Jag fick se ett inslag från Kultruprogrammet Sverige!(21:30 in i programmet). Det handlade om oss bokbloggare och Marcus Stenberg från Bokhora intervjuades från sitt hus i Norrbotten. Linda Enligt O var också med på länk. Det var ett fint inslag om att vi, trots att snabbare och enklare medium (Instagram) finns och samtidigt som förlagen verkar tycka att vi är helt irrelevanta, fortsätter att sprida läsglädje. Dessutom är det ingen ekonomiskt luckrati företeelse. Så varför bokbloggar vi? Varför bokbloggar jag?

I veckan var jag i Lidköping och träffade vänner från förr. En hade jag inte träffat på 20 år. Hon berättade att hon var med i en feministisk bokcirkel och ofta när hon googlade böcker, hamnade hon på min blogg. Jag skulle kunna stanna det här inlägget här. Det betyder så mycket för mig. Någon googlar feministiska böcker, hamnar på min blogg och får förhoppningsvis tips om ifall hen ska läsa boken i cirkeln eller inte.

I en tid då allt ska gå snabbt och vara enkelt så känns bokbloggarna som en bra motvikt. Det säger inte så mycket att lägga upp en vacker bild på en bok med nyköpta tulpaner i bakgrunden och skriva ”Fängslande! 5/5” eller ”Inte min grej. 2/5”. Nu säger jag inte att alla bookstagrammer skriver så, men tillräckligt många för att jag ska undra över om förlagen verkligen tycker att de får valuta för sina utskickade recensionsex. Vi bokbloggare skriver längre och utvecklar varför vi tycker som vi gör och gör oftast en eget referat som speglar det vi uppfattar att boken handlar om (många skriver annars av baksidetexten).

Det fanns en tid då jag fick hemskickade recensionsex varje vecka, ibland helt spontant, men också för att jag själv skrivit och bett om det eller tackat ja när något förlag frågar. Det händer fortfarande och jag läser ett par recensionsex varje år. Storytel ändrade mitt beteende och jag flyttar mer och mer min läsning dit. Det är också en viss känsla i att köpa en bok jag verkligen vill ha, för att slippa pressen av att skriva om den fort. Dessutom vill jag bidra till att bokhandlare finns kvar.

Jag tjänar ingenting på min blogg och nu får jag inte ens så mycket böcker gratis som jag fick förr. Det är visserligen mitt eget val, men leder likväl till att vinsten rent materiellt minskar. Det kostar dessutom att åka på bokmässan och bokhelger och böcker och Storytel-abonemang är såklart inte gratis. Jag skulle aldrig blogga såhär mycket om det skulle handla om någon slags ersättning. Det är inte därför jag gör det.

Jag vill sprida läsglädje, även till dem som inte alltid läsa kultursidorna i de stora dagstidningarna. Jag har också min egen agenda och vill visa att det finns bra litteratur skriven av kvinnor från hela välden. Jag vill också ge en bild av den feministiska litteraturen som skrivs nu och som har skrivits i historien. Bredvid det skriver jag då och då om kvinnlig idrottshistoria. Min blogg är också personlig och jag visar mycket av mitt eget liv. Den som kommer hit ska få boktips, känna feministisk samhörighet och samtidigt lära känna mig.

Det kanske låter märkligt att drivas så mycket av det ovan att större delen av min fritid går åt till det här, men det är min passion och min mening. Jag har ett heltidsjobb och en försörjning och måste inte jaga klick eller lajks. En läsare sa en gång ”Hanna, du är ibland så underbart härligt smal!”. Det tog jag som en komplimang. Jag skriver om sånt som många klickar på och läser, men också sånt som kanske ingen annan tidigare bytt sig om. Jag älskar att ha den blandningen och att inte behöva förhålla mig till bara det som folk vill läsa.

Då och då dyker det upp åsikter från författare på små hybridförlag att vi bokbloggare, som är lika irrelevanta för de stora förlagen som de själva är för kultursidorna, att vi borde hjälpa varandra. Jag kan förstå att de tycker det, men jag drivs inte av att bredda litteraturutbudet eller låta fler författare synas. Jag drivs av att läsa och skriva om bra litteratur. Det händer att jag läser egenutgivare och jag ger dem samma utrymme och eftertanke som andra, men jag läser det jag känner för. Jag får ju trots allt inte en spänn för det här.

Jag har verkligen inget emot att folk tjänar pengar på sin hobby och det är klart att det skulle suttit fint om den här bloggen hade kunnat ge mig några extra tusenlappar varje månad, men jag visste redan från början att det inte funkar så. Bokbranschen skriver inte efter fler kritiker, lika lite som den skriker efter fler författare. Det är inte det som driver mig och jag behöver inte tips om hur jag ska kunna omvandla den här bloggen till en försörjning. Jag är inte intresserad av det.