Han Kangs Den vita boken (Natur och kultur) är en prosalyriskt verk som är ganska annorlunda från det hon tidigare skrivit. Jag har läst både Vegetarianen och Levande och döda och tycker att Han Kang är bra, men oerhört obehaglig. Jag såg fram emot att läsa Den vita boken, särskilt efter mitt korta möte med henne på bokmässan när jag kunde stanna på ett seminarium i en kvart (men det var väl tillbringade 15 minuter).
På seminariet sa Han Kang att hennes förläggare sagt att man inte kan skriva en bok som är en blandning av men diktsamling och en roman, man måste välja genre. Trots det gjorde Han Kang inte det och resultatet är Den vita boken. Det är en bok om sorg och tar avstamp i en händelse som händelse före Han Kangs födelse, när hennes storasyster dog endast två timmar gammal.
I boken behandlar Han Kang olika vita fenomen, en vid spädbarnsskjorta, snö, lindor, salt, is och många fler saker. Vi får genom dessa vita ting följa med författaren på hennes bearbetning av vad som hänt innan hon fötts och vad som präglas hennes föräldrar och senare även henne själv. Det är en sorglig bok, men oerhört vackert skriven. Delarna om barnets som lindats och modern som ber för att det ska överleva, är de allra starkaste fragmenten.
Den vita boken hade tjänats på att läsas långsamt, något jag fått rådet av Fiktiviteter-Helena. Jag följde tyvärr inte riktigt rådet och tänkte efteråt att jag borde sugit på karamellen lite till. Men det var en fantastisk läsupplevelse och precis som utlovat, inte som det Han Kang skrivit tidigare.
