nov 29

Recension: LeGuin, Ursula; Mörkrets vänstra hand; 1969

Mörkrets vänstra handNär vi satte ihop den feministiska litteraturkanonen så valde vi att ta med en bok i science fiction-genren. Det var Mörkrets vänstra hand av Ursula LeGuin. Eftersom science fiction inte har varit min grej så hade jag inte läst den och det var spännande att göra det som en del i min utmaning till sf-helgen.

I boken får vi möta herr Ai som kommer till en planet där alla människor är könlösa. Under en period i livet, när de ska fortplanta sig, väljer de om de ska vara män eller kvinnor. Detta är det revolutionerande i romanen. LeGHuin har använt science fiction-genren för att ifrågasätta könsroller. Enligt de som kan genren var det tidigare vanligast att sf-litteratur mest handlade om män i rymdfarkoster och att bland andra LeGuin var banbrytande för ett nytt sätt att skriva. Det är oerhört intressant att hon så tidigt som 1969 skriver om ett könlöst samhälle och målar upp hur det skulle kunna fungera.

Det var spännande att läsa en bok som många anser vara en av de främsta inom feministisk science fiction. Jag kan tyvärr inte säga att jag i och med boken blev såld. Det är lite för mycket olika världar och lite för många påhittade ord för min smak, men jag är otroligt glad över att jag läste den. Även om jag inte njöt i fulla drag under läsningen så gav den mig mycket.

nov 29

Veckans feminist: Ursula LeGuin

Ursula LeGuinKort fakta

Född 1929 i Berkeley, Kalifornien, USA.
Slog igenom med Mörkrets vänstra hand 1969.
Har främst skrivit science fiction, men även barnböcker.

Ursula LeGuins feministiska gärning

Ursula LeGuin är född och uppvuxen i Kalifornien och hennes mor var författare och hennes far var antropolog. Hon läste och skrev mycket redan från barnsben. Hennes första novell skrev hon när hon var nio. Hon har studerat vid bland annat Columbia University och hon har fått stipendium att studera i Frankrike. Där träffade hon sin blivande make.

Hon skrev flera romaner som hon aldrig gav ut och när hon på femtiotalet försökte få dem utgivna stötte hon på patrull eftersom de var för svåra att kategorisera. Hon valde att skriva science fiction, men hennes första alster gjorde ingen större succé. 1969 kom Mörkrets vänstra hand ut och tog hela sf-världen med storm. Den boken har vunnit många fina priser. I den leker hon med könsroller genom att beskriva en värld där människorna är könlösa.

LeGuin har skrivit fler öppet feministiska romaner och noveller. och hon har blivit mer radikal på senare år, i alla fall om man får tro sf-kännaren John-Henri Holmberg som skrivit mycket om kvinnor inom science fiction. Hon är också en stor författare som inte bara är känd inom sf-genren.

Idag lever Ursula LeGuin fortfarande med sin make som hon träffade 1953 och de har tre barn tillsammans.

Ursula LeGuin och jag

Jag hörde talas om henne första gången när hon kom upp på tapeten inför den feministiska litteraturkanonen. Jag hade kanske någonstans hoppas att Mörkrets vänstra hand skulle bli min väg in till science fiction, men även om den var bra så kanske det inte var den wow-känsla som jade hade hoppats på.

Bok av Ursula LeGuin som jag läst och recenserat

Mörkrets vänstra hand 1969

nov 29

Gästtext av John-Henri Holmberg: Introduktion till feministisk science fiction

John-Henri HolmbergJohn-Henri Holmberg är science fiction-fantast och skrivit mycket om feminism inom genren. Han är litteraturvetare och kan titulera sig författare, översättare, redaktör och bokförläggare. Han har gett ut en antologi sf-noveller på En bok för alla, När allt förändrades, där flera av texterna handlar om genusfrågor. Han ger ut tidskriften Nova science fiction där kvinnor inom sf uppmärksammades i ett temanummer om Alice B Sheldon. Nu är han aktuell med en bok i USA om svenska deckare A Darker Shade of Sweden, där han med stolthet kan berätta att 11 av 20 författare är kvinnor och att han inte använder ordet ”deckardrottning” en enda gång.  Foto: Laura Holmberg.

Feministisk sf har inte varit okontroversiell, vare sig bland sf-läsare eller andra. Flera kvinnor har talat om sin motvilja mot feministiska utopier, en kritik jag delvis tror beror på okunskap om vad science fiction – feministisk eller inte – kan göra.  Sf-författare skriver få utopier för att idén med science fiction inte är att beskriva något tänkt framtida lyckorike, utan att utforska tänkbara alternativ och deras konsekvenser, i det förflutna, i nuet eller i framtiden. Det finns utopisk feministisk sf. Men det finns i större utsträckning dystopisk, analytisk och spekulativ – sådan som skildrar en oönskad men kanske inte omöjlig framtid, sådan som försöker utforska skälen till att en given situation har uppstått och sådan som genom att föra in nya element i en tänkt miljö vill visa hur förändringar kanske kan åstadkommas.

Konkreta exempel är kanske mer belysande. Utopisk feminism hittar man till exempel i Marge Piercys Woman on the Edge of Time (översatt som Kvinna vid tidens rand), där ett tänkt framtida idealsamhälle kontrasteras mot ett tänkt framtida förtryck. På sent 1800-tal och i början av 1900-talet skrevs många feministiska utopier, där den mest kända blivit Charlotte Perkins Gilmans Herland från 1915 (översatt som Jungfrulandet), medan den mest radikala – och intressanta – moderna utopin kanske är Shulamith Firestones The Dialectic of Sex (1970), som blev startskottet för 1970-talets radikalfeminism. Firestones bok är inte skönlitteratur utan en diskuterande analys, men för den skull inte mindre en utopisk vision av en värld där kärnfamiljer, könsroller, rasism och tabun alla tillhör ett mörkt förflutet.

Parallellt finns en kanske lika stark dystopisk tradition – den som skildrar en tänkbar och än värre framtid. Ett tidigt, intressant exempel är Katharine Burdekins Swastika Night, som utkom redan 1937 och utspelas i en framtida värld där nazismen triumferat och där kvinnor reducerats till barnafödande slavar. Den mest kända modernare feministiska dystopin är förmodligen Margaret Atwoods The Handmaiden’s Tale (Tjänstekvinnans berättelse), men jag nämner gärna också lingvisten Suzette Haden Elgins Native Tongue, från ett USA där kvinnor på nytt fråntagits rösträtt och självständighet men som försvar utvecklar ett eget språk. Dystopierna lever; bland de senaste finns Sarah Halls The Carhullian Army från 2007 och Hilary Jordans When She Woke från 2011 – Jordans roman utspelas i ett USA där tepartyrörelsen fått majoritet och genomdrivit sin moralpolitik.

Men vid sidan av skildringarna av utopiska eller dystopiska framtidssamhällen finns alltså också andra typer av feministisk sf. Joanna Russ var en av de tidigaste och mest betydande pionjärerna. I Picnic on Paradise (översatt, men tyvärr rätt dåligt, som Utflykt på Paradis) gjorde hon något mycket enkelt men när romanen kom 1968 fortfarande mycket radikalt: hon lät helt enkelt en kvinna spela den stereotypt ”manliga” hjälterollen i en äventyrsroman.

Pseudonymen ”James Tiptree” skrev en stor mängd noveller som ur skilda aspekter analyserar och diskuterar centrala feministiska frågor. Suzy McKee Charnas har i fyra romaner (”The Holdfast Chronicles”) försökt skildra både två extrema situationer, där kvinnor förtrycks respektive för krig mot män, och en möjlig försoning, allt förlagt till jorden efter en förödande katastrof. Ursula K. Le Guin tar upp feministiska frågeställningar i de flesta av sina verk, där kanske framför allt The Left Hand of Darkness (översatt som Mörkrets vänstra hand) och Always Coming Home är centrala. Carol Emshwiller använder satiren som vapen, till exempel i Carmen Dog, kanske snarare en ren absurd fantasi än science fiction, där kvinnor börjar förvandlas till djur utan att männen märker någon större skillnad. Nicola Griffith gör i Ammonite ett försök att skildra en värld bebodd enbart av kvinnor, men utan att hemfalla åt utopism: också kvinnor kan vara bedrägliga, maktlystna, giriga, brutala. Det konstaterar också Joanna Russ i sin kanske bästa roman, The Female Man (översatt som Honmänniskan), där hon låter samma huvudperson i fyra skilda gestalter (var och en med erfarenhet från en möjlig alternativ värld) mötas och utbyta erfarenheter. Bland annat Joanna Russ (i The Two of Them) och Maureen F. McHugh (i Nekropolis) har skildrat extremt patriarkala teokratier och deras innebörd för kvinnors liv och utvecklingsmöjligheter.

nov 29

Science fiction-helg: Inledning

Nova science fiction nr 10/11Jag läser inte science fiction. Jag har stora fördomar mot genren och jag undviker den aktivt. I alla fall delvis. En av mina nära vänner, Mia Latvala, har legat på mig att jag borde läsa sf eftersom det finns många intressanta feministiska böcker inom genren. Det var hon som såg till att Ursula LeGuins bok Mörkrets vänstra hand kom med i den feministiska litteraturkanonen. Sedan har andra följt efter och tipsat om böcker och noveller. Jag kände att jag borde göra något åt min aversion och kanske ge science fiction en chans.

Jag gjorde slag i saken och mejlade John-Henri Holmberg som ger ut tidskriften Nova Science Fiction och frågade om det gick att köpa temanumret om Alice B Sheldon. Jag fick detta svar:

Det är förresten, om du ursäktar, hög tid att Feministbiblioteket lägger en smula krut på att skriva om feministisk science fiction. Som spelat en stor roll under längre tid än man tror. Inom ramen för sf-utgivningen borde du absolut ta en titt på åtminstone Ursula K Le Guins Mörkrets vänstra hand och Joanna Russ Honmänniskan. Är du road av feministisk sf på engelska finns mängder av utmärkta författare.

Han har såklart rätt. Nu har jag har läst temanumret och de åtta noveller av Alice B Sheldon som ingår där. Jag har även läst Ursula LeGuins Mörkets vänstra hand och Joanna Russ Honmänniskan. Recensioner av dem kommer under helgen. Dessutom kommer det gästtexter, fördjupningar om författarna inom ramen för ”Veckans feminist” och mycket mer.

Idag kommer det att vara lite extra fokus på Ursula LeGuin, imorgon på Alice B Sheldon och söndag på Joanna Russ.

Du kan även titta in hos Jenny på Havsdjupets sal. Hon har också lovat att haka på. Det är säkert fler som hänger med och jag kommer att återkomma löpande under helgen med uppdateringar om vad andra skriver.

Jag vill med detta inlägg kicka igång Feministbiblioteket science fiction-helg. Häng med!

nov 28

#tbt: Feministbrud som nioåring

När jag var lite var inte alla tvungna att köpa Didrikssons eller Polarns overaller. Då gick det bra att sy själv, i alla fall om man var min mamma. Här är en bild från 1986.

Hanna och Nils inför vintern 1986

Jag och min bror i blivande overaller (min brors var byxor och jacka har jag för mig). Jag tror vi fick välja färgerna själva. Fina och varma.

nov 27

Utmaningen tre på tre – tegelstenar är avklarad!

Jag är oerhört glad att jag gick i mål med utmaningen tre på tre, där jag valde att läsa tegelstenar. Det var dessutom inte bara tegelstenar, utan två av tre var även hyllvärmare. Det var kanske inte varje dag en njutning att ta sig igenom mina tre tegelstenar, men det blev faktiskt bättre och bättre och därmed lättare och lättare ju längre jag kom i utmaningen. Jag är i vilket fall som helst oerhört glad med att ha läst dessa tre böcker:

Mandarinerna av Simone de Beauvoir
Blonde av Joyce Carol Oates
Även tystnaden har ett slut av Ingrid Betancourt

Tack Pocketlover för att du ordnar den här utmaningen och nu hoppas jag på vinst i utlottningen som lovats oss som blir klara 🙂

nov 26

Recension: Betancourt, Ingrid; Även tystnaden har ett slut; 2011

Även tystnaden har ett slutIngrid Betancourt satt som gisslan hos FARC-greillan i den colombianska djungeln mellan 2002 och 2008, i sex och ett halvt år. Även tystnaden har ett slut är hennes egen berättelse om sitt liv i fångenskap.

Ingrid Betancourt var senator och kandiderade 2002 till president i Colombia. Betancourt är både colombiansk och fransk medborgare, vilket gjorde henne till ett eftertraktat byte för FARC. Frankrike slogs för hennes frigivning och hela kidnappningen blev värdnyheter.

Flera av hennes medfångar har skrivit biografier om livet i djungeln och de har framställt henne som snobbig. I detta hennes egen berättelse försöker hon delvis att försvara sig, men framförallt att ge sin syn på det som hände. Det kan verkligen inte vara lätt att leva under sådana extrema förhållanden och så tätt inpå sina medfångar och jag har förståelse för om de gick varandra på nerverna och kanske inte tyckte endast bra om varandra. Vid en tidpunkt blev Betancourt svårt sjuk och klarade inte av de långa marscherna, utan var tvungen att bäras när de skulle förflytta sig. Det stack såklart i ögonen på många.

Det var en lättläst bok, när jag väl hade läst ungefär hundra sidor, och det kändes inte som den tegelsten det var. Min största invändning, som även andra recensenter haft, är att jag tyckte att boken väckte många frågor om vad som hände sedan. Boken slutar vid fritagandet. Jag har läst att hon även fått kritik för att hon inte beskrev mer igående hemskheter såsom våldtäkten hon råkade ut för och det kan jag hålla med om. Jag lyckades missa den helt. Nu sitter jag och läser på Wikipedia vad som hände henne och hennes medfångar efter fritagandet. Boken kunde kortas ner något till förmån för några kapitel om hur det gick sedan.

Läs mer: Adlibris, Bokus, DN, SvD, Norstedts, En bok från alla världens länder

nov 26

Tävling #fiktivnovember del 4 – Saker att se fram emot

Sista delen i Fiktiviteters novembertävling #fiktivnovember handlar om vad vi ser fram emot.

Fråga 4: Berätta om något du ser fram emot bortom november!

Jag ser fram emot min och min mans planerade resa till Barcelona. Den fjortonde februari har vi varit tillsammans i tio år och det tänkte vi fira med att resa bort tillsammans. Mina föräldrar har lovat att ta hand om Hugo här hemma. Barcelona har vi båda velat åka till länge så det kändes som ett naturligt val. Nu är det ju inte sommar och sol där i mitten av februari, men varmare än hemma och det räcker gott för oss.

 

nov 25

Operation få ett arbetsrum och bibliotek

Jag har varit tyst ett par dagar för att vi har flyttat i helgen. Fast det bara var tre trappor ner och fast (nästan) hela storfamiljen hjälpte till så blev det väldigt jobbigt. Mina föräldrar gjorde en hjälteinsats. Mamma tog hand om Hugo i tre dagar och pappa skruvade upp vår nya garderob, målade Hugos rum och monterade upp alla lampor och hyllor. Våra bröder flyttade källarförrådet. Min svägerska rensade ut vår kyl. Svärfar monterade ner lampor och försåg oss alla med läsk. Vi har få att tacka för väldigt mycket med andra ord. Så tack!

Vi har fått i ordning mycket, men såklart inte allt. Vårt arbetsrum och bibliotek går knappt att komma in i. Men är det något jag vill ha ordning på så är det mina böcker så jag orkar jobba lite varje dag.

Det mesta av facklitteraturen ska stå i vardagsrummet (tre hyllor), skönlitteraturen i arbetsrummet (tre hyllor) och så två hyllor som blev kvar i källaren och som får plats i biblioteket ska innehålla feministbiblioteket (en hylla, här får jag renodla lite och fördela resten på övriga genrer) och lyrik, drama och språk (en hylla).

Bibliotek

Det är svårt att se ljuset i tunneln än, särskilt som vi är två bokhyllor kort just nu. Men jag ger mig inte!

nov 25

Recension: Engvall, Caroline; Skuggbarn; 2013

SkuggbarnJournalisten och författaren Caroline Engvall har engagerat sig för barn som säljer sex som självskadebeteende. Skuggbarn är hennes tredje bok på samma tema. Hon berättar om tre flickor som har sålt sex. De har olika bakgrund och gör det av olika skäl, men det gemensamma för dem är att det finns män som är villiga att betala för att ha sex med dem, trots att de är minderåriga.

Boken tar upp tre historier, det är Lindas, Johannas och Saras och dessa historier varvas med intervjuer med poliser, åklagare och forskare. Det är Lindas historia som sticker ut. Hon började sälja sex när hon var elva år och blev lurad av en man hon trodde var hennes pojkvän. Hon hade aldrig haft sex förut och de män som köpte hennes kropp var inte sällan sadistiska.

De andra två berättelserna handlar om flickor som av någon anledning valt att sälja sig som en del av ett självskadebeteende, den ena för att hon blivit våldtagen och den andra för att ingen i hennes omgivning hade tid för henne och hennes problem.

Fokus i boken är lagstiftningen och hur förövarna ska kunna dömas. Eftersom förövaren måste ha förstått att det var ett barn hen köpte sex av, kommer många undan med att säga att de trodde att barnet var äldre. I Sverige finns en lag om människohandel där straffen är hårda, men det är vanligare att de som handlar med barn inom Sveriges gränser döms för koppleri, vilket ger betydligt lägre straff.

På bokens omslag står det att det är en bok om den okända inhemska handeln av barn. Berättelsen om Linda är skakande och där handlar det om ett barn som knappt vet vad sex är som dras in i ett nätverk av män som utnyttjar henne brutalt. Hon körs av en man till olika hotell i den stad där hon bor och varje gång är det en ny man som med stor brutalitet våldtar henne. Allt medan ”pojkvännen” tjänar mycket pengar på henne. Jag undrar varför Caroline Engvall inte tagit tre exempel på flickor som sålts av andra. Om boken ska handla om människohandel med barn borde alla exempel handla om det. Enligt min mening blir det nu en bok om flickor som säljer sex. Ett viktigt och angeläget ämne, men inte vad boken utger sig för att handla om. Det finns mycket att säga om sexköpare som också sägs i boken, men jag kan inte komma ifrån att jag känner mig lite lurad.

Förhoppningsvis blir boken ändå den ögonöppnare som författaren vill. Att flickor säljer sex och bjuder ut sig på olika fora är ett stort problem och det är angeläget att det sätts in resurser för att hjälpa dessa barn. I dag finns det bara två poliser som jobbar med uppsökande verksamhet för att stoppa barnsexhandel och de jobbar i Stockholm. Caroline Engvalls böcker har visat att det inte är tillräckligt. Barn säljer sig i hela landet.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo, Kalla Kulor förlag