Sex antifeministiska myter om feminister 6: Feminister vill sätta kön före kompetens

Myt nummer sex hör ihop med myten om kvotering, men skiljer sig något och det är därför jag vill redogöra för den separat. Även om man inte vill kvotera så möts man ofta av aversion när man föreslår att en kvinna borde får en post/ett pris/en position. ”Det spelar väl ingen roll vilket kön man har, det är väl vilken kompetens man har som är det viktiga”, säger man. Självklart är det så. Jag tror faktiskt ingen feminist tycker att en kvinna som är mindre kompentent bör får en post/ett pris/en position bara för att hon är kvinna. Inför man kvotering i exempelvis bolagsstyrelser så kan det bli så, men om man står inför ett val mellan två personer och den ena är betydligt mer kvalificerad än den andra och den personen är en man, så kommer nog de allra flesta välja honom.

Låt oss nu stanna upp en stund och fundera över vad kompetens är. Det låter på många att kompetens är något konkret, något som man kan spalta upp i en punktlista. Argumentet mot kvotering brukar vara att då får en mindre kompetent kvinna posten före en mer kompetent man. Som jag skrev ovan kan så bli fallet, men det låter lite som att det finns en kö av människor som står i kompetensordning och vid kvotering får en längre bak i kön gå före.

Kompetents är inte konkret. Det står ingen kö av folk med meritlistor i handen som går att jämföra. Kompetens är beroende av sammanhanget. En person kan ha otroligt bra meriter och skulle på pappret passa utmärkt för ett jobb. Om det är så att jobbet även innefattar kunskaper om en viss landsdel i Sverige för att man har kunder där, kan en person som kommer därifrån ”gå före” för att man helt enkelt bedömer att det är viktigare med bra kundkontakter än hur duktig man är på att utföra en viss uppgift.

Ibland är det inte lika tydligt. Man kan känna att man behöver någon som passar in i teamet eller någon som har en viss personlighet som passar uppdraget. Handlar det inte om ett jobb utan ett pris så är allt en subjektiv bedömning. Poster inom politiken handlar mycket om om utstrålning och fighting spirit. Då kommer vi in på saker som absolut inte går att spalta upp i en punktlista.

Det kan helt enkelt vara så att kön kan betraktas som en kompetens i sig. Genom att vara man har man fördelar för att människor uppfattar honom som mer kompetent än en kvinna. Som exempel finns det undersökningar som kommit fram till att både män och kvinnor hellre vill ha en manlig chef. Uppfattningen är alltså att män är bättre på att vara chef än kvinnor. Vi har alla fördomar och sådant spelar in när vi ska välja personer till olika saker.

Slutsats: Självklart ska kompetens alltid vara det viktigaste och kön ska aldrig gå före, men det skadar inte att fundera över varför du inte valt en kvinna. Kanske kommer du fram till att fördomar har stått i vägen. Ibland behöver man fundera lite extra över hur man tänker kring sina val och därför brukar jag prata om ”kvotering i huvudet”. Med det menar jag att man kan ha en strategi om varannan damernas och om det inte funkar så undersöker man varför. Med andra ord behöver det inte alltid vara varannan damernas, men ambitionen kan göra att färre kvinnor får avstå saker på grund av sitt kön.

Feministbrud på kulturjakt i Riga

Sommaren 2009 var jag och min man på en resa till Riga. Jag har ganska detaljerat redogjort för den resan på min förra blogg. Vi var helt inriktade på att ser allt vi kunde som rekommenderades i guideboken. Ibland gör vi sådana kulturchockresor. Här är det jag kunde skrapa fram med någorlunda feministisk/kvinnokoppling.

Riga före 1991

Har du bara en dag i Riga så måste prio ett vara att se ockupationsmuseet. Denna hemska svarta kommunistiska byggnad innehåller ett fantastiskt museum. Mycket rörande om tiden under sovjetstyre. Varning för skamkänslor: Artiklar från svensk press angående balutlämningen.

På Museet över barrikaderna 1991 kan man få se detta kök, som är ett exempel på hur ett kök såg ut i Riga vid den tiden. Förhoppningsvis ser det lite annorlunda ut idag. Jämför gärna med det autentiska köket jag visade från Mogiljev i Vitryssland (från 2002).

Riga idag

Taxireklam. Prostitutionen är närvarande överallt. Det är sorgligt.

Först trodde vi att det var en slump, men efter många öl på samma ställe fattade vi att det var en strategi: Tjej- och killöl. Och för er som inte ser något kön i dessa glas kan jag meddela att det långa kurviga glaset är tjejglas och det klumpigare killglaset. Så ohyggligt fånigt.

Svensk bank och tiggande kvinna – mitt i den värsta ekonomiska krisen i Lettland. Det var nästan så att man skämdes en smula.

Lindex och deras barnkläder

Min son är så liten nu att det fortfarande finns en drös kläder att få tag på som jag anser könsneutrala. Han har i skrivandets stund på sig en rosa och vinrödrandig body och ett par svarta byxor med rosa hjärtan på, båda från Lindex. Inga puffärmar eller andra krusiduller och det funkar finnas på både pojkar och flickor.

Jag har hört från andra föräldrar att det blir värre när de blir äldre och det kan man också se i affärerna. Jag trodde dock inte att det var så illa. Se på bloggen Hej Sonja om ni vill bli lika förfärade som jag.

Jag gick på Sonjas uppmaning och skrev ett mejl:

Hej Lindex,

Jag såg med förfäran att ni säljer en flicktröja med texten ”Talking
with a pretty girl for an hour feels lika a minute. That’s classy and
fabulous.” Jag undrar hur ni tänkte när ni tog in den i ert sortiment.
Unga tjejer lider ofta av utseendehets och fler och fler barn tänker
någon gång att de måste banta. När man bara är ett barn finns det
fortfarande en chans att man inte tänker i termen om att vara vacker,
men er tröja för sexåringar gör ju att de måste börja fundera.Nu
undrar jag hur ni tänker när ni spär på denna utseendehets genom att
påpeka att vackra flickor är lite bättre.

Jag har själv en liten pojke och brukar köpa barnkläder hos er, men
jag kommer inte att fortsätta med det om jag hittar mer kläder av den
sorten jag ovan beskrivit.

Mvh Hanna Lager
www.feministbiblioteket.se

PS. Jag kommer att publicera mejlkonversationen på min blogg. DS

Gör det du också:  customerservice-se@lindex.com

Spaning: Föräldraförsäkringen i skymundan när man diskuterar hemmafruar

För en tid sedan fick jag möjlighet att skriva en så kallad spaning. Jag valde då ett av mina favoritämnen, föräldraförsäkringen. Jag ville dela med mig av den eftersom jag tycker att det är ett mycket intressant fenomen att vi idag diskuterar hemmafruar och cupcakes när vi borde prata om mer jämställdhet. Håller ni med mig?

Om man vill få igenom eller stoppa ett politiskt förslag, är det en stor fördel att kunna koppla ihop frågan med en aktuell debatt. Motståndet mot individualiserad föräldraförsäkringen är ett aktuellt exempel på det. Fler pappamånader är ett gammalt krav från feminister i flera partier. Förespråkarna anser att en individualiserad föräldraförsäkring ökar kvinnors möjligheter att göra karriär och bidrar till jämställdhet i arbetslivet. Motståndarna – särskilt inom borgerligheten – hävdar istället att förslaget innebär att politiker ”sätter sig ner vid människors köksbord” och ”bestämmer över föräldrarnas huvuden” .

Motståndarnas argumentation har lyckats mycket väl. Frågan handlar inte längre om ersättningens storlek och omfattning – vilket är det vanliga när det handlar om socialförsäkringar – utan istället om föräldrarnas frihet att själva välja hur de vill lägga upp sin tid med barnen.

Omsvängningen har inte skett i ett vakuum. Samtidigt pågår en debatt om att allt fler kvinnor vill vara hemma med sina barn istället för att göra karriär. Hemmafrudiskussionen är en pseudodebatt, men en mycket hetsig sådan. Det finns egentligen inga politiska förslag att ta ställning till, utan istället en ren värderingsdiskussion om att det ska vara ”okej” att vara hemma med sina barn. Lägger man diskussionen om hemmafruar bredvid den om föräldraförsäkringen går det att urskilja ett mönster. Sakta men säkert sätts bilden av en ny verklighet där kvinnor inte alls är intresserade av karriär, utan prioriterar sina barn. I samma takt har argument mot individualiserad föräldraförsäkring som varit bannlysta i många år, kommit tillbaka. Exempelvis förs det nu fram att kvinnor hellre vill vara hemma och att kvinnor kanske till och mer är mer lämpade än män att ta hand om barnen.  Genom att hålla hemmafrudiskussionen vid liv, kommer frågan om föräldraförsäkringen i ett nytt ljus. Även om den ena diskussionen handlar om ett livsstilsval och den andra om en ersättning som staten ger, är den sammanlagda bilden att föräldrar måste själva få bestämma hur den ska organisera sin vardag. Det har gått så långt att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har strukit jämställdhetsmålet i föräldraförsäkringen, just med argumentet att vi inte ska lägga oss i hur föräldrar väljer att ta ut försäkringen.

I Folkpartiet finns det en stor minoritet för individualiserad föräldraförsäkring och som aktiv i partiet har jag tydligt sett hur frågan har förändrats de senaste tio åren. På landsmötet i Lund 2001 debatterades frågan. Förslaget föll den gången, men det såg ut att bara vara en tidsfråga innan det skulle gå igenom. Tio år senare på höstens landsmöte hade helt delad föräldraförsäkring reducerats till ett förslag om ytterligare en pappamånad, vilket även det röstades ner. Det är knappast en slump att förändringen skett samtidigt som bilden av den cupcake-bakande mamman, som hellre satsar på barnen än karriären, har tryckt undan karriärkvinnan på väg till dagis.

I Sverige har vi bestämt oss för att ha en generös föräldraförsäkring, hur generös den är vet människor sällan innan de själva får barn. Försäkringen är utformad så att ju mer pengar man kan avstå per månad, desto längre tid kan man vara hemma. Den som spar han, eller snarare hon, har och föräldradagar kan sparas upp till åtta år för att ge lite extra semester per år. Att individualisera föräldraförsäkringen skulle således innebära mindre valfrihet för familjer, men ingen brutalt stor försämring med tanke på hur genreröst systemet faktiskt är. Att göra försäkringssystem mindre flexibla, är inget som normalt väcker så stor debatt, men just denna försäkring har bidragit till en enormt infekterad debatt, inte minst i liberala kretsar. Liberaler och borgerliga brukar ofta vara intresserade av att begränsa uttagen i de statliga försäkringssystemen, så att ha lyckats få ett statligt bidrag att bli så älskat av så många borgerliga debattörer, är en prestation.

Idag skriver två miljöpartister om det i SvD och det var kanske inte de bästa argumenten om ni frågar mig.

Sex antifeministiska myter om feminister 5: Hen är ett sätt att sudda ut könen

Av alla ting som är hatade bland antifeminister så torde väl hen vara det absolut mest avskydda. Hen är ett könsneutralt pronomen som ska ersätta han/hon och får människor att sluta säga han när de inte vet könet.

”Det finns ett dagis där alla barn tvingas gå i onepiece och kalla varandra för hen!” Denna fördom ramlade jag över och jag antar att det är förskolan Egalia som åsyftas. Jag har pratat med en mamma till en pojke som går där och hon var van vid fördomar kring den förskolan. Hon berättade om ordet hen och på förskolan är det till för att personalen (OBS! inte barnen!) inte ska falla in i fördomsmönster och kalla sophämtaren för han och städerskan för hon, när de inte vet vilket kön någon av dessa har. I tryckt form finns hen endast i en visa och det är En sockerbagare, där alla han har byts ut mot som och på det enda stället det inte fungerar, så sjunger man hen. Nu kan man tycka att det är fruktansvärt att sockerbagaren inte får vara en han, som han alltid har varit, men jag tycker att det är radikalt och bra. Barn ska få möjlighet att vidga sina vyer och inte skolas in i traditionella könsroller från början.

Med andra ord så tvingas inga barn in i könlöshet och ingen måste använda ordet hen. Allt handlar om personalens agerande mot barnen. Jag tycker att sättet Egalia jobbar med sin pedagogik är ett mycket bra exempel på hur vi kan komma till bukt med problemen kring könsroller utan att tvinga barn till någonting. Det är bra om barn på förhand inte får fördomar om att sopgubben är just en gubbe eller städerskan en kvinna.

Om ni skulle se mig skriva hen på den här bloggen om exempelvis ett barn så är det för att jag inte vet könet. Inte för att jag tycker att det är hemskt att våra kön offentliggörs. Jag skrev några gånger hen om min son, när han fortfarande låg i magen. Det låter trevligare än att säga den, tycker jag. Och tänk alla uppsatser och artiklar man skriver där man måste skriva han/hon när man skriver i generella termer. Med hen slipper du det. På forum och liknande ser man ofta h*n och, som Familjen Toad skriver, så är det bättre med ett ord man faktiskt kan uttala.

Idag på Twitter har jag dessutom läst att ett argument mot hen är att det betyder höna på engelska. Knäppare argument får man leta efter. Det är många ord i svenskan som betyder konstiga saker på andra språk och det har inte stört oss förr.

Jag har inte någon länk till det, men det figurerar ofta ett exempel på ett föräldrapar som vägrade att tala om för barnet och omgivningen vilket kön det hade och sådana experiment av barn tar jag och många andra feminister avstånd ifrån. Blanda inte ihop det med ordet hen, för det har inget med varandra att göra.

Bell, Melanie & Williams, Melanie (red); British women’s cinema; 2010

British women´s cinemaBritish women’s cinema är en bok med essäer om kvinnor och film. Eftersom mycket fokus ofta är på Hollywood när man talar om film, så är detta sett ur ett brittiskt perspektiv. Filmerna som tas upp är både gamla och nya man diskuterar både film som är gjord av kvinnor och film som är gjord för en kvinnlig publik.

Några filmer som analyseras i boken är A town like Alice (Fem svarta höns), Bend it like Beckham (Skruva den som Beckham) och Calender girls (Kalenderflickorna). Jag har läst ett utdrag ur boken A town like Alice (på engelskalektionerna i nian) och nu när jag läste om filmen blev jag mycket sugen på att se filmen och läsa hela boken, som handlar om kvinnor som krigsfångar i Asien under andra världskriget. Bend it like Beckham är en film med tydligt feministiskt budskap där två tjejer spelar fotboll och kämpar mot fördomar från sina mammor och någonstans har stöttande pappor (möjligen för att de då blev sönerna de aldrig fick). Calender gils handlar om äldre kvinnor och att bejaka sin sensualitet även när man inte är ung.

Jag hade inte sett så många av filmerna som analyserades i boken och är man er insatt i brittisk film, blir den definitivt mer intressant. Jag har tagit tre exempel på filmen som förekommer i boken som jag har en relation till. Om du är filmintresserad och vill läsa om film utifrån ett feministiskt perspektiv och som inte handlar om Hollywood, så är British women’s cinema boken för dig.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Sex antifeministiska myter om feminister 4: Feminister vill försämra för män

Detta är en halvmyt, måste erkännas. Det finns feminister som pratar om att män måste offra sina karriärer för kvinnors skull och till och med dem som säger att män inte kan diskrimineras. Det är inte min ståndpunkt och de flesta feminister jag känner tycker som jag.

Visst är det så det de facto försämrar för de män som fått sina poster för att de är män, när de funnits mer kompetenta kvinnor, men överlag tror jag att vi alla vinner på jämställdhet, kvinnor som män. I ett jämställt samhälle får fler kvinnor möjlighet att nå maktpositioner och fler män får möjlighet att vara mer med sina barn.

När antifeminister gnäller på feminismen brukar de föra fram några områden där män inte har den bästa positionen.

  1. Män får mer sällan vårdnaden om sina barn: Här tror jag att män har allt att vinna på feminismen. Jag tror att det beror på två saker. Dels att de flesta medveten eller omedvetet tror att kvinnor är bättre på att ta hand om barn. Och dels på att kvinnor faktiskt är mer med sina barn (tar ut med föräldraledighet och jobbar deltid osv). I ett mer jämställt samhälle skulle vi sudda ut fördomarna om vem som var bäst på att ta hand om barn och män skulle också vara mer med sina barn.
  2. Män tvingas ut i krig: Här är det självklart att det inte ska vara någon skillnad mellan män och kvinnor. Ska vi ha värnplikt ska den gälla alla, men helst ska försvaret vara frivilligt. Med ett samhälle utan könsroller skulle fler tjejer göra lumpen och välja en militär karriär.
  3. Alla tjejer får ligga: Såklart är det inte sant, men antagligen får fler tjejer än killar (som vill) ligga efter en kväll på krogen. Många tjejer är blyga och har inte självförtroende nog att ragga. Andra tycker fortfarande att det är mannens uppgift att vara den som tar initiativen (jo, så är det 2011,sorgligt men sant). I ett samhälle fritt från könsroller skulle fler våga vara den de är, även på krogen. Fler skulle våga följa sin vilja. Förhoppningsvis skulle då fler killar bli raggade på!

Det finns många fler exempel, men jag ville visa hur feminismen skulle förbättra för män i dessa tre fall. Även om man skulle kunna tro det om man är antifeminist och konspiratorisk, så vill jag inte arbeta mot män, utan tillsammans med dem.

Mansfield, Katherine; Prelude; 1918

Katherine MansfieldKatherine Mansfield är en nyzeeländska som varit bosatt i London och där varit vän med bland annat Virginia Woolf. Jag fick upp ögonen för henne efter att ha sett smarta citat av henne i Women know everything. Hon räknas som en av de främsta novellförfattarna av sin tid. Eftersom alla hennes noveller inte har feministiskt tema så väljer jag att recensera enskilda noveller.

Prelude utspelar sig på den nyzeeländska landsbygden och personerna det handlar om är en storfamilj. Det är ingen egentlig handling, utan skildrar vardagslivet för familjen Burnell. Familjen har flyttat från stan till landet och barnen trivs bra när de kan springa ute. Mamman Lindas syster, Aunt Beryl, tycker att det är jobbigt att hon är beroende av Lindas man Stanley och hon skulle gärna ha egna pengar. Hon trivs inte heller med isoleringen som det blir av att bo på landet.

Det är Aunt Beryl som är det feministiska inslaget i novellen och där är det tydligt att det inte är så kul alla gånger för en ensamstående kvinna att bo tillsammans med sin systers familj. Inte heller blir det lättare att vara isolerad på landsbygden.

Läs novellen här.

Sex antifeministiska myter om feminister 3: Alla feminister vill kvotera för att uppnå 50/50 överallt

Jag har skrivit om detta förut. Om man är feminist brukar man tro att ojämställdheten på exempelvis arbetsplatser beror på strukturer som gör att vi väljer olika saker och att vi inte tror att det ena könet är lika bra på att utföra vissa arbetsuppgifter. Det finns undersökningar som visar att både män och kvinnor litar mer på en manlig chef, t ex. Är man feminist vill man jobba för att ändra dessa strukturer. Vissa vill kvotera, andra inte. Jag vill inte det.

Att tänka i banor om jämn könsfördelning är inte samma sak som kvotering. Om man inte har jämn könsfördelning bland exempelvis chefer på ett företag kan man fundera på vad det beror på. Man kan komma fram till att det är en slump att det är så just nu, men man kan också komma fram till att det finns saker som gör att kvinnor inte kommer fram. Att man inte kan kombinera arbete med familj kan vara ett problem då fler män än kvinnor kan tänka sig att ”offra” familjen för karriären. Att det är en ”grabbig” stämning kan vara ett annat problem som det är bra att man jobbar med att få bort så att alla oavsett kön känner sig välkomna.

Nu har jag fått höra att uppmana till attitydförändringar inte är politik och dummare kan det knappast bli. Självklart kan man driva på med uppmaning om bojkott av affärer eller upplysa folk vilka signaler olika färger på barnkläder ger. Det är också politik.

När jag uppmanar till att välja en kvinna i olika sammanhang, t ex nobelpriset, menar jag inte att man ska välja en kvinna för att hon är kvinna, utan att man ska titta på om det inte finns någon kvinna som borde få priset/tjänsten/posten. Jag tror nämligen att man lätt glömmer bort kvinnor eftersom det ligger i mångas undermedvetna att män är mer kompetenta. Rättviseförmedlingen har snappat upp detta och rekommenderar kvinnor till saker där man ofta förväntar sig en man och tvärt om. Det är en mycket bra insats för ett mer jämställt samhälle.

Eftersom Sverige inte är ett helt jämställt land tror jag att ojämn könsfördelning är en markör för att något är fel. Jag tror inte att vi idag kan säga att all ojämställdhet beror på egna fria val. Därför kommer jag fortsätta att påpeka missförhållanden. Och fortsätta stödja Rättviseförmedlingen. Men det betyder fortfarande inte att jag är för kvotering.

Banyard, Kat; The equality illusion; 2010

The equality illusionThe equality illusion av Kat Banyard, grundare av nätverket UK feminista, utgår från en vanlig dag i en typisk kvinnas liv, från det att hon gör sig fin framför spegeln på morgonen till det hon kryper i säng för att ligga med sin man på kvällen. Det blir en dag fylld av exempel på ojämställda områden i vardagen.  Ett av dem är sexindustrin. De senaste åren har antalet strippklubbar exploderat i Storbritannien och besök på sådana har blivit mer socialt accepterat.

Precis som i Sverige finns i Storbritannien en spridd uppfattning att kvinnor själva ”väljer” lågbetalda yrken eller hemmafruliv istället för att satsa på högstatuskarriär. Unga flickor växter upp med låga förväntningar på sig och kvinnor har fortfarande huvudansvar för hem och familj. Banyad menar att vi har långt kvar innan vi kan bortse från utfallet eftersom förutsättningarna från början ser så olika ut.

Även om mycket är annorlunda i Sverige, barnomsorgens utbyggnad och strippklubbsbesökens status är bara två viktiga skillnader, så är även mycket lika, och Banyards bok har något viktigt att säga oss i Sverige. Så länge omvärldens krav och förväntningar avgörs av vårt kön är det orimligt att prata om fria val, vare sig det gäller att acceptera eller avstå från styrelseplatser, föräldradagar eller högstatusjobb.

Läs mer: Magasinet Neo, Guardian, The independent, Kat Banyard, Adlibris, Bokus

The equality illusion har recenserats tidigare på Feministbiblioteket. Läs den gamla recensionen här.