Forskarfeministen skriver idag om Annica Dahlström och hennes forskning. Det som alla verkar missa i debatten är att hon inte forskar på det hon uttalar sig om, dvs skillnader i mäns och kvinnor hjärnor. Hon är professor i histologi och är därmed inte någon expert på könsskillnader. Däremot har hon skrivit böcker om andras forskning om könsskillnader.
Hannah skriver på bloggen One-way Communication om detta och därifrån har jag snott bilden från @perkohlers Twitter idag. Han har läst Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan och har twittrat om tokerierna därifrån under dagen.
Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Forskarfeministen länkar till en artikel där Dahlström själv medger att hon ibland skarvar för att nå ut med sina poänger. Något som vi får förmoda att hon inte skulle göra om det handlade om hennes egen forskning.
Jag har tidigare uppmärksammat att Pär Ström använt Annica Dahlsrtöms forskning som källa i sin bok Sex feministiska myter. På sidan 10 skriver han: En annan av de många forskare som intresserat sig för området är Annica Dahlström, professor emerita vid avdelningen för kemi och cellbiologi vid Göteborgs universitet. Att hon är forskare här är med andra ord mindre intressant eftersom hon inte är forskare på det området som hon skriver om. Hannah upplyser mig på Twitter om att han i sin bok Mansförtryck och kvinnovälde (en bok jag har, men den ligger i källaren) ger sken av att det är hennes egna forskningsresultat som hon redogör för (på sidan 164: ”När Dahlström lanserade sina forskningsresultat…”).
Jag tackar främst Forskarfeministen för att hon uppmärksammar detta, som verkar vara ett standardfel som alla gör i debatten. Jag vill också tacka Hannah och Per för intressant belysning på Twitter idag.
4 kommentarer
Hoppa till kommentarformuläret
Ang den rosa farliga färgen.
Jag älskar rosa och jag klädde min son Ville i mycket rosa fram tills han var ungefär tre och han TYVÄRR började rata det. Jag är mycket noga med att fortfarande handla rosa saker och kläder åt honom för att han på så sätt ska ”få chans” att tycka om det igen. Så det ligger massor med fina färgglada kläder i regnbågsfärger i hans garderob, ändå väljer han oftast de mörka dova aptrista plaggen. Jag tillrättavisar honom inte men försöker få honom att välja de andra. Tyvärr gå det inte, just nu. Kanske vänder det igen.
Men det är läskigt hur kompisar på förskolan påverkar.
Innan han började förskolan drogs han till de glada starka färgerna.
Jo, så är det kanske och det är sorgligt. Man kan inte tvinga sina barn till någonting tycker jag. Det enda man kan göra är att vara en bra förebild och föreslå olika färger och mönster. Sedan kan man ju sätta stopp för de värsta dumheterna så klart.
Riktigt bra du har skrivit. Tackar och gillar!
Mvh/Nils Petterson
Tack! Vad roligt att du talar om det 🙂