Recension: Barba, Andrés; Efter oss syndafloden; 2010

Efter oss syndaflodenAndrés Barbas novell Efter oss syndafloden är utgiven som enskild novell på Astor förlag.

Barba tar upp skönhetsindustrin och vi får möta deprimerade Mònica som gjort fyra börsoperationer och ett antal injektioner i läpparna. Hon är ändå inte lycklig, eller speciellt vacker. Hon kommer på vad hon önskar sig mest av allt och det är ett horn i pannan. Efter mycket letande hittar hon en plastikkirurg som är villig att utföra operationen, dock till ett pris hon inte har råd med. Hon prostituerar sig och testar att råna personer för att få ihop pengarna. Hon lyckas och novellen slutar med att hon äntligen kan titta sig i spegeln, men vilken reaktionen blev får vi inte veta.

Jag har svårt att tolka den här novellen på annat sätt att det är en reaktion mot  skönhetsindustrin. Kvinnan i novellen gör allt, men blir inte vackrare och tillslut tar hon till ett desperat ingrepp hos en oseriös läkare. Det skulle kunna vara moraliserande men jag tror att Barbas verkligen är bekymrad över den utsseendehets som främst drabbar kvinnor. Det är en helt absurd historia, men när du tänker efter så är väl skönhetsindustrin också det?

Läs mer: Adlibris, Bokus

Novell-lördag: Spanien

spaniens flaggaNu har novell-lördag-turen kommit till Spanien, ett land som Tranan ännu inte uppmärksammat med en novellsamling, men där Astor förlag gett ut fem spanska noveller. Fyra av dem var skrivna av kvinnor och den femte har ett tydligt feministiskt tema så jag kommer att recensera alla fem under dagen.

Jag befinner mig i detta nu i Barcelona och den här novell-lördagen är tillägnad min semesterutmaning. Men ni kan vara helt lugna, alla inlägg är förinställda. Jag sitter inte och skriver recensioner istället för att se La Sagrada famiglia eller äta tapas och dricka cava.

Fem recensioner publiceras med en timmas mellanrum med start klockan elva. Klockan fyra kommer ett avslutningsinlägg. Häng med!

Berömda och glömda idrottskvinnor: Sonja Edström-Ruthström

Sonja Edström-Ruthström

Idag är det damernas stafett och då tänkte jag passa på att presentera en tämligen bortglömd svensk skidåkare, nämligen Sonja Edström-Ruthström.

VI minns Toini Gustafsson, men Edström-Ruthström var åren före henne. Karriären kröntes med ett guld, i just stafett 1960. Det blev brons i stafett på OS 1956 och i VM 1954 och 1958. Hon har även ett individuellt OS-brons från 1956.

Edström-Ruthström föddes 1930 och lever fortfarande.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Marie Lindgren

Marie Lindgren

I Albertville 1992 kom Freestyle in på OS-programmet. Det var puckelpist som fick en ordinarie plats. Hopp och skidbalett, senare acroski, fick vara uppvisningsgrenar ett OS till. I brist på så många andra framgångar så kunde vi i vilket fall glädjas åt Marie Lindgren, som vann silver i hopp. Två år senare, i Lillehammer, var hon såklart guldfavorit i den nya officiella OS-grenen. Hopp kom med på programmet, medan man valde att helt neka skidbaletten.

Det blev ett silver för Marie Lindgren när hopp var officiell OS-gren men sedan föll hon nog i glömska hos de flesta. Sporten är fortfarande OS-gren och idag hoppar kvinnorna kval. Lindgren satsade hårt för att vara med i OS i Nagano 1998, men föll och drog på sig en whiplash-skada året innan. Till Expressen säger hon att hennes läkare sagt åt henne att det var sista gången hon slog i huvudet. Så tog hennes karriär slut, för det går inte att garantera att man aldrig slår i huvudet igen i en sådan extrem sport.

Hon kommenterade hopp för SVT under OS i Vancouver, men inte ens jag, som är en stor sportfantast, noterade detta. Sporten är väl inte lika intressant nu utan svenska hopp.

Och så en liten parentes: Om grenen acroski kan sägas att den aldrig tog sig efter att ha nekats bli OS-gren. Idag finns det knappt några utövare kvar. Inte för att förta Marie Lindgrens insatser, men jag måste lägga in ett klipp från OS i Calgary 1988, då sporten var uppvisningsgren. Ser det seriöst ut?

Berömda och glömda idrottkvinnor: Marjo Matikainen

Marjo Matikainen Kallström

Det var Maarja-Liisa Hämäläinen, senare Kirvisniemi, som nästan sopade hem alla guld i OS i Sarajevo 1984, men det är en annan finsk skidåkare som jag vill lyfta fram idag. Marjo Matikaninen tog inte lika många guld fyra år senare i Calgary, men det var hon som såg till att Sovjetunionens dominans i längdspåren på damsidan inte blev total då.

Det var i OS i Calgary 1988 som Marjo Matikainen fick sitt stora genombrott. Guld på 5 km och brons på 10 km och stafetten. Jag var 11 år och följde OS slaviskt på den tiden och den OS-krönika som SVT gjorde kan jag nästan utantill, så många gånger har jag sett den. Jag kan fortfarande höra speakern: Och det var inte Hämäläinen utan Matikanien (och sedan minns jag inte helt) som såg till att ryssarna inte tog hem alla guld på damsidan.

Idag sitter Matikaninen i Riksdagen för Samlingspartiet och hon har även varit ledamot av Europaparlamentet för samma parti. Hon heter numer Marjo Matikainen-Kallström.

Nu drar jag till Barcelona!

Kataloniens flaggaJag har inte packat ens funderat ut vilka böcker som ska med, men imorgon efter jobbet sticker jag och min man till Barcelona. Barnet, som är i trotsåldern, ska lämnas i tryggt förvar hemma, där mormor och morfar kommer att ta hand om honom.

Vi ska äta på stjärnkrog, se La Sagrada Famiglia, strosa på Las Ramblas och käka enkla tapas på någon trevlig kvarterskrog. Det är första besöket för båda så det ska bli otroligt kul.

Vi kommer hem på söndag, men ni kan vara helt lugna, för jag lämnar inte er inte i sticket. Det kommer en berömd eller glömd idrottskvinna varje dag, som jag redan lovat, och så dessutom novell-lördag på lördag. Temat? Spanien såklart! Det kan hända att jag kanske uppdaterar med någon bild eller så, men det får jag se. Får jag tid över så kommer jag att prioritera OS framför bloggen. Hoppas att ni har överseende med det 🙂

Berömda och glömda idrottskvinnor: Ulrike Maier

Ulrike Maier

Just nu pågår damernas störtlopp i OS i Sotji och jag vill då passa på att sända några tankar till Ulrike Maier. Jag vet att OS ska vara glädjens spel, men jag kommer att trotsa de olympiska reglerna och skriva lite om döden.

Ulrike Meier var alpin skidåkare från Österrike och hon hade en lysande karriär fram till hon tragiskt kraschade i en världscuptävling i Garmisch-Partenkirchen 1994 och avled.

1989 tog hon överraskande guld i super G i VM och senare framkom det att hon då varit i tredje månaden. Hon återupprepade bedriften två år senare, då mamma. I VM 1991 tog hon även silver i storslalom. Maier var en av Pernilla Wibergs största konkurrenter.

Det var två veckor före OS 1994 som hon så tragiskt omkom. Jag minns kraschen. Jag såg det på TV och blev oerhört illa berörd. Störtlopp är en farlig gren och olyckor händer. När jag var fjorton år trodde jag inte att det skulle hända mina idoler mitt framför ögonen på mig på TV. Ulrike Maier får påminna oss om elitidrottens baksidor. Hon lämnade efter sig en dotter, född 1989.

OBS! Varning för otäcka bilder nedan!

För er som klarar det, kan ni här se kraschen som dödade henne omedelbart.

HBTQ for Putin: Ungdomslitteratur

RegnbågsflagganHäromdagen tipsade jag om barnlitteratur och idag ska du Putin få läsa om homopropaganda till ungdomar. Till alla er andra, som har en annan definition på sådan litteratur, får här några riktig bra tips att läsa själva eller ge bort till någon i tonåren.

Det händer nu av Sofia Nordin: Fantastisk roman om två tjejer som förälskar sig i varandra. Det är en underbar kärlekshistoria och boken innehåller en fin beskrivning av första gången.

Regn och åska av Håkan Lindquist: Oskar är på semester i Tallinn med sin mamma och där träffar han Rein. Regn och åska. Ingen komma-ut-process eller ångest, bara ungdomlig längtan till någon som bor långt bort.

Ljus ljus ljus av Vilja-Tuulia Huotarinen: Jag håller på att läsa den just nu och den är mycket bra so far. I skuggan av Tjernobylkatastrofen 1986 blir Mariia kär i Mimi. Det märks på språket att författaren även är poet.

Tack Sanna för inspirationen och följ hennes hbtq-litteratur samt även dessas:

Bokmoster
Bokdivisionen
Bak bok mat

Berömda och glömda idrottskvinnor: Liv Grete Poirée

Liv Grete Poiree

När det kommer till skidskyttar så skulle man kanske vilja skriva om några av våra egna, men det vore alltför enkelt. Idag när damerna kör jaktstart i OS i Sotji tänkte jag istället skriva om en person som gjort nästan precis som vår egen Magdalena Forsberg, varit bra i VM men aldrig lyckats helt i OS. Jag pratar om norska stjärnan Liv Grete Poirée.

Poirées absoluta höjdpunkt i karriären var VM i Oberhof 2004 där hon vann allt utom distansloppet. Hon har tagit guld i ytterligare tre VM. Men i OS blev det bara silver 2002 i Salt Lake city. Faktum är att hennes individuella silvermedalj det året var före Magdalena Forsberg, som tog brons. Hon har vunnit totala världscupen en gång och hon var fanbärare i OS 2002. Tyvärr drabbades hon av både skador och sjukdom så vissa säsonger blev betydligt sämre än andra.

Liv Grete hette Skjelbreid när hon började tävla i skidskytte men gifte sig med den franska skidskytten Raphael Poirée 2000 och bytte namn. De har idag tre barn.

Berömda och glömda idrottskvinnor: Kim Martin

Kim Martin

Jag tänkte inte ta med personer som kommer att tävla under OS i Sotji, men jag gör ett undantag för vår genom tiderna största kvinnliga ishockeystjärna Kim Martin. Idag går tre kronors damlag (som jag bara vägrar kalla för ”damkronorna”) in i OS-turneringen.

Det var under OS-turneringn i Salt Lake City, där svenska framgångar lyste med sin frånvaro som Kim Martin fick sitt stora genombrott. Hon var då endast 15 år (fyllde 16 strax efter turneringen), men redan lysande i mål. Sverige tog så småningom OS brons 2002. Fyra år senare, i Turin 2006, var Kim Martin fortfarande en fantastisk målvakt. Det blev straffläggning mot USA i semifinalen och tack vare Martins insatser slog Sverige de oslagbara USA. Mot Canada i finalen fanns inget att göra, men ett silver var mycket mer än någon räknat med.

Kim Martin har mer än en gång utsetts till världens bästa kvinnliga ishockeyspelare och i OS 2006 kom hon med i All star-teamet som målvakt. Idag är Sverige som landslag inte lika bra som för åtta år sedan, och idag när Tre Kronors damlag spelar så är det inte Martin som vaktar kassen.