Huvudpersonen Anna är till hälften estniska och till hälften finska, uppvuxen i Finland, precis som Sofi Oksanen själv. Stalins kossor handlar om hur det är att tillhöra två världar och där man tvingas att undertrycka den ena. Annas mamma tvingar sin dotter att hålla tyst om sitt ursprung, eftersom alla som kommer från Sovjetunionen kallas ryssar eller till och med rysshoror. Anna är ingen rysshora och därför måste hon tiga med att hon ofta besöker Estland på andra sidan sundet. Hennes mamma vägrar att lära henne estniska, men det språket kommer hon ändå att läsa sig i smyg. Denna dubbelhet, att vara en sak utåt och tvingas dölja sin längtan efter Estland och allt det som händer när hon är där, gör att Anna drabbas av kraftiga ätstörningar. Hon lider av bulimi i hela sin tonårstid. Bokens huvudberättelse utspelar sig när Anna bor ensam i Helsingfors och misslyckas med studierna. Anna är född 1977 och när hon är i 20-årsåldern är Estland sedan länge ett fritt land, men ändå lever det kvar att hon inte kan berätta om vem hon är. Vi får tillbakablickar till barndomen, till Annas mammas ungdomstid samt till Annas morföräldrars kamp för ett fritt Estland under andra världskriget. Kampen mot bulimi (som egentligen inte är en kamp, då Anna inte har någon som helst önskan att sluta hetsäta) är egentligen en kamp om sin egen identitet. Att tillåta sig själv tala öppet om vem man är och vad man längtar efter är det som Anna hela tiden vill, men inte vågar.
Boken är oerhört gripande och det är svårt att lägga den ifrån sig. Dessutom är språket helt fantastiskt. Den målande beskrivningen av Estland gör att man verkligen befinner sig där och då. Jag som varit mycket i Tallinn tyckte att det var fantastiskt att läsa om hur Tallinn såg ut på 70-talet under Sovjettiden.
En feministiskt bok om livet både på rätt och fel sida järnridån lockade mig till läsning av denna bok och jag blev inte besviken. Jag tror att jag har fått en ny favoritförfattare.