Att skriva feministiskt (Kvinnofronten) är tre häften; Mansmedia, Vems språk?, Hantverket, Feministiska artiklar och Diverse skrivtips. Jag förstod redan innan jag läste häftena att jag inte skulle hålla med om allt, men jag hoppades på att få ta del av många matnyttiga tips för mig som skriver feministiskt. Det fanns bra exempel, men jag och de som skrivit häftena delar inte samma världsbild. Detta trots att vi alla kallar oss feminister. Jag anser inte at porr bör förbjudas och jag tycker att det vore fasansfullt att införa förbud av sexualisering av det offentliga rummet. Detta är två åsikter som i häftena nämns som självklara för feminister.
Nu är det trots detta inte politiken som står i centrum, utan själva skrivandet. De tips vi får, förutom alla generella skrivtips om hur man formulerar en bra text och hur man kommer igång, är att feministisk skrivande är att generalisera och att individualisera är vad ”mansmedia” gör och det är fel. En annan uppmaning är att använda ”en” istället för ”man”. Sedan finns det även generella skrivtips om hur man kommer igång och disponerar sin text.
Jag kan inte hitta målgruppen för Att skriva feministiskt på hemsidan, men helt tydligt är det att det inte vänder sig till högskoleutbildade kvinnor. I häfte fyra om det feministiska artikel-skrivandet, undrar jag om det ens vänder sig till tjejer på högstadiet. Vi får nämligen förklarat för oss vad substantiv och verb är. Samtidigt uppmanas vi att inte underskatta läsares intelligens. Jag undrar om det inte motverkar sitt syfte när man som feminist skriver tips på bebisspråk till kvinnor. Jag som kvinna vill verkligen inte idiotförklaras på detta vis. Att jag känner att jag blir behandlad som en idiot när jag får lära mig vad en synonym är och vad ordet reducera betyder har inget med att jag har pluggat på universitetet, utan detta är kunskaper jag fått på gymnasiet eller tidigare. Var syftet även att nå kvinnor med mindre förkunskaper än gymnasiet borde de ha skrivit ett särskilt häfte på lättläst till dem.
Slutligen vill jag säga att det nästan blir parodiskt när häftena illustreras av bilder på Elin Wägner, Kerstin Hesselgren och andra liberaler.