jul 25

Berömda och glömda idrottskvinnor: Yekaterina Gamova

Yekaterina Gamova

Yekaterina Gamova är nog för de flesta svenskar totalt okänd. Jag har tänkt på henne länge, efter att jag sett henne spela volleyball för Ryssland i OS i Aten 2004. Hon är nämligen en av världens längsta idrottskvinnor, 2,02 m. Det är helt omöjligt att se en match med henne och inte lägga märke till hur otroligt lång hon är. Hon är född 1980 och har inte spelat volleyball på elitnivå på fem år, men hon har en bra idrottskarriär bakom sig.

Gamovas volleybollkarriär spände över tre decennier och hon har spelat i det ryska landslaget från 1999 till 2014. Något OS-guld har det inte blivit, men väl två OS-silver, två VM-guld och ett VM-brons. Hon har också vunnit åtskilliga titlar ned sina klubblag i Ryssland och Turkiet.

Hon började spela volleyball som liten, men även basket och handboll. När hon var 11 år hade hon redan blivit 172 centimeter lång. När hon var 16 år vann hon Rysslands cup med sitt lag. Hon var 19 när hon kom med i landslaget och sedan har det rullat på med många priser för sin insats som spelare. Hon valde att sluta helt 2016, två år efter att hon slutat i landslaget, pga skadeproblem.

jul 24

Berömda och glömda idrottskvinnor: Elisabeta Lipă

Elisabeta Lipă

Idag inleds rodden i OS i Tokyo och jag tänkte skriva om en riktig roddlegend, kanske inte helt känd här i Sverige, men väl i sitt hemland om inte annat – Elisabeta Lipă från Rumänien. Hon hade en lång karriär och genombrottet kom med ett guld i dubbelsculler i OS i Los Angeles 1984 som nittonåring.

Efter de inledande OS-guldet 1984 gick det inte spikrakt uppåt, men ändå är Elisabeta Lipă den mest framgångsrika olympiska roddaren någonsin. Hon tog två medaljer 1988, men inget guld. 1992 i Barcelona tog hon guld i singelsculler och silver i dubbelsculler. Efter det var det tre olympiska spel i rad med guld i grenen åtta med styrman. Hon utsågs 2000 till 1900-talets bästa roddare av internationella roddförbundet.

Efter karriären valde Lipă att plugga idrottsvetenskap på försvarshögskolan i sitt hemland och doktorerade 2009. 2015 valdes hon till Rumäniens idrottsminister och hon hade ämbetet i två år. Innan den politiska karriären jobbade Lipă inom polisen och fick graden kvestor, vilket motsvarar general. Hon har också varit ordförande för det rumänska roddförbundet.

jul 23

Berömda och glömda idrottskvinnor: Grete Waitz

Grete Waitz

Idag invigs OS i Tokyo efter mycket om och men, ett år för sent. Det japanska folket lär inte vara helt begeistrade, men jag väljer att glädjas åt att få kolla på sport i två veckor i sträck, dag som natt. Jag börjar min serie Berömda och glömda idrottskvinnor detta OS med en verklig hjältinna och förebild, den norska maratonlöparen Grete Waitz.

Grete Waitz är en av Norges största idrottsstjärnor genom tiderna. Hennes olympiska framgångar sträcker sig till ett silver, men det beror på att maraton för damer första kom in på OS-programmet 1984 och Grete Waitz framgångar slutar just där, med ett silver. Före 1984 har hon åtskilliga guldmedaljer från terränglöpnings-VM och åtskilliga New York Maraton.

Hennes idrottskarriär kunde tagit slut 1978. Kvinnor fick inte springa längre än 3000 m i stora mästerskap, och det var inte Grete Waitz distans. Hon ville springa längre. Hon övertalades att springa New York Maraton före hon lade löparskorna op hyllan och istället för att bli det sista hon gjorde, så blev det ett startskott. I New York ses hon som en stor löparikon, som banat vägen för kvinnor och långdistans. Tack vare henne insatser kom maraton med på OS-programmet för damer.

Grete Waitz sprang sitt sista maraton 1992 tillsammans med sin vän, grundaren för New York maraton, Fred Lebow. Han hade cancer och ville springa en sista gång. Grete själv diagnostiserades för cancer 2005 och hon gick bort 2011, endast 57 år gammal. Bilden ovan är från New York Maraton 2010 (som hon då inte sprang). Som flera andra idrottshjältar i Norge, fick hon en statsbegravning.

jul 22

10 år sedan de fruktansvärda morden på Utøya

Utøya

Vy över Utøya.

Idag är det tio år sedan morden på Utøya. För tio år sedan var jag höggravid och packade inför en resa till Skagen med maken och svärfamiljen. Min svärmor hade varit borta i nästan ett halvår och vi ville göra något tillsammans. Då fick min man höra om dåden i Oslo och vi blev alldeles förskräckta. Jag minns hur jag messade med en vän i Oslo och förhörde mig om att de hade de bra. Efter ett tag gick maken för att sova lite middag.

Jag satte mig vid datorn och gick in på Facebook. Där hade en kompis skrivit något om skjutningar på ett ungdomsläger för socialdemokrater i Norge. Jag hoppades att det inte skulle vara sant. Efter de följde en stunds läsande innan jag väckte maken och sa att de sköt barn i Norge. Efter ett halvt liv som ungdomsförbundspolitiker, kändes det så nära och såklart fasansfullt oavsett.

Jag minns dagen och dagarna som följde oerhört väl. Den fruktansvärda känslan av att det fanns så många föräldrar som förlorat sina barn till en galen terrorist. Tillvägagångssättet var så oerhört kallblodigt och beräknande att det gjorde det hela än mer skrämmande. Att allt hände i Norge, gjorde såklart att det hela kom så mycket närmare.

Vi åkte till Göteborg och Danmark som planerat och vi fick även se nyheterna om Utøya på danska. Jag kramade om min mage och kände mitt barns sparkar i det och hoppades att jag skulle kunna förmedla trygghet. I Göteborg blev vi vittne till en norsk familj vars tvååring försvunnit i Haga. Pojken återfanns ganska snart i en affär, men händelsen skakade mig mentalt. Mammans totala hysteri drabbade mig hårt. Tankarna gick till alla hennes landsmän som inte hade lika tur med att återfå sina barn i livet.

Då var jag höggravid och tyckte att allt var overkligt och såklart overkligt hemskt. Nu har det gått tio år och det låter fortfarande som en dålig skräckfilm. Det är skönt att Anders Behring Breivik sitter bakom lås och bom, men det han har gjort kommer aldrig att försvinna eller bli bra. Morden i Oslo och på Utøya är för evigt en del av vår historia och jag kommer aldrig att glömma den där fruktansvärda julidagen 2011.

jul 21

Idag smygstartar OS i Tokyo

Olympiska flaggan

Idag smygstartar OS i Tokyo. Sverige ska spela fotboll mot USA i damturneringen, bland annat. De tär fotboll och Softball som behöver lite extra tid på sig för att bli klara i tid. Annars få vi vänta till på fredag. Det ska bli så fantastiskt roligt och det känns nästan overkligt att det blir av. Som vanligt ställer bloggen in sig på OS-mode och ni får varje dag läsa om en berömd eller glömd idrottskvinna.

En feministiskt intressant idrottsfråga de senaste dagarna har varit att Norges beachhandbollsdamer har protesterat mot att de måste bära bikini och spelat bronsmatchen i små shorts istället. De väntar nu böter. beachhandboll är int4n OS-gren, men det är beachvolleyboll och det är en sport som tampats med samma sexistiska idéer om kläder. Men i en turnering i Doha tidigare i år var fallet det omvända mot handbollssituationen. Då protesterade ett tyskt par mot att det inte fick bära bikini, eftersom bikini är förbjudet i Qatar.

Det är klart att det kan finnas orsaker till att klädregler behövs inom idrotten. Man får ju inte störa eller skada andra och i tex lagsporter finns det en poäng i att det ser enhetligt ut. Det finns också skäl att tycka att att regler som exakt bikinistorkel för damer i en sport där män får bära andra kläder, är en sexistisk regel. Sedan är det självklart så att sporten lika lite ska tvinga folk att spela i bikini, som förbjuda dem att göra det, oavsett var i världen tävlingen spelas. Är bikini förbjudet i ett land är det självklart att någon officiell beachmatch aldrig ska spelas i det landet.

jul 20

Var kan man hitta en tappad läslust mitt i semestern?

Solnedgång på Landsort

Här blev inte många böcker lästa sommaren 2021.

Jag har varit i över tre veckor på Landsort. Där läser jag hela dagarna långa. Eller ja, det var en sanning förr om åren. I år har jag inte läst speciellt mycket. Jag vet inte var det är, men det funkar inte. Jag har ingen lust. Allt jag tar i är oinspirerande och tråkigt. En förklaring kan vara att jag tagit med mig böcker till landet som jag tänkte att jag ska läsa när jag får tid, som faktiskt ÄR oinspirerade och tråkiga.

Jag lyssnar på en spännande deckare, Samtal från en ängel av Guillaume Musso, men jag vill även läsa böcker. Jag tänkte att jag skulle ta tag i Orkansäsong av Fernanda Melchor, som jag tidigare ratat för att den verkar vara för hemsk. Det känns som att kanske är det så att hemskhet är av underordnad betydelse nu, och att jag mer vill ha böcker som rycker tag i mig och engagerar mig.

Nu är jag inte helt oroad för den tappade läslusten, jag är mer frustrerad. Det sannolika är att det handlar om fel böcker, snarare än om mig. Men var hittar jag rätt böcker nu? Varför har jag inte förberett detta in i minsta detalj innan så att jag inte hamnade här? Så många frågor och inga bra svar. Nu är jag i Lidköping och lästillfällena är färre, men bokhyllorna fylligare. Om någon av de sex-sju böckerna jag tagit med mig inte faller mig i smaken, kan jag hugga in på mammas böcker.

Om någon sett min läslust eller vet var jag kan finna den, tar jag gärna emot tips och upplysningar som kan leda sökandet framåt. Tills dess sätter jag väl in hörlurarna och lyssnar lite medan jag spelar Pokemon Go eller Wizards unite…

jul 19

Semestern går in i en ny fas – Lidköping nästa!

Jag badar på Askö

Jag badar på Askö, en kvarts båtfärd med nya båten från Landsort. Juli 2021.

Idag åker vi till Lidköping efter nästan tre och en halv vecka på Landsort. Vi har visserligen varit hemma vid några tillfällen för vaccin, mammografi och annat viktigt, men det känns verkligen som att vi har varit i havsbandet sedan före midsommar.  Nu känner vi oss redo att göra något annat. Först blir det en tur till Lidköping där vi ska umgås med barnens mormor och morfar och göra allt det där som vi alltid gör när jag är ”hemma”.

Nu byts garderoben nästan helt och hållet. Linnen och batikkjolar lämnas kvar och fina klänningar från Cissi och Selma packas ner. Förhoppningsvis ska jag och maken ta en tur på stan kvällstid och nu blir det mer stadsliv än bad skulle jag tro. Vi kommer såklart att bada, men nu när vi inte har badrocksavstånd till stranden, krävs lite andra kläder. Eller krävs och krävs, jag vill ha det så 🙂

Nu ser vi fram emot några dagar mer mer uppstyrda sommaraktiviteter och restaurangbesök. Barnen har önskat att få rida så det ska vi försöka se om det går att ordna. Sedan åker vi säkerligen till Läckö och Spiken. Efter Lidköping ska vi ner till Kullavik i Halland och träffa kusiner och sysslingar och sedan har vi bokat Liseberg och Gothia Towers. Lyckan!

På fredag böjar OS. Det är nästan så att jag inte kan fatta det! Missa in berömda och glömda idrottskvinnor här då. Varje dag en berömd eller en glömd idrottskvinna med en spännande historia. Häng med på det!

jul 18

Feministbrud på kulturjakt på Landsort igen

Arthur Hultling i tolkning i tolkning av Ole Drebold

Förr om åren var det alltid en konstrunda på Landsort varje sommar. Det var Arthur Hultling som stod för den. Sedan han gick bort 2016 så har vi fått klara oss utan konstrundor, men i år när det är 5 år sedan han gick bort, finns det en jubileumsrunda här på ön. Konstverket ovan är en underbar tolkning av Arthur när han levde, på flakmoppe beundrandes ett av konstverken. Detta är en miniatyr som finns utanför det hus Arthur bodde i och det är Landsorts egen konstnär Ole Drebold som står för det.

Jag har inte hunnit gå konstrunda i år, men jag ska tillbaka till Landsort efter lite olika utflykter, så jag återkommer eventuellt med mer bilder från rundan. Idag åker vi hem efter nästan tre och en halv vecka här och det känns både spännande att göra något nytt och samtidigt lite jobbigt eftersom det är så himla fint väder och så varmt i vattnet och… Men vi kommer ju tillbaka!

Venus av Lena Lervik på Landsort

Jag gick pokemonrunda igår eftersom det nu är pokemonfest i spelet. Så såg jag de vackre konstverken som finns bakom vårt hus. Detta är Lena Lerviks verk Venus.  Prisma av Veronica Cornils-Berg

Den här fina pjäsen är Veronica Cornils-Bergs Prisma.  Anders Olssons Väktare på Landsort

Jag blev också oerhört förtjust i det här konstverket, Väktare av Anders Olsson.

jul 17

Recension: Lövestam, Sara; Ljudet av fötter; 2021

Ljudet av fötterLjudet av böcker har undertiteln Första Monikaboken och är den första boken av tre om Monika Bengtsson av Sara Lövestam. Boken var en bokcirkelbok i min zoomcirkel Bokhörnan och jag hade lust att träffa lite folk via Zoom nu i juli och dessutom älskar jag oftast Sara Lövestam, så jag ville verkligen läsa den. Temat om ofrivillig barnlöshet gjorde den också angelägen för mig.

Monika har försökt få barn i över 10 år och nu när hon är över 40 är hon singel och genomgår en provrörsbefruktning. Hon kan göra den tack vare en älskare som kan tänka sig att bidra med spermier, men han vill inte bli pappa. Det passar Monika bra. när hon började med IVF hade hon en man, men nu har hon istället en karriär som forskare. När vi kommer in i berättelsen börjar Monika fundera över sin egen bakgrund. Hon är uppväxt i en fosterfamilj och har ingen varm relation till sin biologiska mamma. När hon en dag kommer på att hon inte vet vad hennes farmor heter, börjar hon att ta reda på mer om sin biologiska familj.

Ljudet av fötter blandar en ofrivilligt barnlös kamp för ett barn med alla de vedermödor som kommer med det, med en släktforskning där det är tydligt vad som format individer till att bli dem de är. Det både handlar om ett socialt arv och ändå inte. Monika är inte som sin förfäder, men som hon själv säger i boken så får hon inte ens möjlighet att föra vidare sina dåliga gener.

Jag tyckte att det var oerhört jobbigt att läsa om alla detaljerade beskrivningar om hur IVF går till. Det var nästan lite för nära. Jag har gått igenom det flera gånger och vet precis vad man känner när första bloddroppen syns i trosorna. Samtidigt så tyckte jag att Monika var lite naiv. Det kan bero på att jag lagt allt bakom mig och sitter här med mina två underbara barn. Jag hade kanske känt mer igen mig när jag var mitt uppe i det. Annars är boken otroligt fint skriven och den går verkligen rakt in i hjärtat, speciellt på mig som varit i Monikas sits.

Jag ser mycket fram emot att läsa mer om Monika och hennes farmors mor. En annan karaktär jag ser fram emot att veta mer om är Monikas granne Texas, tonårspojken. Deras relation hoppas jag fördjupas än mer. Jag har sett att nästa Monikabok kommer redan i höst och har förstått att hela trilogin är färdigskriven. Jag lyssnade på Ljudet av fötter som är uppläst av Ellen Jelinek (berättelsen om Monika) och författaren själv (de historiska partierna).

jul 16

Bokhörnan: Ljudet av fötter av Sara Lövestam

Ljudet av fötter

Idag skulle vi ha bokcirkel med Bokhörnan. Jag hann inte läsa ut Sara Lövestams Ljudet av fötter, utan hade ca 15 lyssningsminuter kvar. Det hindrade mig inte från att logga in. Det som däremot hindrade mig – och även de andra deltagarna – från att chitchatta länge var att vi alla var upp tagna med att antingen vara på landet, vara på väg till landet eller kommit ifrån landet. Eller med att fira en födelsedag.

Ljudet av fötter handlar om ofrivillig barnlöshet och ligger mig kanske lite för nära i tiden. Ångesten över att nidblödningar ger för mycket hopp har även jag haft. Jag undrar om den som inte haft svårt att bli gravid ens vet vad en nidblödning är (googla annars!).

Det var verkligen mysigt att mitt i semestern säga hej till några av mina bokbloggarvänner, öven om det vart kort. Vi hade i sista sekund kommit på att vi skulle bjuda landetgrannarna på middag eftersom pappan i den familjen lyckades dyka rätt på vårt tappade ankare vid vår gemensamma båtutflykt idag. Så jag pratade bok medan jag vispade våffelsmet och marinerade kyckling.

Jag tror att vi bokcirklade i 20 minuter och på den korta tiden hann vi, förutom personliga saker, avverka att Lövestams bok innehåller karaktärer från hennes tidigare böcker (måste läsa fler!), min ångest över ofrivillig barnlöshet samt huruvida huvudpersonen Monika var jobbig eller sympatisk.

När jag skriver detta är det tropisk natt och jag ser fram emot att gå och lägga mig och lyssna klart på boken. Imorgon får ni en recension på den!