feb 01

Drougge, Unni; Bluffen; 2010

BluffenUnni Drougge har skrivit deckare och Bluffen är den första i en tänkt trilogi om antihjätlinnan Berit Hård, en kvinna som är misslyckad, fet och allmän missanpassad.

I Bluffen utsätts Jan Guillou för ett mordförsök på bokmässan och Berit Hård fångar överfallet på bild. Leif GW Persson kontaktar henne och erbjuder henne 100 000 för att hon ska intervjua Unni Drougge och luska ut vad hon håller på med. Drougge är en stor bordellhärva på spåren och Hård tvekar att föra detta vidare till GW. En rad mystiska saker händer kring Drougge och den tjackhora hon skriver en bok tillsammans med och den historian vävs samman med överfallet på Guillou. När Hård förstår vem som överföll honom bestämmer hon sig för att spela ett högt spel och göra sitt livs knäck.

Låter det rörigt? Det är det också. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför Drougge väljer att låta kända personer (och hon själv!) figurera i boken med delvis påhittade personligheter. Boken var så rörig i början och jag förstod inte riktigt vilket spår som var det viktiga, men efter sisådär 200 sidor (boken är knappt 500) kom jag in i det och överraskades av att bli nyfiken på hur det skulle gå. Och jag började motvilligt tycka om den till en början så hemska Berit Hård. Jag läser nog fortsättningen också.

Läs mer: Unni Drougge, Massolit förlag, Adlibris, Bokus, DN, Bokhora, Dagens bok

feb 01

Stéenhoff, Frida; Ett sällsamt öde; 1911

Blott ett annat namn för ljus - tre texter av Frida StéenhoffEtt sällsamt öde är en novell som getts ut i nytryck av Rosenlarv förlag och ingår i boken Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff. Novellen har ett queer-tema och handlar om en kvinna som gör om sig till man och knycker åt sig några månader av lycka när han förlovar sig med sitt hjärtas kärlek.

Mikael och Ethel heter huvudpersonerna och när Ethel får reda på att Mikael egentligen är en kvinna blir hon först apatisk av sorg, men efter ett år repar hon sig och förlåter Mikael. Någon ömhet mellan de två är det dock inte frågan om. På den punkten är hon bestämd. Novellen slutar tragiskt med att Mikael tar sitt liv.

En fantastisk novell från tidigt nittonhundratal och jag håller med det feministiska förlaget att det borde ha blivit en klassiker.

Läs hela boken: Rosenlarv förlag, Adlibris, Bokus

jan 31

Är det egentligen inte på ojämställdhetens altare som barn ”offras”?

Underbara Clara tycker inte att vi ska offra barnen på jämställdhetens altare. Den slutsats hon drar är att dagens åttatimmarsdagar är anpassade efter en tid då mannen var enda försörjaren och kvinnor stod för markservicen. Detta är bara delvis sant eftersom arbetarklassens kvinnor alltid har varit tvungna att arbeta. Man har ett enormt medelklassperspektiv om man säger att alla ha råd att jobba deltid. Underbara Clara tycker att både män och kvinnor ska göra det, inte bara kvinnor och menar att i det fall kvinnor jobbar heltid (när männen också gör det) offrar sina barn på jämställdhetens altare.

Män har i alla tider offrat sina barn för karriären och även om det inte är att föredra så kan det i vilket fall inte anses vara kvinnorna som offrar sina barn om båda vill göra karriär. Det är enormt skuldbeläggande att säga att kvinnor som inte jobbar deltid sätter karriären framför barnen. Barnen är självklart alltid viktigast och går alltid först. Vad som är bäst för sina barn vet dock oftast föräldrarna bäst. Jag tycker inte att man kan säga att det är jämställdhetens altare som något offras på (om det nu gör det), utan snarare ojämställdhetens. Det är för att man lever ojämnställt och att båda föräldrarna inte tar lika stort ansvar för att få vardagen att gå ihop som barnen hamnar i kläm. Men självklart är det lättare att skylla på feminismen eller jämställdhetsivrarna när barnen går långa dagar på dagis.

Underbara Clara påstår att hon är 100 % för jämställdhet. Eftersom att det följs av ett men, så var meningen inte sann. Men inte om det sker på bekostnad av barnen, skriver hon. För det är så hon ser det, att det är jämställdheten och inte ojämställdheten som gör att barnen ”offras”.

Jag läste även Nina Björk som skrivit om ämnet på DN kultur och hela hennes artikel andas också ett medelklassperspektiv. Visst måste vi ändra våra vanor när vi får barn och vi kan inte räkna med samma ekonomiska standard. Men att man måste gå ner i arbetstid tycker jag är ett hån mot alla som inte har råd att arbeta deltid, och det är en hel de skulle jag tro.

På bloggen The Dollhouse skriver blogginnehaverskan att många har jobb som innebär ganska stor flexibilitet och att man därför inte behöver jobba deltid. Det tycker jag är klokt. Och även att det kanske inte är heltid som är det stora boven i dramat, utan mer än heltid.

jan 31

Stéenhoff, Frida; Feminismens moral; 1903

Blott ett annat namn för ljus - tre texter av Frida StéenhoffFeminismens moral är egentligen ett föredrag som Stéenhoff höll i Sundsvall 1903. Texten ingår i en samlingsbok som heter Blott ett annat namn för ljus – tre texter av Frida Stéenhoff och har gett ut av Rosenlarv förlag som är ett feministisk förlag som ger ut texter av kvinnliga 1800-talsförfattare som borde blivit klassiker. Jag har valt att recensera texterna var för sig eftersom de är i var sin genre.

Det var med detta föredrag som Stéenhoff introducerade begreppet feminism i Sverige. Hon sa att det feministerna vill var inte att jobba mot män, utan tillsammans med män för att få ett bättre samhälle för alla. Hon menade att män fick vara för lite känslosamma och kvinnor för lite intellektuella. Hon redogjorde också för att feminismen inte står utan moral. Feminismen värnade om utbildning och rösträtt för alla, en god hälsovård och ett samhälle som varken ser kvinnor eller barn som parasiter på den familjeförsörjande mannen.

Det var fantastiskt att få ta del av detta tidiga feministiska manifest och se att många av tankegångarna som finns idag fanns redan då. Alla som kommenterar här på bloggen och som påstår att feminismen alltid riktar sig mot män borde ta och läsa på!

Läs hela boken: Rosenlarv förlag, Adlibris, Bokus

jan 30

Lundqvist, Jesper & Johansson, Bettina; Kivi och monsterhund; 2012

Kivi och monsterhundDen första barnboken med hen. Kan det bli mer provocerande för alla genusskeptiker? Kivi är av okänt kön och benämns Kivi eller hen. Jag ska erkänna att jag inte var odelat positiv till en barnbok där man använder hen, men efter att ha läst boken så tycker jag att det är lite kul. Att arbeta med genusfrågor är att våga gå före och ligga i framkant och därför känns en barnbok med hen som något man borde förvänta sig av ett förlag som Olika.

Kivi vill ha en hund i födelsedagspresent och somnar och drömmer att hen får en riktig monsterhund på halsen. Det hela blir jobbigt och när morgonen väl kommer och Kivi får en hund i present så vill hen inte längre ha den. Kivi är lustigt illustrerad med grönrandig pyjamas med blårutig mössa och stora röda glasögon.

Boken är på rim och den är verkligen jätterolig! Och hen eller inte hen, det är fantastiskt att barnets kön inte står i fokus, utan att barnet är en rolig figur som lockar fram läsarens fantasier. Boken är från tre år så jag får vänta ett tag innan jag kan läsa den för mitt barn, men det är ingen tvekan om att jag kommer at göra det när tiden är mogen!

Läs mer: Olika förlag, Adlibris, Bokus, Barnboksprat, Barnens bokklubb, Feministbloggen, Sagogrynet

jan 29

Annica Dahlström och hennes forskning

Forskarfeministen skriver idag om Annica Dahlström och hennes forskning. Det som alla verkar missa i debatten är att hon inte forskar på det hon uttalar sig om, dvs skillnader i mäns och kvinnor hjärnor. Hon är professor i histologi och är därmed inte någon expert på könsskillnader. Däremot har hon skrivit böcker om andras forskning om könsskillnader.

Hannah skriver på bloggen One-way Communication om detta och därifrån har jag snott bilden från @perkohlers Twitter idag. Han har läst Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan och har twittrat om tokerierna därifrån under dagen.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Forskarfeministen länkar till en artikel där Dahlström själv medger att hon ibland skarvar för att nå ut med sina poänger. Något som vi får förmoda att hon inte skulle göra om det handlade om hennes egen forskning.

Jag har tidigare uppmärksammat att Pär Ström använt Annica Dahlsrtöms forskning som källa i sin bok Sex feministiska myter. På sidan 10 skriver han: En annan av de många forskare som intresserat sig för området är Annica Dahlström, professor emerita vid avdelningen för kemi och cellbiologi vid Göteborgs universitet. Att hon är forskare här är med andra ord mindre intressant eftersom hon inte är forskare på det området som hon skriver om. Hannah upplyser mig på Twitter om att han i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde (en bok jag har, men den ligger i källaren) ger sken av att det är hennes egna forskningsresultat som hon redogör för (på sidan 164: ”När Dahlström lanserade sina forskningsresultat…”).

Jag tackar främst Forskarfeministen för att hon uppmärksammar detta, som verkar vara ett standardfel som alla gör i debatten. Jag vill också tacka Hannah och Per för intressant belysning på Twitter idag.

jan 29

Bokbloggsjerka v 4

Nu är jag tillbaka från semestern och tänkte därför återigen hoppa på bokbloggsjerkan på Annikas litteratur- och kulturblogg.

Veckans fråga:

Om du hittar en bok du gillar går du då bananas för att få tag på samtliga böcker som denna författare har skrivit?

Både ja och nej. Det måste verkligen vara en av de bästa böcker jag någonsin läst för att jag ska göra det. Annars kanske jag kollar upp om det finns fler böcker, kanske till och med köper dem, men de står fortfarande olästa i hyllan. Författare som jag gått bananas för: Sofi Oksnanen, Marilyn French (fast där har jag inte hunnit läsa allt) och Slavenka Drakulic. Doris Lessing är också en favoritförfattare som jag har velat läsa mer av, men hon har skrivit så mycket att jag inte har någon ambition att läsa allt.

jan 29

Feministbrud på kulturjakt på Lanzarote

Som jag skrev tidigare så är Lanzarote inte en ö full av kultur. Därför kommer denna bloggpost inte bli en orgie i feministiska kulturbilder, utan snarare en reseskildring med fokus på kultur. Den enda kultur vi tog del av var matkulturen, men den var å andra sidan verkligen en höjdare. Lanzarote var tidigt ett charterresmål och 1968 landade det första charterplanet där. Det är en fantastisk plats om man önskar ett tillfälligt paradis med palmer, blått vatten och fantastisk mat och inte vill ha så mycket mer än så. Vädret är helt ok, men för den som prompt måste ha Thailandsvärme i januari bör inte åka hit.

Vår strand utanför hotellet var anlagd, men icke desto mindre var det en fin strand. Vattnet var inte vansinnigt varmt och med tanke på att jag riskerar mjölkstockning om jag kyler ner brösten så blev det bara ett dopp i havet för mig. Här kan vi se Andreas vinka efter ett av sina dopp.

Vi tog en utflykt till söndagsmarknaden i Teguise, tidigare huvudstad på Lanzarote. Staden ligger gömd mellan bergen och anledningen till att den ligger där den ligger är att tidigare hade Lanzarote problem med pirater och Teguise kan inte ses från havet. Staden grundades 1414 och var huvudstad fram till 1852, då kuststaden Arrcife tog över den rollen. Jag shoppade smycken av någon händig kvinna i ett stånd. Det fanns mycket fint om man letade riktigt noga. Det mesta var dock skräp. Ett annat fynd jag gjorde var i ett stånd med just skräp. Jag är vykortssamlare och de sålde gamla vykort från 70- och 80-talen och där kunde jag hitta några pärlor till min samling. Vi gjorde misstaget att inte ta en lokalbuss hit, utan reste med Fritidsresor som var dyrare och tog längre tid, men vi fick ju då förmånen att lyssna till en svensk guide som berättade historier om Lanzarote. Enligt guiden var det så att på de andra Kanarieöarna var monogami det vanligaste, medan det på Lanzarote var så att varje kvinna hade tre män. De arbetade i skift, en månad arbetade han, en månad tog han hand om de äktenskapliga plikterna och en månad vilade han. På så sätt hade kvinnan alltid en pigg man som utförda sina sysslor. Jag har inte kollat upp sanningshalten i denna historia.

Vi åkte alltså med Fritidsresor och bodde på familjevänliga Blue Village på Playa Blanca, öns nyaste resmål. Vi klagade över att resan till Teguise tagit mycket längre tid än vad de lovat och dagen efter möttes jag av denna syn på vår balkong. Apology accepted. För övrigt var det trädet ni ser som angav att vi hade begränsad havsutsikt. Helt klart godkänd beskrivning och vi varken positivt eller negativt överraskade.

Jag tog ett par dopp i den stora poolen och här fanns också Blue Village mötespunkt. Flera gånger varje dag möttes vi av käcka reseledare som annonserade ut olika aktiviteter. Jag har inte riktigt bestämt mig för om jag kommer att älska detta när Hugo blir större eller om det är för mycket för mig. Hur som helst var stämningen bland reseledarna väldigt grabbig och svenska Niklas skulle vara den mest skojfriska av dem alla. En brittisk ledare påstod sig kunna alla språk och en efter en gick resledarna bakom scenen och pratade i mikrofonen där medan britten låtsades som att det var han som pratade. När turen gick till svenska så gick Niklas bakom scenen och började fåna sig och säga ”jag är sängvätare” och ”jag kissar på mig varje natt” så att alla skulle skratta åt att den brittiska ledaren sa så om sig själv. Många barn är sängvätare och jag misstänker att de inte var så roade av skämtet. Dessutom misstänker jag att få personer mer än reseledarna själva tyckte att det var något att dra på munnen åt.

Jag och Hugo på en restaurang i kvarteret. De var mycket vänliga där och hjälpte oss att värma hans mat. Jag och Andreas beställde chateaubriand vilket är en oxfiléns  mittdel som skärs upp vid bordet. Vi beställde den ”rare” eftersom vi båda gillar blodigt kött. Eftersom biten inte är helt jämn blev den blodigare i mitten och mer genomstekt på sidorna. Den manliga kocken skar noga upp bitarna och gav mig alla genomstekta och Andreas alla som var råa i mitten. Det slår aldrig fel, vart man än går (även i Sverige!) så förväntas inte kvinnor gilla rått kött. Varför ska det vara så 2012?

En kvällsbild på mig när jag väntar på en fantastisk paella. Hugo sover snällt i sin vagn. Tyvärr gjorde han inte det när maten väl kom in. Vi ändrade våra matvanor och åt ett stort mål mat om dagen vid tre-fyratiden istället för senare som här och på bilden ovan. Sedan åt vi snacks och drack vin på rummet med Hugo sovandes i sin säng. Det var lättast så.

Playa Blanca var en handikappanpassad by. Turisterna är mest barnfamiljer och pensionärer och till de sistnämnda fanns permobiluthyrning för dem som hade svårt att röra sig. Överallt fanns det passager att ta sig mellan höjdskillnaderna.

Jag brukar normalt vara den som tycker att man bör ta seden dit man kommer och jag upprörs ofta över svenskar som helst ohämmat solar topless i muslimska länder där sådant inte är tillåtet. Jag frångick lite från mina principer och ammade mitt barn offentligt när han så önskade. Jag valde dock att försöka skyla mig.

jan 28

Pelle Billing intervjuas av Feministisk Perspektiv

Efter att Feministiskt Perspektiv ”kartlagt” drevet mot SCUM-manifestet fick Pelle Billing förklara sin syn på feminismen kontra mansrörlelsen i en intervju. Här kan du läsa den på Feministiskt Perspektivs hemsida och här skriver Pelle Billing om den på sin blogg.

När jag läste intervjun fick jag det bekräftat som jag anat en längre tid, nämligen att Pelle Billing verkligen inte är min motståndare i kampen för ett jämställt samhälle. Den som följer den här bloggen vet att jag har skrivit en hel del om Pär Ström och jag ska inte göra som många i mitt kommentarsfält, och klumpa ihop olika personer med liknande åsikter och säga att de står för samma sak. När jag läste intervjun så finns det många saker där som Billing tar upp som låter otroligt vettigt i mina öron, och som jag inte tror att Pär Ström skriver under på, om jag har tolkat hans texter rätt. Bland annat säger Billing att han tror på strukturer. Han vill inte kalla det könsmaktsordning eftersom det ger en bild av att det bara är kvinnor som faller offer för dem. Han talar också hellre om könsroller som han anser finns och som han vill ska försvinna.

Jag håller med ganska mycket av vad han säger. Jag pratar också hellre om könsroller som fångar oss i roller vi inte har valt, men jag tycker också att det finns ett maktperspektiv som man inte får glömma bort. När det kommer till de så kallade mansfrågorna som Billing anser kommer bort i den offentliga debatten så tror jag att många saker kommer ur den makt som män som grupp har över kvinnor som grupp. Exempelvis så är det klart att det är svårare för en man som blir arbetslös än en kvinna i många fall, eftersom en man förväntas stå för försörjningen i en familj och en kvinna kan komma lättare undan om hon har en partner som kan försörja henne. Den sociala pressen på män är därmed större när det handlar om att ha ett jobb. Det finns fler frågor där män far mer illa än kvinnor. Jag är glad att Billing driver dessa frågor då jag själv inte alltid väljer att göra det. Alla tjänar på att könsrollerna försvinner och där är jag glad att jag och Billing håller med varandra. Jag håller också med honom om att vi inte ska tala om mäns våld mot kvinnor eftersom det antyder att alla män slår alla kvinnor. Jag tycker att våld i nära relationer är bättre.

Men på tal om Per Billing så var det en sak som jag tänkte på när jag satt i solstolen på Lanzarote och förstod att Annica Dahlström fått avgå pga drevet mot henne för den artikel som publicerades för fem år sedan. Pelle Billing skrev på sin blogg att det var en stor seger för mans- och papparörelsen. Jag skulle nog säga att det mestadels var feminister som skrek i högan sky och inte mansrörelsen. Nu ska jag inte klumpa ihop Billing med Ström, men Ström och andra har hyllat Dahlström för den forskning hon gjort när hon försökt att påvisa stora skillnader i mäns och kvinnors hjärnor. Ström har till och med haft henne som en av sina källor för sina feministiska myter. Så sanningen är nog snarare att många inom mansrörelsen hyllat Dahlström för att hon har bejakat de biologiska skillnaderna. Jag är dock glad att Billing har insett det tokiga i att med dåligt underbyggd forskning dra långtgående slutsatser om vad det personer av ett kön är bra eller dåligt på.

Läs mer om Annica Dahlströms forskning och hur hon motbevisats: Brännpunkt i SvD, Aftonbladet

jan 28

Hemma igen!

Nu är jag hemma igen från en härlig semester. Det var skönt med sol, men inte vansinnigt varmt, vilket också var skönt. Att resa med ett litet barn var annorlunda och jag är glad att vi mjukstartade med Blue Village med Fritidsresor. Jag återkommer med resebetraktelser i en sedvanlig kulturjakt.

Vi är personer som gärna reser till olika platser i världen och vill gärna se oss om så mycket det bara går. Sannolikheten för att vi återkommer till Lanzarote är därmed ganska liten. Det finns inte mycket att se, ön är i stort sett bara vulkanlandskap och några få byar. Den strand vi hade vi vårt hotell måste varit anlagd då kusten runtomkring bara bestod av stora lavastenar. Men som ett tillfälligt paradis mitt i den svenska vintern passar det perfekt. I alla fall för den som inte bryter ihop av någon eftermiddag med mulet väder eller en regnskur då och då.

Jag har läst Twitter och ett och annat blogginlägg och det finns mycket att skriva om så jag återkommer om en inte alltför lång stund.