Nu är det fyra år sedan jag tillsammans med bland andra Ebba Witt-Brattstörm satte ihop en feministisk litteraturkanon. Som jag tidigare sagt så handlar det såklart inte om att vi sett ljuset och att böckerna i den är de 50 bästa feministiska böckerna och därmed basta. Inom ramen för Lyras feministsommar så tänkte jag här skriva om några böcker jag läst efter vi satte listan, som jag absolut tycker borde få vara med i en feministisk kanon.
De tio böcker jag skriver om idag uppfyller de kriterier vi hade då; riktigt bra litteratur och/eller ha betytt mycket för sin samtid samt finns översatt till svenska. Jag har skrivit tidigare om att jag ska läsa böcker som inte finns på svenska och jag kommer att hålla en levande diskussion om kanon-värdiga böcker hela sommaren.
Tio böcker att utöka den feministiska kanonen med
Tjänarinnans berättelse av Margaret Atwood: En självklar bok. En otroligt bra feministisk dystopi om hur kvinnor behandlas som slavar när ett prästerskap regerar. Har tyvärr inte hunnit se den nya TV-serien, men det blir så fort vi får vår Apple-TV.
Persepolis av Marjane Satrapi: Ett seriealbum om en kvinnas uppväxt i Iran och hur de gick från att leva ett modernt liv till att tvingas sätta på sig en slöja.
Neaplekvartetten av Elena Ferrante: Flickorna Elena och Lilas liv från en ruffig del av Neapel till vuxenlivet med nya idéer och kvinnorörelse är redan en klassiker. Den sista boken ligger på min nattygsbord redo att läsas, men redan nu tror jag mig veta att böckerna har en självklar plats i kanonen.
Nya portugisiska brev av Tres Marias: En bok som i Portugal var så kontroversiell att den var uppe i rätten för att förbjudas. En revolution kom emellan och boken förblev tillåten. Boken är egentligen ett konstverk för kvinnors rättigheter.
Pessimistiska kardinalsatser av Helene von Druskowitz: En äldre och lite mindre aggressiv variant av SCUM-manifestet. Här handlar det dock inte om att döda män, utan att ge kvinnor lika rättigheter.
Heder av Elif Shafak: Om hederskultur, radikalisering och kulturkrockar mellan England och Turkiet. Shafak är en turkisk feminist som skriver otroligt bra.
Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit: Essän har verkligen fått ett enormt genomslag och gett namn åt det som många kvinnor råkar ut för, mansplaining. Dvs att män helt oanmält förklarar starka, inte alltför sällan utan att ha rätt.
Honmänniskan av Joan Russ: Vi hade med en science fictionroman i kanonen (Ursula LeGiuns Mörkrets vänstra hand), men nu i efterhand skulle jag hellre sett Honmänniskan som ett sci-fialibi. Eller kanske skulle de platsa båda två!
Vi kom över havet av Juli Otsuka: En poetisk skildring av de japanska kvinnorna som kom över havet till USA för att gifta sig och starta nya liv. Sedan kom andra världskriget och då var de förrädare och skulle deporteras.
Balkan express av Slavenka Drakulic: Jag vet inte varför Drakulic inte var med i diskussionen om kanonen första gången. Jag tvekar lite på vilken av hennes reportageböcker som skulle passa bäst, men utan trots allt åt den här. Hon är mer feministiska i andra men skildringen av kriget på Balkan är så kvinnonära att jag tycker att den borde platsa.
