Feministbrud på kulturjakt i Frankrike

I somras var jag på semester i Frankrike tillsammans med min man, min bror och min svåger, och av många saker som vi gjorde där var flera saker av kulturell natur och jag delar här med mig av det som var av feministiskt intresse.

Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres grav

Jag vid Simone de Beauvoir och Jean Paul Sartres grav

Såklart var den feministiska höjdpunkten Simone de Beauvoirs grav på Montparnasse-kyrkogården i Paris. Det finns många gravar på samma kyrkogård där det ligger berömda personer, men alla kyrkogårdens få besökare dagen då vi var där, verkade ha samma mål som oss.

Kyrkan vid platsen där Jeanne d'Arc brändes på bål 1431

Här brändes Jeanne d'Arc på bål 1431

Resan började med en tredagars bilsemester i Normandie. På väg tillbaka till flygplatsen utanför Paris besökte vi staden Rouen. Här blev Jeanne d’Arc bränd på bål 1431.  På den översta bilden syns den moderna kyrka som ligger vid platsen där Jeanne d’Arc brändes. Taket ska symbolisera flammor. Den nedre bilden visar blomsterrabatten och den lilla skylt som talar om att det var här det skedde.

Jag och posters av Guerilla Girls

Vi besökte det moderna konstmuseet Centre de Pompidou och det var ett fantastiskt museum. Jag älskar konst, och särskilt modern konstr. En utställning om kvinnor och kvinnors konstnärskap, elle@pompidou, pågick och jag fastnade särskilt för Guerilla Girls. Den fantastiska filmaffischen fanns tyvärr inte att köpa i museebutiken, men jag har beställt den på nätet. En bok om utställningen köpte jag och den får ni hålla utkik efter här!

Mona Lisa och hysteriska turister

Såklart besökte vi även Louvren. Att se Mona Lisa där är ingen konstupplevelse, man får snarare än känsla av att vara på presskonferens. Helt hysteriskt.

Magdalena vid nattlampanI andra rum på museet kan man nästan vara ensam med konsten. Här blir jag fotad vi en av mina favoriter på Louvren, Magdalena vid nattlampan, som är målad av George de la Tour. Jag vet egentligen inte vad jag älskar med denna tavla, men det är kanske den blandningen mellan melankoli och olycklig kärlek som jag tycker mig utläsa av bilden (Magdalena är Maria Magdalena och bilden har förmodligen en mer religiös tolkning än det jag som amatör och icke religiös, har sett när jag betraktat den).

Jag och Andreas på Pont Neuf

Slutligen en bild som får symbolisera De älskande på Pont Neuf, min favoritfilm när jag pluggade i Göteborg. Vi såg den tillsammans vi i korridoren på Kjellmansgatan 7.

Oksanen, Sofi; Baby Jane; 2005

Baby JaneBaby Jane handlar om en ung kvinna som blir tagen med storm av Piki, Helsingfors coolaste flata . De blir ett par och båda lider av depressioner och de har inga jobb. De går ut och festar mycket och åker taxi hem och det måste finansieras på något sätt. För att försörja sig säljer de begagnade underkläder till finska män. Förhållandet börjar knaka i fogarna när berättarjaget börjar grubbla över varför Piki aldrig vill träffa henne nykter. Hon lämnar gayvärlden och flyttar in hos en man.

Två teman är centrala i boken. Det första är homovärlden och vilka fördomar som finns där. Berättarjaget är femme (kvinnlig flata) och på grund av detta är det många som hackar på henne och de ser henne inte som en riktig flata. Hon känner sig inte alltid hemma i homovärlden, men inte heller i den heterovärld som hon senare väljer.  Ett intressant tema då man ibland kan förledas att tro att homosexuella människor alltid är öppna och toleranta mot varandra bara för att de själva är förtryckta i resten av samhället.

För det andra är det en bok om att älska någon som är psykiskt sjuk och den smärta det innebär att tro att man bli negligerad, när det i själva verket är en sjukdom som står emellan.  Det finns en kritik mot samhället som ibland tycks strunta i dem som har det allra svårast. När det behövs terapi så är det tabletter som erbjuds.

Oksanen är kontroversiell och hon vill provocera och hon lyckas väl i Baby Jane. Jag tyckte om boken ända fram till slutet. Jag hade hoppats på mer efter den starka öppningen.

Mer kvinnor bland klassikerna

Dagens DN-debatt gör mig glad. 22 kulturfrämjare går ut och kräver fler kvinnor i bokserien Alla tiders klassiker. Ett av feministbibliotekets syften är att försöka ge kvinnor förebilder inom litteraturen och här lyfter jag fram flera av de kvinnliga klassiska författare som jag har läst. Det borde vara alldeles självklart att man lyfter fram kvinnor i litteraturhistorien. Det är viktigt för framtiden att flickor, såväl som pojkar, får känna att det finns personer av både könen som varit framgångsrika och producerat texter som håller än idag. För att komma någon vart med jämställdheten idag är det viktigt att se hur vår historia verkligen såg ut och inte bara låta oss förblindas av gamla strukturer.

Kvinnor som borde lyftas fram och läsas av fler är till exempel Elin Wägner och Fredrika Bremer bland svenska författare. En del kvinnor har dessutom haft det svårt att skriva eftersom de motarbetad av fader och/eller make, såsom Victoria Benedictsson, vilket gör dem om möjligt ännu mer beundransvärda. Internationellt kan jag rekommendera Virginia Woolf och Mary Wollstonecraft, men det finns så klart, många, många fler. Och har du tips på fler kvinnliga klassiska författare så släpp loss i kommentatorsfältet!

Wennstam, Katarina; Dödergök; 2008

DödergökDenna deckare handlar om Maria och hennes man som flyttar in i ett hus där det tidigare bott ett par där mannen dödade sin fru i köket. När Maria förstår vad som skett blir hon som besatt av historien och börjar forska i den. Hon är arbetslös och vill tillbaka till medievärlden och börjar så sakteliga förstå att hon är ett gigantiskt scoop på spåren.

Vi får inte bara följa den arbetslösa reportern Maria, utan också hennes man som alltmer börjar lockas av sina kollegor som inte går omkring i mysbrallor, polisen som utreder ett brott om hedersmord och åklagaren i fallet hedersmordet. Åklagaren och polisen var även inblandade i det fall då mannen, som även var polis, sköt sin fru i det som nu är Marias hem.

Det var en spännande deckare, men jag kan inte komma ifrån att Wennstams romaner är lite väl feministiskt tillrättalagda. Som deckare håller den dock måttet i en svensk kontext och hamnar någonstans i samma gäng som Mari Jungstedts och Camilla Läckbergs deckare.

Gästrecension av Karolina Lindén: Skantze, Margareta; Vägen till Henne; 2010

Karolina LindénKarolina Lindén är liberal och feministisk politiker som i höst kandiderar både till riksdag (Halland) och kommunfullmäktige (Härryda kommun i Bohuslän) för folkparitet. Hon bor i Mölnlycke utanför Göteborg och har tidigare bott i Åsa i Halland. På hennes blogg kan ni läsa mer om varför ni ska rösta på henne i höst.

 

Vägen till henneMargareta Skantze är dramatiker och regissör och uppmärksammades i samband med sitt drama Maria Magdalena som väckte en av 2000-talets hetaste debatter när den hade premiär i Finland år 2006. Vägen till Henne behandlar synen på kvinnan inom religionen genom historien. Den tar sin utgångspunkt i de forntida gudinnekulterna som satte den stora föderskan i centrum och rör sig senare genom historien fram till idag. Särskild vikt läggs vid gudinnorna Inanna, Isis och Artemis och senare Jungfru Maria och Maria. Magdalena.

Boken är oerhört intressant och lyfter fram nya historiska skeenden. Fram tills för bara några decennier sedan grävde man inte ut gravar som inte innehöll vapen, eftersom de ansågs oviktiga! Sedan dessa ”obeväpnade” gravar nu grävts ut träder en annan bild fram att religion och liv i samhällena före antiken och de stora bokreligionerna. Skantze tecknar bilden av matriarkat som senare förtrycker män. Antikens förhärligande av den manliga hjälten och bokreligionernas mansdoktrin ses här som en revolt mot det matriarkat som rådde i tusentals år. Skantze skildrar senare hur antikens misogyna tänkare omformade bilden av kvinnan och hur Jesus kvinnosyn förvanskades av kyrkofäderna.

Att läsa Vägen till Henne har gett mig en hel lista av gudinnor och historiska kvinnor att titta närmare på. Boken återupprättar också bilden av kvinnor (tex Jungfru Maria) som genom århundradena styrkts ur historien eller dragits i smutsen för att det har passat makteliten. Gudinnor (och kvinnor i allmänhet) har beskurits från att visa vrede, styrka, passion och sexualitet de senaste århundradena, trots att de från början var centrala egenskaper i deras gestaltning.

Läs boken, upprätta din egen lista och ge dig ut på jakt efter historiens coolaste brudar. Jag börjar med gudinnan Inanna, Isis, Artemis och Kybbele, Drottningen av Saba, Lilith och Jungfru Marias mor Anna.

Nin, Anaïs; Venusdeltat; 1977

VenusdeltatNär det kommer till feministisk erotik är det många feminister som föreslår Anaïs Nin. Dock verkar det som att det fortfarande tvistas om ifall Nin verkligen var feminist eller inte. Hur som helst inhandlade jag Venusdeltat på Myrorna för massor av år sedan och sedan dess har den stått i min hylla. Jag läste några noveller första kvällen, men när det kom till incest och pedofili så var jag inte längre intresserad. Nu har jag gett boken en andra chans.

Det är inte en samling politiskt korrekta noveller om sex, det måste man ha klart för sig, och den som inte tycker att det är kittlande med gruppvåldtäkter och män som blir upphetsande av barn, bör läsa boken selektivt. Det finns dock otroligt många erotiska, sexiga och vackra noveller som man blir kåt av. Några för att de snuddar vid det förbjudna (utöver ovan nämnda brottsliga handlingar) och andra för att de naket och osminkat skildrar sex och kåthet.

Anledningen till att jag recenserar denna bok här på Feministbiblioteket är att det är en kvinna som skildrar erotik och det är en kvinnas fantasier.  Kvinnliga fantasier är i verkligheten naturligtvis inte enbart rosenskimrande och politiskt korrekta och därför kan jag stå ut med att vissa av novellernas innehåll inte passade mig för fem öre. Många av novellerna har kvinnor i huvudrollen och det är ofta kvinnor med en aldrig sinande lust. Det är för att Venusdeltat tar oss med till erotik som tänjer på gränserna och för att den framhäver kvinnor med enorm sexlust, som den (i stort) är en bra bok som jag kan rekommendera.

Oates, Joyce Carol; Dödgrävarens dotter; 2008

Dödgrävarens dotterOates är en person som ofta nämns i Nobelpris-sammanhang och jag har därför varit nyfiken på henne. Denna bok om en kvinnas historia, från en torftig barndom via ett katastrofalt äktenskap till ett liv som självständig ensamstående mor, tyckte jag passade utmärkt att recensera här.

Rebecca bor ihop med sin familj i ett ruckel vid en kyrkogård. Familjen har flytt från nazityskland och fadern får jobb som dödgrävare i det nya landet. Familjen anpassar sig inte och de hånas i den lilla stad de bor i. Rebecca känner tidigt att hon måste stå på egna ben för att få ett bättre liv. En enorm tragedi drabbar familjen och Rebecca lämnar hemmet. Hon gifter sig så småningom med en man som inte behandlar henne väl och med honom får hon en son. När ytterligare en tragedi drabbar henne flyr hon och försöker att skaffa ett bra liv och sig själv och sin son, som hon är övertygad om, är en fantastisk musikbegåvning. Dödgrävarens dotter är en bok som handlar om att klara sig själv för att få ett bättre liv. Den handlar också om förblindad kärlek, svek och kärleken till sitt barn.

Det var en fantastiskt spännande bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Trots den missär huvudpersonerna lever finns det en optimism och framtidstro där som gör att man inte lägger boken ifrån sig. Jag kommer definitivt att läsa mer av Joyce Carol Oates!

Knuff

Dyhouse, Carol; Women, history, feminism; 2010

Women, history, feminismI Carol Dyhouses bok vävs glamourens historia samman dem den feministiska. Författaren är professor i historia vid universiteten i Sussex, men trots att boken är ett akademiskt verk blir den varken tung eller tråkig.

Jag har själv läst många amerikanska feministiska klassiker såsom Den kvinnliga eunucken av Gremanie Greer och Skönhetsmyten av Naomi Wolf, och i jämförelse med dem är perspektivet här annorlunda. När Greer och Wolf föreläser om att vi ska sluta att falla offer för rådande skönhetsideal, menar Dyhouse tvärtom att glamouren kan har gjort många kvinnor framgångsrika. Kvinnor måste inte känna sig fångade i vackra kläder och mycket smink.

Boken är en frisk fläkt och ger nya perspektiv på kvinnlighet, glamour och smink, utan att bli särartsfeministiskt.

Oksanen, Sofi; Utrensning; 2008

UtrensningSofi Oksanens Utresning är en av de bästa böcker jag har läst. Det händer alltmer sällan nuförtiden att jag känner så, men denna bok är helt enkelt fantastisk. Jag hade mycket högt ställda förväntningar före jag läste boken eftersom hennes debutroman Stalins kossor var fantastisk. Dessutom står det på baksidan Utrensning är en ”litterär sensation”.  Boken uppfyllde alla förväntningar.

Boken utspelar sig strax efter Estlands frigörelse 1991. Aliide är en estnisk bondfru som lever ensam. En dag hittar hon en flicka, Zara, i sin trädgård. Hon kommer från Vladivostok, men har hamnat i Estland via Berlin för att tvingas jobba som prostituerad.  Genom tillbakablickar till 40- och 50-talen nystas dessa kvinnors historia upp. Vi får följa befrielsekampen i Estland som börjar med samarbetet med tyskarna under andra världskriget och sedan fortsatte med kamp till skogs under sovjettiden. Det är en spännande historia om svartsjuka och svek och lojalitet mot den estniska nationen. Aliides och Zaras historier vävs samman under dessa tillbakablickar och historien sträcker sig enda fram till åttiotalet.

Det är en bok som tar upp Estlands historia genom två kvinnors ögon. Boken skildrar många fruktansvärda saker som hänt de kvinnliga huvudpersonerna, utan att bli övertydlig. Precis när man får känslan av hur fruktansvärt det var, upphör detaljbeskrivningen. Man skrivs inte på näsan, utan får lov att känna själv. Det är nog det som gör boken så otroligt stark. Boken är så bra att det finns ett före och ett efter jag läste Utrensning.

Andra hyllingar till denna bok:
Expressen
Dagens Nyheter
Göteborgs-Posten
Svenska Dagbladet
Bokhora
Kulturbloggen
Bokbloggen
Dagens  bok
Bokmania

Nya böcker till mitt feministbibliotek

Idag kom ett härligt bokpaket på posten. Nu är det kultur som gäller för mig och dessa tre böcker ska ge fler recensioner till den nya kategorin:

Bell, Melanie & Williams, Melanie; British women’s cinema; 2010: En bok om brittisk film ur ett kvinnoperspektiv.

Callahan, Vicki, Reclaming the Archive, 2010: En feministisk analys av filmens historia. Denna bok är jag mest spänd på av de tre jag fick.

Prignitz-Poda, Helga; Frida Kahlo; 2010: Här kommer biografin över Frida Kahlo som samtidigt är en analys av hennes konst.

Jag vill också passa på att önska er alla läsare en trevlig midsommar och hoppas att ni läser många härliga feministiska böcker! Jag återkommer med fler recensioner nästa vecka.