Eva Coopers bok Myten om det andra könet har vållat stor debatt i bloggosfären, föga förvånande. Det är känsligt för många vänsterfeminister att det finns liberaler som ockås vill göra anspråk på feminismen. Efter min recension av Eva Coopers bok fick jag reaktioner på Facebook om att individualister är egoister.

Elin Grelsson har skrivit en svidande kritik mot boken och jag läste denna kritik innan jag läste boken och funderade en stund på hur dålig den egentligen kunde vara, men sedan tog jag på mig mina egna recensentglasögon och insåg att jag själv brukar såga böcker på liknande sätt när jag inte håller med. Jag kan hålla med Grelsson i kritiken mot punkterna på slutet, men i övrigt känns det inte som om kritiken står i proportion till den lilla skriftens innehåll. Jag tycker att man kan ge exempel och visa hur feminismen missbrukas och diskutera hur vi faktiskt ser varandra som bättre eller sämre feminister, även om antalet exempel är få. Om man tar extremexempelt från Coopers bok så finns de dem som anser att feminister inte kan raka sig eller bära stringtrosor, men det finns andra exempel på att man inte kan vara för kvinnors ekonomiska frigörelse och samtidigt feminist (vilket är väldigt vanligt). Som ”höger” (jag gillar inte det epitetet) och feminist får man ofta höra att man inte är en riktig feminist, i alla fall får jag det. Detta är en mycket intressant diskussion, som jag gärna hade sett att Cooper kunde utveckla mer, och som jag inte anser att man ska prata bort för att det inte är vetenskapligt belagt.

Anna Svensson har bloggat om boken och kommit med kritik mot Elin Grelsson. Hon tar också upp frågan om härskartekniker bland feminister, mot feminister.

Johanna Nylander slår här huvudet på spiken när hon säger att högern har misslyckats när det handlar om kritik mot statliga åtgärder mot kvinnofällor. Vi erbjuder helt enkelt inga alternativ. (Hon har även skrivit om Coopers bok här.)

Eva Cooper skriver på Newsmill om ”Timrofeminismen” där hon utvecklar sitt resonemang om att borgerligheten har köpt västerns resonemang och där hon kritiserar liberaler för att hamna i diskussioner där man är petnoga med utfallet (t ex Bonnie Bernströms utspel om riksbankens sedlar). Där kan jag hålla med henne helt och fullt, även om jag anser att utfallet är en viktig måttstock i många fall.

Vad tycker jag då att man ska göra? Ett förslag som jag brukar prata om handlar inte om lagstiftning eller tvång, utan är ett sätt för företag och andra organisationer att arbeta. Man kan ”kvotera i huvudet”, dvs man kan har satt upp som mål att vissa grupper eller poster ska ha en jämn könsfördelning. Om detta inte går bör man fundera på varför. Beror det på att man har en grabbig attityd som kvinnor inte vill vara en del av och därför inte söker sig till styrelsen/posten? Går arbetet inte att förena med familjeliv och att vara en närvarande förälder? Finns det en uppfattning om att man som kvinna ändå inte kan få posten/platsen och därför inte anmäler sitt intresse? Alla dessa saker kan man arbeta med och försöka få till en förändring som kommer att gynna både män och kvinnor. Dessutom kommer det att gör att fler kompetenta personer får chansen eftersom de inte sorteras bort direkt. Man kan såklart också komma fram till att det var en ren slump att det just i år var majoritet män som sökte och därför inte ser någon anledning till förändring, och då är inte heller en sned könsfördelning ett problem.

Fler som skrivit om högern och feminismen: Isobel Hadley-Kamptz, Another cyborgmanifesto