mar 05

And just like that… var verkligen ingen höjdare

Sex and the city

Jag måste erkänna att jag inte var jättesugen på And just like that…, Sex and the city nästan 20 år senare. Jag har sett alla avsnitt flera gånger och såklart även filmerna, så vem är jag att lura? Jag och maken (som också varit ett stort fan av serien) började titta, men det gick långsamt. Det var för mycket skämskudde. Du som inte sett serien och vill göra det med ett blankt papper, ska sluta läsa nu. Texten nedan innehåller spoilers om de första avsnitten.

Den stora grejen som händer, händer redan i första avsnittet. Big dör och Carrie blir änka. Vi får genom serien följa med i hennes sorgbearbetning. Som vanligt vet vi inte riktigt hur hon försörjer sig, Hon skriver en bok och deltar i en podd. Av de andra så kämpar Miranda på i vardagens trista hjulspår och kan inte släppa de där drinkarna som hin unnade sig under pandemin. Charlotte är som hon alltid har varit och får nu hantera sina egna fördomar med ett ickebinärt barn som byter namn.

Det börjar oerhört pinsamt. Miranda börjar plugga igen och säger en massa pinsamma saker till sin professor, som är färgad. Just detta kan vara det mest pinsamma med hela serien. Varifrån kom det? Känns inte alls som Miranda. Annars är Mirandas story att hon blir kär i en ickebinär person.

Carrie å sin del, flyttar tillbaka till lägenheten i serien, som hon tydligen aldrig har varken gjort sig av med eller ens tömt. Hon känner sig hela tiden äldre för att hon omger sig av yngre personer. Kändes inte alls så nyskapande, mest tröttsamt.

Charlotte är den enda som känns som Charlotte. Hennes bisarra personlighet gick att översätta till 18 år senare. Därmed inte sagt att det är trovärdigt eller ens trevligt att titta på, men det känns i alla fall som det gjorde förr.

Samantha är inte med i serien pga konflikt mellan Kim Cattrall och Sarah Jessica Parker. Det skildras genom en konflikt mellan Samantha och Carrie och att Samantha nu bor i London. Hon dyker upp då och då genom spår såsom sms och blommor till begravningen, men hon dyker aldrig upp. Jag känner att en scen hade räckt, bara en scen där hon träffar sina vänner igen. Nu blev det bara konstigt.

I övrigt får Charlottes kompis Anthony en ganska stor roll. Jag gissar att det beror på Willie Garson som spelar Stanford var dödligt sjuk i cancer (han avled i september 2021). I serien var Anthony och Stanford gifta med varandra, men Stanford sticker i början av serien och försvinner ut ur den. Eftersom Stanford var Carries kompis och Anthony Charlottes, blir bytet lite krystat (det MÅSTE ju inte finnas en bögkompis i serier om kvinnor).

Summa summarum tyckte jag att serien var et hopkok av lösa delar som inte alls byggds ihop till en helhet. Pga omständigheter och personer som inte velat eller kunnat vara med, blir inte ens relationerna något att hänga upp sig på. Många av de nya rollkaraktärerna är bra och roliga, men deras historier kommer inte riktigt fram, utan rivs av med några minuter här och där. Det hela känns som ett hafsverk och lämnar mig oerhört otillfredsställd.

And just like that… går att se på HBO. Det verkar inte finnas några pressbilder för serien, varpå detta inlägg får illustreras av Sex and the city-loggan.

mar 04

Berömda och glömda idrottskvinnor: Helene Ripa

Helene Ripa

Jag vet, OS är slut och ni har redan fått mer än nog av idrottskvinnor på bloggen, men jag måste göra ett undantag. Idag startar Paralympics och det uppmärksammas ofta alldeles för lite. Jag tänkte göra er medvetna om spelen, genom att skriva om en fantastisk svensk paraidrottare, Helene Ripa. Det är i skidor hon har tagit sina paralympiska medaljer, men hon har varit mångsidig under åren.

Helene Ripa fick cancer som barn och amputerade ena benet som 14-åring. Då började hon simma och blev framgångsrik. Hon fick följa med till Paralympics i Barcelona 1992, som 21-åring, och kom på femte plats. Innan dess hade det blivit många medaljer på svenska och europeiska mästerskap. Efter Barcelona blev hon skadad och la simningen på hyllan i flera år.

När Helene Ripa träffade sin make, återfick hon idrottsintresset. maken fick henne att börja med skidor. Hon började tävla 2011 och åkte med till Paralympics i Sotji 2014. Där tog hon guld på 15 kilometer och silver i mixed-stafetten tillsammans med Zebastian Modin (vårt största guldhopp nu i Beijing). Guldet var Sveriges första sedan Paralympics i Lillehammer 1994.

Efter skidor satsade Helene på kanot. Där blev de VM- och EM-guld, men i Paralympics i Tokyo 2021 kom hon femma och missade pallen med bara en halv sekund. Hon har alltså deltagit i både sommar- och vinter-Paralympics och nått den absoluta världseliten i tre olika sporter. Skidguldet 2014 är det som jag minns bäst och det vi ska hylla henne lite extra för med det här inlägget!

mar 03

Recension: Kronlöf, Bianca; Brev till mannen; 2021

Brev till mannenBrev till mannen av Bianca Kronlöf har verkligen blivit hajpad som ny feministisk bok. Var du än vänder dig med frågor om vilken feministisk bok du ska köpa eller läsa, kommer du att få flera som svarar Brev till mannen. Jag och min feministiska bokcirkel var väl därför tvungna att läsa den. Jag valde att lyssna på författarinläsningen på Storytel. Boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Brev till mannen är just ett brev till män. Den är till dem som vill vara feministiska och kanske inte alltid förstår. Den är till dem som gör kvinnor illa och dem som inte gör det. Hon skriver också brev till sin ofödda son, sin far och sin farfar. Även om boken ska vara inriktad på vad män kan göra, innehåller den många anekdoter från Biancas eget liv. Till exempel berättar hon om att hon själv blivit våldtagen, att hennes farfar slog hennes farmor och att hon haft en kollega som öppet berättat om sexköp han gjort.

Jag kände genom hela boken att jag inte riktigt var målgrupp. Det känns som att den här boken egentligen riktar sig till unga kvinnor. Det kan säkert finnas en enorm igenkänning hos yngre, som jag kan känna att jag nog är för gammal för. Jag vet inte om den skulle fylla sin funktion att sätta den i händerna på skeptiska män, men tonen är i vilket fall inte för aggressiv eller otrevlig. Bianca gör allt för att vara pedagogisk, men för en 45-åring som jag blir det såklart aningen övertydligt.

Det var trevligt att lyssna på Bianca Kronlöfs egen inläsning av sin bok och det är bra att den har typen av böcker fortfarande skrivs. Jag hoppas att det finns någon man därute, som är en sådan man som borde ha fått brevet, som läser och tar till sig, men det är nog en ganska naiv förhoppning. I bokcirkeln var alla tämligen ljumt inställda till boken, för liksom jag, kände de sig inte som målgrupp.

mar 02

Recension: Rosman, Ann; Havskatten; 2014

HavskattenPå tåget till Varberg i början av februari, läste jag ut den femte boken om Karin Adler av Ann Rosman, Havskatten. Författaren själv har sagt att hon ville ha en lite ljusa bok än den om Metta Fock, som var bok nummer fyra. Jag lyssnade på Havskatten på Storytel, inläst av Mirja Turestedt och boken är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Karin Adler kopplas in på ett fal där en vaktmästare på Marstrand blir mördad. Samtidigt får vi följa politiker och näringsidkares kamp om att få göra om det gamla turisthotellet. Den äldre historien från Marstrand i den här boken handlar om en societetfamilj som är på semester och bor på turisthotellet. Deras mål är att hitta en värdig make åt faderns dotter, vars morföräldrar tänker efterlämna ett slott om hon gifter sig med en lämplig make. Den make som styvmodern hoppas på är trevlig, men det är något som inte riktigt stämmer. Istället intresserar sig dottern för för den unga läkaren.

Havskatten var en mycket ljusare bok och mer av en feelgood i de äldre kapitlen. I de om Karin Adler var det en klassisk deckare. Kombinationen fungerar mycket bra och ännu bättre är att de äldre delarna bara löst hänger samman med de nyare. Det är därför inga långsökta mordhistorier där mördaren hämnas för något som hände hens förfäder för 100 år sedan. Havskatten fungerade som en härlig feelgood för mig och dessutom verkar Karin Adler bestämt sig angående sin pojkvän Johan.

mar 01

OS och fysisk bokträff – februarisummering 2022

Jag fyller 45

45 år och firar på krogen och här är fullt med folk! Vilken grej!

Februari har varit OS, OS och OS. Läsning har blivit lidande och i viss mån även bloggandet. Det sistnämnda har inte ni sett röken av då jag förinställt inlägg om berömda och glömda idrottskvinnor under de två veckorna som OS pågick. Nu är OS över och den stora tomheten har tagit över. Så är det varje gång, men det var lättare i somras då det bara var månader till nästa.

Jag fyller år i februari och jag och maken firar årsdag. Det är lite tröst i en annars tröstlös månad. Jag var också iväg på en fysisk bokhelg i Varberg, vilket gav mig mycket energi för att klara av resten av månaden. Det var fantastiskt att prata med alla jag saknat och bara rå om mig själv ett par dagar.

Min läsning

Läsningen gick ner ganska kraftigt i februari pga OS, men det är helt i sin ordning och jag tror att det rättar till sig i mars igen. Jag har också fastnat i lite tråkigare böcker, som dessutom varit mastiga. Dessutom la jag en lättläst bok på vänt, för att jag behövde prioritera utmaningsbok och lånebok.

Läsa jorden runt: Jag ska läsa böcker från 40 länder. Även om noveller och barnböcker räknas så blev det bara ett nytt land. Jag kompenserar detta genom att läsa Godnattsagor för rebelltjejer för dottern, där vi läser om kvinnor från hela världen. Inte samma sak, men också bra.

  • Kanada

#kaffeochkulturvärlden: Månadens land var det Kanada och min sammanfattning om Kanada hittar ni här. Recension på boken finns här.

Hyllvärmare: Jag lyssnade mest och läste inte ut någon av de böckerna jag påbörjade.

feb 28

#kaffeochkulturvärlden: Kanada

Canadas flagga

Jag har varit dålig på att läsa under februari. Det har varit OS, OS och OS och jag har sugit i mig allt jag har kunnat av skidor, skridskor och big air. Därför har utmaningen #kaffeochkulturvärlden, blivit lidande. Kanada var landet för februari och det kändes ju inte som världens svårare direkt. Jag valde att googla på kanadeniska feminister och fann Lauren McKeon.

Jag valde att läsa boken Women of the pandemic av Lauren McKeon och som ni förstår var inte detta en lättsmält bok att sträckläsa. Jag ville läsa boken eftersom jag redan mitt under pandemin började intressera mig för pandemilitteratur. Jag tycker inte att vi överösts med den varan, så jag blev glad när jag fann den här boken.

Nu valde jag att inte läsa någon av de stora kanadensiska författarna. Jag har läst Margaret Atwood och Alice Munro i massor och min favoritserie när jag var barn var Anne på Grönkulla. Kim Thúy brukar ju räknas som en vietnamesisk författare, men hon bor och verkar i Kanada, och flera av henens böcke utspelar sig ofta där.

Annan kanadensisk kultur jag konsumerar är väl egentligen ingen. Jag har aldrig ätit poutine och några kanadensiska TV-serier ser jag inte, om inte Handmaids tale räknas pga kanadensisk författare bakom (men jag anser nog inte det). Annars var det OS i Calgary 1988 som en gång fick upp mitt intresse för Kanada. Landet har dessutom en mindre by utanför Calgary som heter Hanna. Där ville jag bo. Jag fick en brevvän där och en gång i livet borde jag faktiskt åka dit (även om brevvännen numer bor i Victoria).

Nästa månads land är Grekland. Nu kommer jag behöva leta betydligt mer. Vet av erfarenhet att grekiska kvinnliga författare är svåra att få tag på, på ett för mig begripligt språk.

feb 27

Recension: McKeon, Lauren; Women of the pandemic; 2021

Women of the pandemicFebruari månads land i #kaffeochkulturvärlden var Kanada och jag ville läsa något nytt och feministiskt. Valet föll på Lauren McKeons bok Women of the pandemic för att jag är riktigt nyfiken på pandemilitterastur och då gärna ur ett feministiskt perspektiv. Boken kom ut 2021, så vi som läser den nu vet att det inte är över på ett tag.

Kvinnorna i frontlinjen under pandemin var många, så även i Kanada. Deras egen Anders Tegnell är kvinna och hon blev, precis som sin svenska motsvarighet, omåttligt populär i sitt hemland. Lauren McKeaon vittnar om en personkult, likdanande den i Sverige. I Kanada fanns det även framstående kvinnliga läkare och forskare som tidigt gjorde viktiga upptäckter. Men kvinnorna var ju också dem som stod i första ledet i vården. Alla sjuksköterskor och annan vårdpersonal fick ju dra det tyngsta lasset, och många av dem var kvinnor. Så sist men inte minst fick de kanadensiska kvinnorna i hemmet ett tuffare jobb än sina män, då de tog större ansvar för de barn som inte fick gå i skolan eller förskolan.

Jag vet inte om det var för tidigt för boken eller förtidigt för mig, men det här blev egentligen ganska ointressant. Jag tänkte att det berodde på att boken kom ut för ett knappt år sedan och att det hänt massor sedan dess. Det här är ju så nytt så bara en månad senare kan allt vara inaktuellt. Eller så var det bara jag, som i ett läge där Ryssland hotar med att invadera Ukraina (det hade alltså inte hänt än när jag läste ut den här boken) kände att det kanske behövde läggas fler månader mellan mig och pandemilitteratur.

Annars var det intressant att läsa om ett annat land och hur situationen såg ut där, samt hur regler och rekommendationer togs emot. Det är inte en bok som säger att man borde gjort si eller så, utan lyfter fram kvinnor och hur de påverkades av hela situationen eller hur kvinnor gjort något bra för andra människor i den svåra tiden som pandemin är. Helt ok läsning, men långt ifrån en måstebok. Jag tänker att den säkerligen känns mer relevant i Kanada.

feb 26

Recension: Gripe, Maria; Agnes Cecilia – en sällsam historia; 1981

Anges CeciliaJag har läst om en av min ungdoms favoritböcker, Agnes Cecilia – en sällsam historia av Maria Gripe. Jag läste den ursprungligen för att jag fick Maria Gripe på min lott när vi skulle skriva om svenska författare. Boken finns i nytryck från Modernista och den är faktiskt med på bokrean 2022. Jag lyssnade på boken på Storytel inläst av Pernilla August.

Nora är föräldralös och bor hemma hos släktningar. Det finns kärlek och hon är en i familjen, men ändå känner hon ofta en känsla av övergivenhet och att de andra hellre vill vara en familj utan henne. När familjen flyttar in i en ny våning börjar mystiska saker hända. När Nora får ett meddelande om att komma till Gamla Stan i Stockholm och besöka en affär, blir hon först tveksam, men hennes styvbror Dag övertygar henne om att åka dit. Hon får en docka, som bär på en historia och Nora börja nysta i den. Hon finner en ensam flicka, övergiven precis som hon själv.

Jag läste som sagt boken för första gången i skolan och jag var runt 14-15 år. Jag har många gånger tänkt på att det var märkligt att just jag som var en van läsare fick en ungdomsförfattare, medan betydligt mindre läsvana personer fick läsa August Strindberg. Jag var i äldsta laget för boken då och var precis som nu inte särskilt förtjust i övernaturligheter i böcker, ändå älskade jag den. Har för mig att det var mysteriet som fångade mig. Det bästa var att boken var lika bra nu som då.

feb 25

Idag fyller jag 45 år

Hanna fyller år

Jag fyllde 44 för ett år sedan.

Det blev ingen fest i år heller. Inte för att jag är försiktig, utan för att jag helt enkelt inte hade krafter. Det är inte helt enkelt att fylla år i tröstlösa februari. Men jag kommer nog få en fin födelsedag ändå. Ett restaurangbesök är planerat och så fick jag fina presenter från min familj nu på morgonen. Jag tycker om att fylla år och få dagen att kännas speciell.

Min låtsastvilling från gymnasiet grattade mig på Twitter och vi funderade över vad som hände. Det var ju inte så längesedan jag satt på en strand i Thailand och firade att jag numer var 30+. Men även om 15 år gått fort, har det också hänt otroligt mycket. Mina barn, till exempel, har ju hänt och det är det viktigaste.

Det har varit många tunga besked den senaste veckan, där kriget i Ukraina givetvis är ett. Det känns konstigt att tillbringa sin födelsedagsmorgon med att läsa om att ryska trupper är på väg in i Kiev. En annan skrev till mig på Twitter att firande är en motståndshandling och det kör jag med idag! Här ska firas med god mat och vin när jag bara jobbat klart.

feb 24

Sammanfattning av OS

Olympiska flaggan

Nu är OS slut och den senaste veckan har känts tom. Bloggen har åter gått in till normalläge utan idrottshistoria varje dag. Du kanske undrar varför jag som skriver om litteratur, skriver så mycket om idrottskvinnor, men det beror på att jag tycker att det är en viktig del av kvinnohistorien och som feminist vill jag lyfta fram kvinnliga atleter. Sedan är såklart idrott och OS specialintressen för mig, så jag tycker att det är roligt att skriva om just det.

Jag hade en ganska stor bredd på antalet idrotter och länder och det är inte så meningsfullt att visa grafer. En sak jag ägnat mig åt är att samla idrottskvinnor inför framtida olympiska spel eller VM. Jag har hittat många intressanta historier som jag ska skriva om under nästa OS eller åren fram tills dess. Jag kommer tillbaka (kanske snarare än du tror), men nu blir det mer fokus på litteratur.

När det kommer till OS i Beijing är det svårt att inte nämna Nils van der Poel. En sådan idrottsman och personlighet var länge sedan vi hade. Mycket roligt att se honom vinna dubbla guld i skridskor. Utan att nämna alla svenska guld är jag mycket imponerad av Sara Hector – bäst när det gäller, Jonna Sundling – står när andra faller, Sandra Näslund – herregud vilken vinnarskalle och Elvira Öberg – hon är bara 22 år.

Vad gäller OS i Beijing mer generellt är det såklart märkligt att spelen får gå i en diktatur, men det är å andra sidan diktaturer som röstar på andra diktaturer, samt i det här fallet bara diktaturer som söker. Alternativet var Almaty i Kazakstan. Märkligast av allt var väl annars den här farsen med att Ryssland är avstängda pga doping, men att Ryssland ändå är med, men under annan flagg. En halvmesyr som inte ens är en markering längre.

Hela debaclet med den femtonåriga ryska konståkerskan som skulle stängas av för doping, men fick åka ändå eftersom hon är ett barn och inte väntas dopa sig på eget bevåg. Alltså, vi kan inte låta barn tävla mot vuxna om tävlingen inte är på lika villkor. Jag börjar tycka att en 18-årsgräns för att få vara med i OS vore lämpligt. Hade detta gällt tidigare hade Kim Martin och Sara Sjöström inte hade fått vara med i sina första OS. Är det ett pris vi är beredda att betala? Jag lutar åt det.

Slutligen några ord om produktionen. Det är katastrof att det fanns begräsningar i antalet reportrar och att kommentatorer kommenterar från Värtahamnen. Ett mål i hockey missades helt för att kommentatorerna helt enkelt inte såg något mer än det produktionen visade. Dessutom var det dåligt med intervjuer av de aktiva, vilket berodde dels på begränsad till gång till deras tid och dels på antal reportrar på plats. Discovery gjorde de bästa av situationen, men ärligt talat blev det lite tröttsamt med firande föräldrar mot slutet.

OS-kväll med Almenäs var något jag såg varje kväll. Jag tycker att Patrick Ekwall och Jessica Almenäs har skött sig bra och programmet var roligt och informativt. Jag saknade kanske lite mer rapportering om hur det gick i andra sporter. En sammanfattning över dagens medaljer eller liknande, hade varit trevligt. Sedan är det ju tydligt att de led av den rådande situationen. Experter på hemmaplan fick fylla ut det tomrum där det skulle varit reportage på plats. Jag hoppas att det är sista gången vi får se en sånt här stängt OS!