Recension: Desai, Anita; I säkert förvar; 1984

I säkert förvarI min bokcirkel Läsa jorden runt har vi nu tagit oss till Indien. Boken som vann omröstningen var Anita Desais bok I säkert förvar, som kom på originalspråk första gången 1984. Den finns elektroniskt på Storytel så jag läste den i min telefon. På svenska har den getts ut på bokförlaget Bakhåll 2014 i översättning av Andreas Vesterlund.

Deven är lärare i hindi på ett universitet i en mindre stad i Indien. Han tjänar dåligt och känner sig allmänt misslyckad. Han springer en dag på sin gamla vän Murad, som väl egentligen inte är något vän utan mer en rik man han en gång känt. Murad får honom att skriva en artikel åt honom om urdupoeten Nur. Deven ser mycket upp till poeten och även om deras första möte är allt annat än positiv trasslar Deven in sig i ett nät av löften och ekonomiska utlägg för att han ska göra en inspelning av Nurs dikter och skriva artikeln. Det känns ganska tidigt som att allt måste gå käpprätt åt skogen.

I säkert förvar var en speciell bok där idoldyrkan står i centrum. Inte bara får Deven träffa sin Idol Nur, han får också se honom falla i anseende gång efter gång. Trots att han vet att Murad inte är att lita på och trots de första katastrofala mötet med Nur, fortsätter Deven och skruvar upp förväntningarna från omvärlden. Det kan bli hur stort som helst, bara han får träffa Nur en gång till!

Det är skrattretande hela tiden och så underbart väl beskrivet. Deven är en person som är svårt att tycka om. Jag vill verkligen önska honom lycka och välgång, men hans naivitet och idioti gör det tillslut omöjligt. Jag struntar i hur det kommer att gå för honom, för tillslut är han så avkläddatt jag inte längre hyser några känslor för honom alls.

Jag ska inte spoila för mycket, men ett brev i slutet av boken visar den feministiska agenda som Anita Desai verkar ha haft när hon skrivit boken. Vad är det egentligen vi läser om? En misslyckad man som misslyckas ännu mer för att han är underdånig, inte klarar av att säga nej samt tror på det stora genombrottet trots att allt pekar mot honom. Han drivs av att vara den som drar in pengar till sin familj fast han drar in alldeles för lite. Hans fru får bara acceptera och har inget att säga till honom, men om något hopp finns i boken är det hos henne. Hon tar tag i sitt och barnens liv och ber sina föräldrar om pengar, den yttersta förnedringen för Deven.

Jag tyckte först att boken var jättekonstig, men sen kom jag att tycka mer och mer om den. Jag har sett att flera läser Anita Desai som en feministisk författare och då känns min tolkning inte helt uppåt väggarna. Det ska bli spännande att höra vad de andra i bokcirkeln tycker och tänker. Det var en mycket bra bok att välja som bokcirkelbok, kan jag nog redan säga innan vi pratat om den.

Recension: Rosman, Ann; Vågspel; 2016

VågspelJag fortsätter att lyssna på Ann Rosmans deckare och har nu kommit till bok nummer sex, Vågspel. Efter tre starka böcker, var jag förstås oerhört spänd. Jag har dock fått indikationer på att de sista böckerna inte är lika bra som dem i mitten. Boken är inläst av Mirja Turestedt och jag lyssnade på Storytel. Den är utgiven på Albert Bonniers förlag.

En svensk man försvinner på Orkney-örarna i Skottland och Karin Adler och hennes kollega Folke kallas dit. Den äldre historien handlar om dykare som ska dyka efter en skatt på ett förlist fartyg under första världskriget. Den man som försvunnit visar sig vara en som drivit processer mot bland annat norska staten gällande dykarolyckor och ersättningar. Han har också motsatt sig att folk fått ersättningar utan att kunna påvisa att de varit med och dykt.

Det är mycket komplicerat och mycket dykartekniskt och blir därmed oerhört segt och ointressant. Mot slutet får vi en liten kärlekshistoria som gör att jag fick något litet att hänga upp min läsning på. Efter tre  riktigt bra böcker på raken kommer här ett bottennapp. Jag tvivlar inte på att författaren fick en känsla för en riktigt spännande historia, men hon lyckades inte ro det i land.

Sen måste jag som lyssnare bara säga: Mirja Turestedt, vad hände med Carstens danska brytning? En stor behållning med Mirjas inläsning är att hon är så bra på dialekter och brytningar. Nu har tyvärr den danska chefen fått en lite mer opersonlig röst.

Bredvidläsning: När vi var samer av Mats Jonsson

När vi var samerJag har läst och bokcirklat om När vi var samer av serietecknaren Mats Jonsson. Det är en hybrid mellan skönlitterär och historisk faktabok i serieform. Bokhörnan diskuterade den över zoom härom veckan, men jag hade inte läst ut boken då. När vi var samer är utgiven på Galago.

När Mats farfar dog uppdagades en hemlighet han burit i alla år, han var skogssame. Det slog ner som en bomb i familjen och Mats önskade att få veta mer. Boken blev hans stora projekt. Han ville skriva om allt som inte gick att läsa om för att dels ge en bild av hur samer, inklusive skogssamer, levt och dels få veta mer om sin egen familjs historia.

Boken ger oss en ordentlig historielektion i skillnaden mellan fjällsamer och skogssamer samt hur svenskarnas behandling av samerna gjorde att skogssamerna i princip försvann. Det handlade bara från Sveriges sida om rennäring och dem som har många renar. Flera andra samer fick flytta från hus och hem för att de inte hade rätt till att driva renskötsel. Det fanns mycket i detta som jag, och inte heller mina bokcirkelvänner, hade någon aning om.

Det är en gripande bok och mycket som kommer fram är viktig historia. Allt är inte nytt och mycket kan vi läsa om i andra böcker. Det blev intressant för att Mats varvar med sitt eget liv och sin egen historia. Dock blev det i min smak lite rörigt och jag hade svårt att få någon röd tråd genom hela hans släkt. Det var flera i cirkeln som kände likadant.

Boken är enormt mastig och jag var inte så förtjust som jag hade förväntat mig. Det blev lite rörigt och när jag inte fick en röd tråd genom historierna så svalande också intresset. Jag kan förstå dem som älskade boken, för om man läst Mats Jonsson tidigare och hängt med i hans familj och vet lite om karaktärerna så är det säkert både lättare att hänga med, och mer engagerande. Jag tror att de flesta andra i bokcirkeln var betydligt mer positiva än jag.

Kvinnodemonstration 2022: Avslutning och en blick på andra bloggar

Ukrainademonstration i Berlin 2022

Idag har jag demonstrerat här på Feministbiblioteket. Temat för året har varit kvinnorna i Ukraina. Illustrationen ovan är från en demonstration till Ukrainas fördel i Berlin. Det är självklart inte bara kvinnor som drabbas av den ryska invasionen, men dagens inlägg på internationella kvinnodagen 2022 har här på Feministbiblioteket tillägnats de ukrainska kvinnorna. Må de få leva i fred och frihet, sida vid sida med landets män, snarare än vad vi vågar hoppas på!

Fyra inlägg på temat kvinnor i Ukraina
Skänkt pengar till Ukraina

Dessutom har jag skänkt en slant till Silc, en  liberal biståndsstiftelse som främjar demokrati och mänskliga rättigheter genom att stärka demokratiaktivister i diktaturer. De jobbar bland annat med Ukraina och jag vet att de gör ett bra jobb, för jag har själv varit i Ukraina för deras räkning. Det var några år sedan nu, men jag litar helt och fullt på att de gör ett bra jobb. Skänk pengar till dem eller någon annan organisation som du litar på!

Andra bloggar

Det har bloggats om internationella kvinnodagen på andra håll och om ni är sugna på att läsa mer kan ni kika in på dessa bloggar.

På Enligt O kan du läsa en recension av boken Patriarkatet faller av Marta Breen och Jenny Jordahl och den långa listan för Women’s Prize for Fiction 2022.

På Fiktiviteter kan du läsa en recension av Brev till mannen av Bianca Kronlöf.

Du kan även läsa om Brev till mannen på Och dagarna går.

Målbild

Georgiskt vin i Ukraina 2001

Såhär vill jag sitta på en uteservering i Kiev igen. Snart!

Kvinnodemonstration 2022: I can’t believe I still have to protest this shit

via MEME

Årets inlägg på temat I can’t believe I still have to protest this fucking shit får tillägnas min barndoms diktaturilska. Mitt engagemang för demokrati och frihet började tidigt och ilskan över att Sovjetunionen höll länder fånga i en union de helst av allt ville lämna, var stor. Jag hann aldrig göra så mycket, för jag var 13 år när Berlinmuren föll och 14 när Sovjetunionen upplöstes. Kampen för demokrati fick riktas längre bort i världen.

Det känns kanske inte som det absolut hetaste ämnet på en kvinnodemonstration, men även om totalitarism är något som drabbar de flesta i ett samhälle, är det inget som direkt gynnar jämställdhet heller. Det kommunistiska öst var ofta för jämlikhet och jämställdhet mellan könen och satsade mycket på kvinnor i arbetslivet, men någon vidare jämställdhet på djupet var det ju aldrig tal om. Även om kvinnor i väst var hemmafruar och kvinnor i öst jobbade, var makten över sina egna liv inte större i öst. Kvinnorna i väst fick sin revolution och sin andra vågs feminism, medan kvinnorna var fast med dubbelarbete i öst.

Idag är kvinnohatet från den ryska regimen öppet. Mannens makt över kvinnan försvaras i lagen. Misshandel inom äktenskapet är ok, så länge det inte blir för mycket. En kvinna som blir påpucklad av sin man, har inte ens en teoretisk chans att vinna över honom i en rättegång. Putin är tydlig med vilket samhälle han vill ha och det är inte det samma som det jag vill ha eller ens det jag lever i.

Så blev det krig och drömmar om ett nytt och större Ryssland gör att jag måste damma av min gamla vrede mot Sovjetunionen och återigen börja demonstrera för frihet och demokrati i Europa. Hur är det möjligt? Jag som alltid levt på att just DET var inte bättre förr. Även om diktaturer finns kvar, så har jag alltid levt med tron om att de kommer att falla snart. Nu kanske allt bara börjar om igen.

Kvinnodemonstration 2022: Demonstrera som Femen

Femen

Femen är en ukrainsk feministisk aktivistgrupp som idag mest agerar från Paris. Igår skrev jag om Jana Zjdanova, som är en av de mest framstående ledarna idag. Femen grundades 2008 av Anna Hutsol, Aleksandra Sjevtjenko och Oksana Sjatjko och förutom Jana så är även Inna Sjevtjenko en av dagens frontfigurer. I Feministbibliotekets demonstration ska vi nu gå vidare till att demonstrera som Femen.

Femens metoder karakteriseras av budskap på nakna överkroppar, vilket har varit oerhört provokativt i konservativa delar av världen. Nedanstående bild kommer från deras Instagramkonto och är, som synes, från den senaste veckan.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av FEMEN (@femen_official)

Femen började av naturliga skäl i Ukraina. Teman på deras demonstrationer var våld mot kvinnor, sexindustri och mot den styrande presidenten Viktor Janukovytj. I början var aktionerna provokativa, men inte nakna. Efter hand blev de allt oftare topless. Brott som guppen anklagats för både i Frankrike och Ukraina är huliganism och sexuellt ofredande. De har drivit en särskild feministisk kamp för att just sexuellt ofredande ska avskaffas.

Femen säger att de är radikalfeminister och har tre huvudområden inom patriarkatet som de bekämpar; sexuell exploatering av kvinnor, diktaturer och religion. De är tydliga mot kyrkan och mot islam och de bekämpar abortförbud och förbud mot homoäktenskap. I Ukraina har deras protester riktat sig mot den rysk-ortodoxa kyrkan, mot Putin och den ryska regeringen. De kämpade också mycket mot de inskärningar i den fria pressen som gjordes under Viktor Janukovytj tid som president.

Idag sker aktivismen från Paris, där de flesta av förgrundspersonerna numer bor. Jag skrev igår om Jana Zjdanova, som fick politisk asyl i Frankrike 2014. Sedan 2013 är det Inna Sjevtjenko som är Femens ledare. Oksana Sjatjko lämnade gruppen för att ägna sig helt åt konsten, men hittades död i sin lägenhet i Paris 2018. Man misstänker självmord. Vill du veta vad gruppen gör idag kan du följa dem på Instagram. Just nu är det många bilder från protester mot kriget, föga förvånande. Inna Sjevtjenko har skrivit på Twitter om hur fruktansvärt det är att se sin hemstad Kherson tas över av ryska trupper.

I Paris ser det såklart inte ut som i Kherson och det är sorgligt att de ska behöva protestera över sån här skit.

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av FEMEN (@femen_official)

Kvinnodemonstration 2022: Kvinnliga kulturpersonligheter i Ukraina

ukrainas flagga

Det här inlägget ska handla om kulturpersonligheter och feminister från Ukraina. Jag är verkligen ingen expert på ukrainsk litteratur och kultur, men jag har samlat ihop tips och det jag själv läst och läst om tidigare. Jag vill demonstrera för alla de kvinnor som nu tvingas välja mellan att stanna kvar och strida eller göra molotovcocktails eller fly för sina liv (och allt däremellan).

Faktum är att man i Europaparlamentet i detta nu diskuterar Ukraina och  den ukrainska feministen och författaren Oksana Zabuzjko ska hålla tal.

Två författare och feminister

Oksana Zabuzjko: Jag lyssnade på Oksana Zabuzjko på Bokmässan 2014 och hon var en fartfylld feminist. Bara det att hon skrivit en bok som heter Fältstudier i ukrainskt sex!

Tamara Zlobina: Jag fick tips om feministen Tamara Zlobina och hon går att följa på Facebook. Hon är professor i filosofi och en tongivande feminist i Ukraina.

Två illustratörer

Oksana Bula

Oksana Bula: Jag fick tips på twitter om Oksana Bula som illustrerar vackra barnböcker i Ukraina. Tyvärr finns de inte på svenska eller engelska.

Kateryna Shtanko

Kateryna Shtanko: Precis som ovan fick jag tips om Kateryna Shtanko som också är en ukrainsk barnboksillustratör, som bland annat har illustrerat Askungen. Hon finns inte heller på ett språk jag förstår.

Fyra idrottskvinnor

Oksana Baiul: Det var hon som vann konståkningen i Lillehammer 1994 när vi alla trodde att det skulle stå mellan amerikanskorna Nancy Kerrigan och Tonya Harding.

Valj och Vita Semerenko: Till ett kommande mästerskap i skidskytte ska jag skriva om de fantastiska systrarna Semerenko. Kanske blir det redan nästa vinter!

Inessa Kravets: Jag såg när hon satte världsrekord i tresteg på Ullevi i Göteborg 1995. Jag jobbade på VM i friidrott då. Det var ett fantastiskt världsrekord som stod sig ända till OS i Tokyo 2021. Jag såg det slås och kände historiens vingslag. Mer om Inessa under ett kommande mästerskap, kan jag också utlova!

En aktivistgrupp

Femen: Jag återkommer till dem!

En historiker för mig att upptäcka

Olesya Khromeychuk: Jag fick tips på twitter av Yukiko Duke att läsa A loss om att förlora en bror i ett krig. Känns oerhört aktuell och Yukiko är någon jag verkligen litar på när det kommer till boktips, så den ska jag försöka få tag på!

Idag demonstrerar Feministbiblioteket för kvinnor i Ukraina

Euromaidan i Kiev

Förra året demonstrerade Feministbiblioteket på internationella kvinnodagen. Elektroniskt alltså. I år är det dags igen. Jag har inte raggat några andra deltagare, utan tar det lite som det kommer. Det känns som att en virtuell demonstration på 8 mars är en tradition som jag kommer att hålla vid. Läser du det här och vill hänga på i någon for – gör det! Alla är välkomna i kommentarsfält, sociala medier eller på egna bloggar.

Idag kommer temat vara Ukraina. Bilden ovan är från Euromaidan den 1 december 2013. Det känns som att Ukraina behöver all hjälp de kan få och även om hjälp i form av stöd på min blogg, inte är  det högst på önskelistan, vill jag uppmärksamma det orättfärdiga kriget och dess offer. Jag vill också visa att Ukraina är ett eget land, med egen kultur och litteratur. De är inte en del av Ryssland länge.

Häng med under dagen, var du vill och i vilken form du vill. Jag använder samma hashtag som förra året, #8marscoronademo.

Månadens feminist: Jana Zjdanova

Jana Zjdanova

Kort fakta

  • Född 1988 i Makijivka i östra Ukraina.
  • Är ledande medlem i den feministiska aktivistgruppen Femen.
  • Fick 2014 politisk asyl i Frankrike.

Jana Zjdanovas feministiska gärning

Jana Zjdanova är född och uppvuxen i östra Ukraina och efter gymnasiestudier i Donetsk, flyttade hon till Kiev för att studera kultur och konst vid universitetet. Hon har en masterexamen i kulturhistoria och har försörjt sig genom att dansa och spela teater på mindre ukrainska klubbar.

2008 kom Jana i kontakt med det feministiska aktivistgruppen Femen. Hon deltog i flera aktivistaktioner tillsammans med bland andra Aleksandra Sjevtjenko, som är en av grundarna av Femen. Vid den tiden jobbade Jana för den ukrainska dagstidningen Life.

2009 deltog hon tillsammans med Aleksandra Sjevtjenko, Oksana Sjatjko och Inna Sjevtjenko i Femen i en demonstration med parollen ”Ukraine is not av brothel” som handlade om  det ökande antal ukrainska kvinnor inom sexindustrin. Aktionen har blivit film med samma namn av Kitty Green. Hon har även demonstrerat i Istanbul mot våld mot kvinnor och blivit arresterad och utvisad. Femens metoder har alltid varit enormt provokativa, speciellt för konservativa makthavare som främst är män.

Femen demonstrerar med bar överkropp och bara bröst och skriver sina budskap på kroppen. Jana Zjdanova har själv bidragit med att klättra upp i ett kyrktorn för att protestera mot abortförbud, demonstrerat utanför Kievs olympiastadion när Vitrysslands president  Aleksandr Lukasjenko var på besök samt kissat på en bild av president Viktor Janukovytj utanför Ukrainska ambassaden i Paris. Hon blev också känd över Europa när hon 2012 stal fotbolls-EMs trofé, innan hon togs av vakter. Syftet var att uppmärksamma sexturism i samband med EM och hon fick fem dagar i fängelse för det.

2014 fick Jana politisk asyl i Frankrike och hon är sedan dess bosatt i Paris. Hon hade då gjort sig omöjlig på hemmaplan då aktionerna mot sittande politiker, bland annat Julia Tymosjenko, som hon kallat Putins nickedocka. Sedan dess har hon bott i Paris och utfört sina aktioner där. Flera av hennes kompisar i Femen bor och verkar också i Paris.

Jana Zjdanova och jag

Imorgon är det internationella kvinnodagen och jag tänkte att jag vill uppmärksamma Ukraina och ukrainska feminister lite extra. Jag smygstartar idag med en av medlemmarna i Femen för att det kändes som en naturlig plats att börja. Min egen inställning till Femen har varit lite kluven då deras metoder varit lite väl provokativa för min smak. Samtidigt kan det verkligen behövas i mer konservativa länder och någonstans tycker jag att de är coola. Jag delar dock inte deras radikalfeministiska grundanalys.

Jag valde att skriva om just Jana Zjdanova idag och tänkte återkomma till fler i Femen under morgondagen.

Mitt liv glamourösa liv som bokbloggare

Shelfie maj 2021

Jag fick se ett inslag från Kultruprogrammet Sverige!(21:30 in i programmet). Det handlade om oss bokbloggare och Marcus Stenberg från Bokhora intervjuades från sitt hus i Norrbotten. Linda Enligt O var också med på länk. Det var ett fint inslag om att vi, trots att snabbare och enklare medium (Instagram) finns och samtidigt som förlagen verkar tycka att vi är helt irrelevanta, fortsätter att sprida läsglädje. Dessutom är det ingen ekonomiskt luckrati företeelse. Så varför bokbloggar vi? Varför bokbloggar jag?

I veckan var jag i Lidköping och träffade vänner från förr. En hade jag inte träffat på 20 år. Hon berättade att hon var med i en feministisk bokcirkel och ofta när hon googlade böcker, hamnade hon på min blogg. Jag skulle kunna stanna det här inlägget här. Det betyder så mycket för mig. Någon googlar feministiska böcker, hamnar på min blogg och får förhoppningsvis tips om ifall hen ska läsa boken i cirkeln eller inte.

I en tid då allt ska gå snabbt och vara enkelt så känns bokbloggarna som en bra motvikt. Det säger inte så mycket att lägga upp en vacker bild på en bok med nyköpta tulpaner i bakgrunden och skriva ”Fängslande! 5/5” eller ”Inte min grej. 2/5”. Nu säger jag inte att alla bookstagrammer skriver så, men tillräckligt många för att jag ska undra över om förlagen verkligen tycker att de får valuta för sina utskickade recensionsex. Vi bokbloggare skriver längre och utvecklar varför vi tycker som vi gör och gör oftast en eget referat som speglar det vi uppfattar att boken handlar om (många skriver annars av baksidetexten).

Det fanns en tid då jag fick hemskickade recensionsex varje vecka, ibland helt spontant, men också för att jag själv skrivit och bett om det eller tackat ja när något förlag frågar. Det händer fortfarande och jag läser ett par recensionsex varje år. Storytel ändrade mitt beteende och jag flyttar mer och mer min läsning dit. Det är också en viss känsla i att köpa en bok jag verkligen vill ha, för att slippa pressen av att skriva om den fort. Dessutom vill jag bidra till att bokhandlare finns kvar.

Jag tjänar ingenting på min blogg och nu får jag inte ens så mycket böcker gratis som jag fick förr. Det är visserligen mitt eget val, men leder likväl till att vinsten rent materiellt minskar. Det kostar dessutom att åka på bokmässan och bokhelger och böcker och Storytel-abonemang är såklart inte gratis. Jag skulle aldrig blogga såhär mycket om det skulle handla om någon slags ersättning. Det är inte därför jag gör det.

Jag vill sprida läsglädje, även till dem som inte alltid läsa kultursidorna i de stora dagstidningarna. Jag har också min egen agenda och vill visa att det finns bra litteratur skriven av kvinnor från hela välden. Jag vill också ge en bild av den feministiska litteraturen som skrivs nu och som har skrivits i historien. Bredvid det skriver jag då och då om kvinnlig idrottshistoria. Min blogg är också personlig och jag visar mycket av mitt eget liv. Den som kommer hit ska få boktips, känna feministisk samhörighet och samtidigt lära känna mig.

Det kanske låter märkligt att drivas så mycket av det ovan att större delen av min fritid går åt till det här, men det är min passion och min mening. Jag har ett heltidsjobb och en försörjning och måste inte jaga klick eller lajks. En läsare sa en gång ”Hanna, du är ibland så underbart härligt smal!”. Det tog jag som en komplimang. Jag skriver om sånt som många klickar på och läser, men också sånt som kanske ingen annan tidigare bytt sig om. Jag älskar att ha den blandningen och att inte behöva förhålla mig till bara det som folk vill läsa.

Då och då dyker det upp åsikter från författare på små hybridförlag att vi bokbloggare, som är lika irrelevanta för de stora förlagen som de själva är för kultursidorna, att vi borde hjälpa varandra. Jag kan förstå att de tycker det, men jag drivs inte av att bredda litteraturutbudet eller låta fler författare synas. Jag drivs av att läsa och skriva om bra litteratur. Det händer att jag läser egenutgivare och jag ger dem samma utrymme och eftertanke som andra, men jag läser det jag känner för. Jag får ju trots allt inte en spänn för det här.

Jag har verkligen inget emot att folk tjänar pengar på sin hobby och det är klart att det skulle suttit fint om den här bloggen hade kunnat ge mig några extra tusenlappar varje månad, men jag visste redan från början att det inte funkar så. Bokbranschen skriver inte efter fler kritiker, lika lite som den skriker efter fler författare. Det är inte det som driver mig och jag behöver inte tips om hur jag ska kunna omvandla den här bloggen till en försörjning. Jag är inte intresserad av det.