Bröllop och feminism i Storbritannien

Idag har Add Gender uppmärksammat mitt favoritämne, nämligen feminism och bröllopstraditioner. Jag själv var mycket aktiv på Bröllopstorget då det begav sig och jag gick ut hårt med att kalla mig feministbrud (och ja ni vet, jag behöll det coola nicket). Det har kommit en undersökning i Storbritannien som ni kan läsa om på sidan Wedding days där de tar upp frågor som brudöverlämning och byte av efternamn.

I Sverige var då den viktigaste jämställdhetsfrågan att inte gå på den anglosaxiska traditionen att vi ledd till altaret av sin far, en tradition om vi feminister gjort allt för att förhindra att den ska sprida sig mer. Dock kan man väl säga att vi förlorade kampen i och med två prinsessbröllop med brudöverlämning. Frågan kan ju kännas ganska futtig, men den är minst sagt symbolisk och det är trist om folk bara anammar traditionen utan att fatta vad den symboliserar.

I Storbritannien verkar det vara så många som 24 % som inte vill ledas fram till altaret av sin far och det må jag säga var överraskande bra siffror. Eller är det bara jag som är uppgiven?

Enligt undersökningen är det också 26 % som vill behålla sina efternamn. Detta har jag förstått är den viktigaste jämställdhetsfrågan i samband med bröllop både i UK och USA. I alla de böcker jag har läst om feminism, som exempelvis How to be a woman (Caitlin Moran, UK) och Full frontal feminism (Jessica Valenti, USA), så är det det de tar upp som det absolut viktigaste frågan.

Efternamnsbyte har inte blivit en feministisk symbol hos oss och det tror jag har två orsaker. Det absolut viktigaste är att vi har avskaffat titlarna och jag skulle inte blivit Fru Andreas Ericson eller fru Ericson om jag bytte namn. På det sättet blir efternamnet bara ett efternamn. Den andra orken, tror jag, är att det finns många män som byter efternamn till sin frus (det är på intet sätt hälften, men ändå) och många byter till något gemensamt.

Jag bytte inte namn för att Lager är finare än Ericson, det låg inget feministiskt bakom det. Tvärtom ville jag att familjen skulle ha samma namn, dock ej ett son-namn. Min man resonerade precis motsatt. Han brydde sig inte ett dugg om vad jag hette så länge han fick heta Ericson. Så var det med det och nu är vi familjen Lager Ericson (vi drog lottade ordningen på namnen och jag förlorade, men nu kommer snart en ny namnlag som ska jämställa efternamnen, men det är en helt annan historia). Men när jag tänker efter så var det kanske ett litet feministiskt statement trots alls. Jag gav inte upp för traditionen om att alla ska ha samma namn i familjen.

5 kommentarer

Gå direkt till kommentarformuläret

  1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4565

    Mycket intressant inlägg! Eftersom jag aldrig funderat särskilt mycket över bröllop så har jag inte tänkt på varför pappan lämnar över kvinnan till sin man. Det var inte förrän min egen far påpekade det underliga i den kvarhängande traditionen i något sammanhang (kanske ett av prinsessbröllopen), som jag läste på.

    Mina föräldrar är inte gifta och har olika efternamn, kanske är det därför jag aldrig funderat över bröllop (nej, ALLA kvinnor drömmer inte om sin bröllopsdag sedan de är små flickor!).

    Sedan gifte jag ju mig med mig själv 2009 och hittade på mitt eget efternamn. I och med detta har jag ju bildat en helt ”ny släkt”. Kommer jag låta en eventuell framtida man få mitt efternamn? De eventuella barnen vill jag ju absolut ge mitt namn, jag vill ju att det ska vandra fler starkströmmingar på jorden efter att jag vandrat klart. Att byta efternamn kanske är mer stressande än den där biologiska kvinnliga klockan alla snackar om i tid och otid: skapade jag nu ett nytt familjenamn som jag kanske blir ensam om på hela jorden för evigt amen?

    1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4565

      Åh coolt med ett eget namn! Och det är klart att dina barn ska heta det! Att föräldrar inte är gifta tror jag spelar i i det här med efternamn. Min mans föräldrar hade olika namn och därför var det ingen big deal för honom.

      Nej, inte alla drömmer om bröllop. Jag tror dessutom att av dem som vill gifta sig så är det ganska många som tycker att man gör lite som man vill och man måste inte ha vit klänning med släp och fem brudtärnor i matchande klänningar.

  2. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4565

    Lustigt att efternamnbyte ses som så viktigt utomlands. Själv bytte jag till min mans eftersom jag inte ville ha min pappas. Egentligen ville jag ha ett alldeles eget, men orkade aldrig ta tag i det.
    Det där med bröllopstraditioner och föreställningar samt deras uppkomst har min handledare skrivit en avhandling om som sedan blev en bok. Jag skriver om den här: http://frokenbella.se/nagot-gammalt-nagot-nytt/
    Tycker att du ska läsa den 😉

    1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4565

      Det låter verkligen som en bok jag borde läsa! I Sverige är ju inte efternamn så viktiga i och med att vi använder förnamnen även i formella sammanhang. Jag tror att det är därför det inte blivit en feministisk fråga.

    2. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 4565

      Boken är slut på förlaget 🙁

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.