som kanske inte riktigt var som jag hade tänkt mig. Det är 100 sidor kvar så den har chans att komma igen.

Här är de andra som deltar:

och dagarna går… Har läst: Afrika, Europa, Nordamerika

C.R.M Nilsson Har läst: Nordamerika och Asien, men inte hunnit recensera än

Bokdivisionen Läser eventuellt Europa

Bokmoster Har läst: Europa, Oceanien

En bok från alla världens länder Har läst: Europa

Mina betraktelser Läser Sydamerika

Ni andra som inte ha bloggar får gärna skriva i kommentarsfältet om ni har läst något! Och hur är det med ni som sagt kanske om att vara med? Det är inte försent!

Sheryl Sandberg om flickor med talang för ledarskap

Karriärsnätverket ”Give it forward” har tagit fram denna fantastiska bild efter ett citat av Sheryl Sandberg, Facebooks operativa chef:

Flicka med ledarskapstalanger

Sheryl Sandberg på Times omslagDet var ett stort  reportage om Sheryl Sandberg i det nummer av Time som jag köpte på flygplatsen i Manilla. Mycket intressant och mycket peppande. Sandberg är en förebild som inte bara är en framgångsrik kvinna i en mansdominerad bransch, utan också feminist och medveten om orättvisor mellan könen. Glöm aldrig hennes ord, din dotter kanske är ämnad att bli lika framgångsrik vacker dag.

Rubriken på omslaget är också underbar: Hata henne inte för att hon är framgångsrik.

Day, Sylvia; För dig blottad; 2013

För dig blottadÄntligen! Det vad det jag kände när jag hade läst ut boken. Äntligen slipper jag den här. Erotik för kvinnor eller kvinnlig porr i alla ära, men detta var faktiskt rena smörjan.

Eva är skitsnygg och rik, men svartsjuk och trasig i själen. Gideon är snyggare än snyggast och rikare än rikast och lika svartsjuk och trasig i själen. De träffas och har fantastiskt sex. Deras förhållande är stormigt och Eva blir förbannad över än det ena än det andra som hon upptäcker hos Gideon. Han förföljer henne, kopierar hennes nycklar i smyg och kopierar saker från hennes mobil. Hon förlåter honom hela tiden för att ”han är ju så omtänksam”. Eva har en bästa vän, bisexuella Cary, som en gång räddar henne från Gideon när han blev våldsam i sömnen.

Anledningen till att jag recenserar den här är att det är sex från en kvinnas synvinkel, något som har blivit en trend och vilket är bra. Och Sylvia Day kan sin sak med att beskriva sex. Det blir kittlande och den som inte blir påverkad av det ljuger. Men så ska det ju vara en roman, inte en sexnovellsamling, och det håller den inte för. Storyn är för enfaldig och mot slutet tyckte jag att den faktiskt förstörde sexscenerna. Gideons svartsjuka tar sig så extrema uttryck så att vilken kvinnojour som helst skulle kalla det normaliseringsprocess. Eva vacklar mellan stark och modig kvinna till ett viljelöst våp. På plussidan: Den innehåller sexscener där kvinnan tar initiativet och njuter. Men det räcker inte. Folk kallar detta chick lit med sex. Jag skulle säga att det är enormt förolämpande mot den genren. Chick lit är postfeministiska böcker och de slutar oftast med att kvinnan får den goda mannen och lämnar skitstöveln. Så slutar inte den här. Låt oss hoppas att det kommer i nästa bok.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Norstedts, Annas bokhörna, Vickes boklåda

Tematrio – Världsbokdagen

JordglobÅh, vilken fantastisk tematrio på en  fantastiskt viktig dag! Jag slår tre flugor i en smäll och deltar i Lyrans tematrio, firar världsbokdagen och pushar för min världsutmaning.

Idag är det alltså världsbokdagen och för mig som älskar böcker och älskar att resa och upptäcka nya delar av världen är det en fantastisk kombination. Världsbokdagen ska vara ”en festdag för firandet av böcker, författare och läsning samt  värnandet om upphovsrätten och människors fria tillgång till information”.

Min världsutmaning går ut på att läsa en bok från varje världsdel och det är inte för sent att hänga på. Här kan du se en lista på deltagare, men det har tillkommit några. Jag ska göra en ny lista på torsdag då det har gått en månad, så passa på att anmäla dig nu. Den 25:e september avslutas utmaningen. Vill du ah tips på böcker? Spana då in min sida Kvinnor i världen. Eller ta del av mina tips i trion nedan:

1. Lila Hibiskus av Chimamanda Ngozi Adichie: En bok om en flickas uppväxt i Nigeria med en auktoritär far. Den är så bra att den kom med på min feministiska litteraturkanon.

2. Ta hand om min mor av Kyung-Sook Shin: Den här boken från Sydkorea fick representera Asien för mig i världsutmaningen. Den handlar om en kvinnas liv genom sina barns ögon. Rekommenderas varmt.

3. People I know av Inta Ruka: Vill du läsa/bläddra i något från ett land närmare oss, men som du förmodligen inte läst så mycket från förut, ska du välja denna underbara fotobok. Fantastisk bilder och lite mindre text från vårt grannland Lettland och det som en gång var Sovjetunionen.

Persson, Annika; Jag vill ju vara fri; 2013

Jag vill ju vara friLena Nyman är en skådespelare de flesta av oss minns. Alltid glad och alltid rolig, men kanske mest älskad för rollen som Lovis i Ronja Rövardotter – det är min Lena Nyman. Nu, två är efter hennes död, har Annika Perssons gett ut en biografi över henne. Hon lämnade efter sig sjutton papperskassar med anteckningar från sitt liv.

Hon debuterade tidigt som skådespelare men det stora genombrottet kom med Jag är nyfiken-filmerna. Hon hade komplex för att hon var tjock och i de filmerna visar hon hela sig. Det hon inte var beredd på var att kritikerna skulle recensera hennes kropp. Efter den andra filmen skrev Artur Lundkvist i Se ”Hon är bättre med kläder på. Man får nästan avsmak för henne när hon är naken.” och Nils Beyer i Arbetet: ”[…] så börjar man unna den sympatiske pojken (Börje Ahlstedt, motspelaren) en mera välväxt kvinna.”. Ivrigt påhejad av Vilgot Sjöman började hon banta och blev beroende av ett då tillåtet bantningspreparat som liknar amfetamin. Redan då var hon glad i spriten och många av hennes många bantningskurer innehöll alkohol. Men nyfiken-filmerna gjorde henne inte bara ledsen. Hon blev även socialist och feministiskt medveten. Enligt hennes anteckningar hade hon planer på att ansluta sig till Grupp 8, något hon dock aldrig förverkligade. Med tiden tog alkoholen över mer och mer i hennes liv. Hon drabbades av många sorger och sorgen över att aldrig få bli mamma var kanske störst. En dag kunde hon inte längre stå på scenen för att hon var för full. Hon drabbades av kol. Sista tiden av sitt liv tillbringade hon på Stockholms sjukhem. Hon dog i februari 2011.

Jag hade inte tänkt att läsa den här boken. Jag var egentligen inte särskilt sugen på att veta mer om Lena Nyman. Men jag är oerhört tacksam över att jag gjorde det. Det tog mig bara ett och ett halvt dygn att läsa ut den, trots att jag har ett barn som kräver mycket. Så bra var den. Den porträtterar vackert en av våra mest folkkära skådespelare och hur trasig hon var och att hon inte fick hjälp. Många i hennes omgivning snarare stjälpte än hjälpte henne.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Norstedts, Aftonbladet

Feministbrud på kulturjakt i Sydafrika

Förra veckan skrev jag om mina upplevelser i Ghana 2000. Före vi åkte till Ghana var vi på konferens i Sydafrika med liberala ungdomsförbund från hela världen. Det jag skulle vilja berätta om här har jag av någon anledning inte fotat, men jag gör mitt bästa utifrån det material jag har. Här är min Sydafrikaresa ur ett kulturellt och feministisk perspektiv. Jag beskriver personer jag träffar som svarta och vita och det är inte för att jag tycker att det var väsentligt på individnivå, utan för att jag vill visa på det segregerade land som Sydafrika är.

Sydafrikas parlament i Kapstaden

Här står min reskompis Anne-Lie utanför Sydafrikas parlament. Sydafrikas huvudstad är Pretoria, den största staden är Johannesburg och parlamentet ligger i Kapstaden. De vi träffade var politiker från Democratic Alliance och den kritik man kan rikta mot det partiet är att det har rötter i apartheid. Idag har de reformerat sig och är en motvikt mot ANC, som är mer socialister. Det ungdomsförbund som var  med på konferensen hette SALSA (South African Liberal Student Association) och hade inget moderparti då de varken gillade ANC eller DA. Det kändes bättre att samarbeta med dem. Alla vi träffade var vita eller av indiskt ursprung.

Jag har inte tagit några bra bilder från centrala Kapstaden. Det är en modern stad och ser ut son vilken europeisk stad som helst. Kanske med undantag av de många marknaderna som sålde smycken, masker och salladsbestick. Jag köpte två halsband av svarta kvinnor. Jag tyckte att själva stadskärnan var jättemysig. När du frågar en Kapstadsbo var du borde se i staden så kommer hen förmodligen att säga Waterfront. Det är deras stolthet. Det är en galleria vid vattnet. Inget speciellt, men det är kontroll på de som åker in för att hålla nere kriminaliteten. Kändes inte alls som den roligaste aktiviteten.

Taffelberget i Kapstaden

Taffelberget (Table Mountain) är den största sevärdheten – här sett från vattnet.

Utsikt från Taffelberget i Kapastaden

Halva gänget inklusive mig, åkte upp med linbana, halva gänget gick. De som gick återsåg vi inte förrän till middagen. Utsikten var magnifik och det du ser längst upp i högra hörnet är Robben Island, ön där Nelson Mandela och andra demokratiaktivister satt fångna.

Nelson Mandelas cell

Här är cellen där Nelson Mandela satt i 18 år (han var fängslad i totalt 27 år, varav 18 på Robben Island).

Robben Island

Det var inte en så trevlig ö, ganska kargt och blåsigt. Det var ganska lätt och förstå varför det blev en fängelseö. Idag är det en museiö som är öppet året runt om vädret tillåter.

Paarl rock

Vi lämnade Kapstaden och följde med Hans, en kille från SALSA, hem. Hans föräldrar och morföräldrar hade varit mycket aktiva i kampen mot apartheid. De är vita. Hans bodde i Stellenborsch, men var från Paarl och det var till Paarl han tog oss. Hans styvfar ville visa stadens stolthet, Paarl Rock.

Paarl rock

Det var otroligt vackert! Inte heller i Paarl har jag halat upp kameran särskilt flitigt. Det märks verkligen att detta var före digitalkamerans tid. Paarl är en liten mysig stad och det verkade som om staden var ganska blandad. Vi såg många svarta skolbarn, även om de flesta vi träffade på var vita. Hans bodde fint, men verkligen inte överdådigt. Vad jag har förstått senare så har många vita sydafrikaner tjänstefolk, men det hade inte Hans familj (det är möjligt att de hade betald städhjälp, men de hade ingen kokerska eller någon som var där dagligen).

Hjälpa Hans att flytta i Stellenbosch

Detta får symbolisera det lite bisarra i att vara längre hemifrån än man någonsin varit förut och hjälpa en kille att flytta från sitt studentrum (och jag tog hans hantlar). Studentrummet låg i Stellenbosch och det var verkligen en studentstad. Mest vita studenter kunde vi se, men det var en hel del svarta också, vilket var positivt. Hans mamma guidade runt oss i omgivningarna och vi fick se vingårdar och vackra landskap. Hon var en fantastisk kvinna som arbetat mycket för demokrati i landet och hon talade upprört om orättvisor och det fruktansvärda i apartheid. I henne hade Hans en mycket bra politisk  förebild. Men på en punkt var hon inte så liberal. Hans var homosexuell, men när det fördes på tal slog mamman dövörat till. Hon hoppades fortfarande på en svärdotter, fast hon innerst inne visste.