Jag har varit på ett jämställdhetsseminarium på Timbro. Det var Eva Cooper, som skrivit boken Myten om det andra könet, som var moderator. Medverkande var Anna Ekström, nytillträdd generaldirektör för skolverket, Alice Teodorescu, ledarskribent på Barometern, Jenny Sonesson, politisk sakkunnig hos EU-minister Birgitta Ohlsson och Agnes Arpi, frilansskribent och debattör.
Anna Ekström inledde och pratade om jämställdhet i ett historiskt perspektiv. Hon tog också upp exempel från sin egen utredning om jämställdhet i skolan. Hon menar att hela 1900-talet har flickor varit bättre i skolan och hela 1900-talet har samhället skapat en gräddfil för pojkarna genom att kvotera in dem på höga positioner i samhället. Ekström menar också att en flicka idag i skolan blir uppmuntrad att drömma om vilket yrke som helst, så långt har vi kommit idag. Men en pojke måste fortfarande drömma om samma yrken som pojkar drömde om för hundra år sedan. Hon tror att ökad jämställdhet i skolan skulle ge pojkar ökade möjligheter.
Alice Teodorescu började prata om varför hon var mot kvotering. Hon anser att de skulle missgynna kvinnor, som då anses vara invoterade och misstänks sakna kompetens. För detta blev hon påhoppad och kallades ”lilla vän” av en äldre kvinna som kommit fram till att kvotering i bolagsstyrelser är en bra idé. Mycket märkligt agerande från en feminist, måste jag säga. Teodorescu talade sedan varmt om att vi måste ändra attityden gentemot de som väljer att vara hemmafruar. Om vi står för kvinnans fria val så måste vi även acceptera att de finns dem som vill vara hemma med sina barn och inte jobba. Jag frågade vad hon menade med det och hon svarade att vi skulle ändra attityder. Jag sa att jag vill låta dem som vill vara hemma (dvs inte införa en lag som förbjuder det) men att jag inte heller skulle vilja leva i ett samhälle där var och varannan kvinna valde att vara hemma. Detta tyckte Teodorescu var otroligt knäppt. Hon har skrivit om det på sin blogg och jag har skrivit i kommentatorsfältet. Gå gärna in och titta om det har blivit någon diskussion där!
Efter Teodorescu kom Jenny Sonesson, en person jag har förmånen att känna. Hon började att tal om smurfarna och det fenomen att det bara finns en tjejsmurf och att hon i sin tur bara finns i tre skepnader, med blommor, som brud och som mamma. De manliga smurfarna finns i oändliga variationer. Hon talade också om hur det ser ut på jämställdhetsfronten ute i Europa och att Birgitta Ohlsson inte har många kvinnliga kollegor, om ens någon. ”De folkvalda bör prägla befolkningen”, anser hon. Sonesson avslutade med att punkter för borgerligheten att ta tag i när det gäller jämställdhet, där vi kan positionera oss mot vänsterfeminister:
1. Makt över plånboken. Feminism + kapitalism = sant.
2. Gör upp med kulturrelativismen och multikulturalismen: Hedersvåld är alltid fel och det kan inte vara rastiskt att kämpa mot det.
3. Mäns rättigheter: Det finns fler män i fängelser, fler män är missbrukare och män är också väldigt snäva i sin könsroll.
Agnes Arpi avslutade och hon berättade lite anekdoter från sitt eget liv och där så kallade välvilliga feminister trampat rejält i klaveret. T ex var det en man som beklagade att hon aldrig blir tagen på allvar eftersom hon har stora bröst, detta var något an ”förstod” var sant. Det är svårt att inte vara medveten om sin kropp efter att någon sagt något sådant. Hon talade också om att gruppen ”unga kvinnor” är en grupp det ofta pratas om, och ofta att det är så synd om dem. Hon tror att det kan leda till en självuppfyllande profetia om man inte ser upp. Hon tog upp två utmaningar för borgerligheten:
1. Vi måste erkänna att det finns strukturer som gör att vi gör vissa val.
2. Lagstiftning behöver inte vara något negativt. Det handlar inte bara om att lagstifta om kvotering, utan lagstiftning kan också vara att se över gamla lagar. Att avskaffa sambeskattningen, var exempelvis en bra lag att införa.
Ett mycket intressant seminarium som tyvärr även innehöll härskartekniker från både manligt och kvinnligt håll (gäspningar, avbrytande och ovan nämnda ”lilla vän”). Det hade varit roligt att få diskutera Med Alice Tedodorescu mer, för hemmafruar är ju ett av mina favoritämnen!
En av de stora nordiska feministiska klassikerna är Egalias döttrar från 1977. Det är många som har hört talas om detta verk, som handlar om landet där allt är tvärt om. I Egalia är det kvinnorna som styr och det märks överallt, även i språket. Dam (stället för man), sjökvinnor och mantimmer är ord som är vanligt förekommande i Egalia. Kvinnorna har makten och männen måste vara försiktiga att de inte gör någon kvinna med barn. Vill hon inte ge honom faderskapsbeskydd så är han dömd att bli ensamstående pappa och det är inte en lätt situation.
En av de största feministiska klassikerna är Kvinnorummet, som skrevs samma år som jag föddes. Det var också en av de första feministiska romaner som jag läste. Det var när jag läste den som jag grundande min avsky mot hemmafrusystemet, en avsky som står sig än idag när allt fler väljer denna familjeform frivilligt.
Joyce Carol Oates är en av mina favoritförfattare och därför tyckte jag att det var särskilt spännande att läsa En fager mö (
