Nu har jag sett klart Handmaid’s tale

Handmaid's tale

Igår såg jag det sista avsnittet av Handmaid’s tale på HBO. Anledningen till att jag inte gjort det tidigare är att det har varit sommar och då har vi prioriterat annat på kvällarna och sedan tycker min man att det inte är lika bra längre. Sanningen att säga tycker inte jag det heller. I några avsnitt på mitten var det som om det tuggade runt runt. Nu har boken Gileads döttrar kommit och då såg jag till att se färdigt serien. Gileads döttrar är också skriven av Margaret Atwood, som skrev Tjänarinnans berättelse 1985.

Spoilervarning för den som inte sett färdigt serien!

Jag känner lite att TV-serien, som gått långt ifrån boken, bör avrundas nu. Den tredje säsongen var mycket utfyllnad och olika spår hit och dit. De lyckas med konststycket att dels inte föra handlingen framåt och dels låta den händelser komma alldeles för abrupt. Ett spår var Serena och barnet. Serena gav självmant ifrån sig (ur hennes synvinkel) sitt barn till June för att June skulle föra henne i säkerhet i Kanada. Hon verkar nöjd med beslutet, men gör sedan en helomvändning. Hon får träffa barnet i Kanada och sedan inleds en kampanj i media där paret Waterford vädjar till den kanadensiska staten att få tillbaka sitt bortrövade barn.

Här kommer en mycket intressant del där internationell diplomati kommer in i bilden. Schweiz kommer in för att medla och de hör till och med June ensam utan sina övervakare (till deras stora förtret såklart). Men det känns som att det internationella samfundet är beredda att göra eftergifter till Gilead för att de sitter på kärnvapen. Superspännande! Men den historien bara dör. Istället får vi ett helt avsnitt där June får sitta hos sin döende gravida promenadkompis i flera månader och får problem med knäna.

Det uppstår en intressant vänskap mellan June och paret Lawrence som hon bor hos. Den historien kände jag kunde få växa fram under lite längre tid, i alla fall den mellan June och Mrs Lawrence. Nu blir det istället lite obegripligt att Mrs Lawrence tydligen uppskattar Junes sällskap mycket och helt plötsligt är de förtrogna.

Oavsett kritik ovan så var det en magnifik avslutning. Jag hulkgrät i soffan och det var bara så bra. Vägen dit var också kantad av spännande saker såsom Serenas svek mot sin man och sedan makens svek mot henne. Båda väntas få sina rättmätiga straff. Jag gillade också att vi fick se mer av världen utanför, men det var för det mesta tyvärr ganska ryckigt och fragmentariskt.

Jag vet inte om jag ser fram emot säsong fyra. Då ska väl Gilead bryta samman, antar jag. Jag väljer att läsa boken och kanske är det så att nästa säsong bygger på boken. Låt oss hoppas det, för ett sådan här berättelse kan man inte dra ut på i all oändlighet, då blir det för jobbigt tillslut. Det är inte så spännande att följa vardagen i en grotesk diktatur i säsong efter säsong.

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.