Är det egentligen inte på ojämställdhetens altare som barn “offras”?

Underbara Clara tycker inte att vi ska offra barnen på jämställdhetens altare. Den slutsats hon drar är att dagens åttatimmarsdagar är anpassade efter en tid då mannen var enda försörjaren och kvinnor stod för markservicen. Detta är bara delvis sant eftersom arbetarklassens kvinnor alltid har varit tvungna att arbeta. Man har ett enormt medelklassperspektiv om man säger att alla ha råd att jobba deltid. Underbara Clara tycker att både män och kvinnor ska göra det, inte bara kvinnor och menar att i det fall kvinnor jobbar heltid (när männen också gör det) offrar sina barn på jämställdhetens altare.

Män har i alla tider offrat sina barn för karriären och även om det inte är att föredra så kan det i vilket fall inte anses vara kvinnorna som offrar sina barn om båda vill göra karriär. Det är enormt skuldbeläggande att säga att kvinnor som inte jobbar deltid sätter karriären framför barnen. Barnen är självklart alltid viktigast och går alltid först. Vad som är bäst för sina barn vet dock oftast föräldrarna bäst. Jag tycker inte att man kan säga att det är jämställdhetens altare som något offras på (om det nu gör det), utan snarare ojämställdhetens. Det är för att man lever ojämnställt och att båda föräldrarna inte tar lika stort ansvar för att få vardagen att gå ihop som barnen hamnar i kläm. Men självklart är det lättare att skylla på feminismen eller jämställdhetsivrarna när barnen går långa dagar på dagis.

Underbara Clara påstår att hon är 100 % för jämställdhet. Eftersom att det följs av ett men, så var meningen inte sann. Men inte om det sker på bekostnad av barnen, skriver hon. För det är så hon ser det, att det är jämställdheten och inte ojämställdheten som gör att barnen ”offras”.

Jag läste även Nina Björk som skrivit om ämnet på DN kultur och hela hennes artikel andas också ett medelklassperspektiv. Visst måste vi ändra våra vanor när vi får barn och vi kan inte räkna med samma ekonomiska standard. Men att man måste gå ner i arbetstid tycker jag är ett hån mot alla som inte har råd att arbeta deltid, och det är en hel de skulle jag tro.

På bloggen The Dollhouse skriver blogginnehaverskan att många har jobb som innebär ganska stor flexibilitet och att man därför inte behöver jobba deltid. Det tycker jag är klokt. Och även att det kanske inte är heltid som är det stora boven i dramat, utan mer än heltid.

4 kommentarer

Hoppa till kommentarformuläret

    • Clara Lidström31 januari, 2012 kl. 09:51
    • Svara

    Du är klok! Såklart att det är ojämställdhetens altare. Jag skulle satt den rubriken istället. Men jag menar INTE att alla kan gå ner i arbetstid hur som helst. Det är därför jag menar att det behövs arbetsmarknadspolitiska åtgärder, så att inte det blir varje familjs enskilda buisness (och därigenom kvinnors ansvar och skuld). Frågan är större än så och måste lyftas till den nivån

    1. Ah ok, men menar du då sex timmars arbetsdag för alla? Jag tycker inte att det är en så bra idé. Vi är många som ha flexibla jobb som kan lösa det hela ändå. I De arbeten är människor verkligen sliter ut sig skulle man isåfall diskutera en arbetstidsförkortning. Jag tror att det är just övertiden som är det största problemet. Med sex timmars arbetsdag skulle problemet delvis kvarstå eftersom kvinnor skulle jobba heltid och män mer än heltid.

  1. Klokt skrivet av dig. Det är ju jättebra och eftersträvansvärt om föräldrar och alla andra kan gå ner på deltid för att ägna mer tid åt barn eller annat. Men som du säger, alla har ju inte den möjligheten. Alla kanske inte ens vill ha det så?

    1. Nej, jag tror att många löser det ändå. Självklart måste man förstå att det krävs tid att vara med barn, men som jag skrev ovan så är det nog snarare så att övertiden är det stora problemet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.