dec 22

Saker jag inte gillar med deckare del 2

Jag är en storkonsument av deckare och jag har tidigare skrivit en lista med tio saker jag inte gillar med deckare. Vissa böcker är bra ändå, även om de kommer in på listan, andra är mindre bra. Jag repriserar här listan med lite tillägg och lägger till fem nya saker som jag kommit på sedan förra gången.

1. Deckare med stora konspirationer.
Polisen, eller vem det nu är som är huvudperson i boken, kommer en stor, manlig konspiration på spåren. Män som utnyttjar kvinnor (det vanligaste temat, men det finns även andra) och som håller varandra om ryggen finns överallt i hela samhället och de ha makt. Det kan bli övertydligt och överdrivet många gånger och temat är mycket vanligt. I vissa deckare blir huvudpersonerna själva indragna och deras liv svävar i fara.
Exempel: Henning Mankels Villospår och Brandvägg, Stieg Larssons Milleniumtrielogi, Katarina Wennstams Smuts, Peter Robinssons Mörkrets alla färger, Carin Gerhardsens Helgonet, Mons Kallentofts Den femte årstiden

2. Seriemördare med diffusa motiv.
En mördare går lös och han (eller hon) dödar tillsynes helt slumpmässigt. När upplösningen närmar sig så är motivet ganska luddigt som t ex ”jag har varit med om något hemskt när jag var ung och därför ska jag döda alla som gjort samma sak mot andra som han/hon gjorde mot mig”. Det är alltid ett hämndbegär för något som hänt för mycket länge sedan och som inte känns helt relevant att döda för.
Exempel: Henning Mankells Den femte kvinnan, Camilla Läckbergs Olycksfågeln, Ingrid Hedströms Flickorna i Villette, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

3. Varför tänkte inte huvudpersonen på det?
När upplösningen kommer så kommer det fram ganska självklara saker som huvudpersonen aldrig borde ha missat. Självklara saker som att det finns personer som han eller hon haft något otalt med, men som personen inte minns eller mönster som för den inblandade borde vara alldeles uppenbara, men inte är det.
Exempel: Lars Keplers Hypnotisören, Mari Jungstedts Den du inte ser.

4. För blodiga och äckliga mordfall.
Avskurna huvuden och blodbad, tortyrkammare och gravar i trädgården. Ibland känns det som om det inte finns någon botten i allt äckligt.
Exempel: Åke Edwadrssons Dans med en ängel, Peter Robinssons I ondskans spår

5. För sorgliga mordfall.
De anhöriga beskrivs så närgående att man lipar sig igenom hela deckaren och spänningen därmed går förlorad.
Exempel. Karin Fossums Älskade Poona, Arnaldur Indridasons Vinterstaden, Kristina Ohlssons Askungar, Mons Kallentotfs Vårlik

6. Sidohistorier mellan kapitlen som inte har så mycket med storyn att göra.
Ofta blir deckarförfattare alltför förtjusta i historier som ska gå långt tillbaks i tiden och knytas ihop med huvudstoryn. Ibland blir banden mellan de två spåren från nu och då väldigt löst sammansatt och tillför inte mycket, kanske bara förståelse i form av mördarens bakgrund.
Exempel: Camilla Läckbergs Stenhuggaren, Henning Mankells Den femte kvinnan, Karin Alfredssons Klockan 21.37

7. Mördaren dyker upp för sent i historien.
Den som är mördaren är någon helt annan som aldrig har spekulerats kring och du känner dig lite snuvad på konfekten.
Exempel: Henning Mankells Mördare utan ansikte, Denise Rudbergs Ett litet snedsprång

8. Upplösningen är alltför osannolik.
Folk som har lyckats gömma sig eller levt på stulna identitet under en längre tid utan att någon har upptäckt det känns inte alltid så trovärdigt.
Exempel: Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, Unni Lindells Sorgmantel, Mons Kallentofts Vårlik

9. Överdrivet dramatiska slut.
Det som ser ut att vara en ganska lugn deckare slutar helt plötsligt med kidnappning eller skottlossning eller både och. Ibland kan det kännas nästa påklistrat.
Exempel: Liza Marklunds Sprängaren och Studio Sex, Anne Holts Bortom Sanningen, Åke Edwardssons Den sista vintern, Mari Jungstedts I denna stilla natt, Stieg Larssons Flickan som lekte med elden

10. Oklara slut.
Vem är egentligen mördaren och vad hände egentligen på slutet?
Exempel: Karin Fossums Älskade Poona, Åke Edvardssons Den sista vintern

NYA!

11. Överdrivet dramatisk handling
Denna punkt gäller främst svenska deckare, eftersom det känns värre när helt otroliga saker händer i Sverige eller med svenskar inblandade. Det kan handlar om fruktansvärda mördarjakter eller mordfall som har invecklade utrikespolitiska kopplingar.
Exempel: Lars Keplers Paganinikontraktet, Anna Bovallers Äppelkyrkogården

12. Onödiga mord
Ibland tar författarna död på personer, till synes i onödan. Nu kanske det är jag som har blivit känslig efter att ha fått barn, men jag gillar det inte i vilket fall. Det sker ofta i slutet då upplösningen hade kunnat bli spännande utan ytterligare en död person.
Exempel: Mari Jungstedts Den farliga leken, TV-serien Bron

13. Huvudpersoner som inte är poliser som dras in i en massa hemska mordfall
Det behöver inte vara fel att ha en annan person som huvudperson än en polis. Karin Alfredssons läkare Ellen Elg är exempel på en lyckad karaktär som åker runt i världen och springer på hemskheter. I andra deckare kan det bli lite fånigt när författaren påpekar gång på gång att det är synd om huvudpersonen som dras in i så mycket saker. Förutsättningen för att det ska lyckas är att man inte låtsas om att personen varit indragen i mordutredningar tidigare.
Exempel: Kristina Appelqvists Den som törstar, Maria Langs Mörkögda augustinatt

14. Författaren har ingen koll och hänger upp sig på konstiga detaljer
Jag har läst deckare när författaren dröjer sig kvar vid konstiga detaljer som ska vara avslöjande, men som egentligen inte borde vara det. T ex så hängde en polis upp sig på att någon hade sin mobil påslagen på natten (vem har inte det?). En annan gång var det så att den mördade inte hörde mördaren för att hon sov med öronproppar (jag gör också det, men vaknar av när mitt barn snyftar i en annan del av rummet).
Exempel: Garin Gerhardsens Helgonet, Kristina Appelqvists Den som törstar

15. Man räknar ut vem mördaren är väldigt tidigt
En uppenbar miss. Det är inte kul när man tror att det ska komma en tvist och så gör det inte det, utan den man började småmisstänka i början visar sig vara mördaren.
Exempel: Mari Jungstedts Det fjärde offret

dec 22

Lucka 22: Germaine Greer

Germaine GreerKort fakta

Född 1939 i Melbourne
Gav ut bestsellern Den kvinnliga eunucken 1970
Hedersdoktor vid University of Sydney

Germaine Greers feministiska gärning

Germaine Greer är född och uppvuxen i Melbourne och efter att hon avslutat sina studier i engelsk och fransk litteratur vid universitetet där, flyttade hon till Sydney. Där engagerade hon sig i en socialanarkistisk grupp.  Hennes politiska åsikter låg då, och ligger till stor del fortfarande långt åt vänster.

Hon flyttade senare till Storbritannien och undervisade på universitetet i Warwick. Hon lämnade sin post där efter succén med Den kvinnliga Eunucken. 1972 reste hon istället runt i världen för att marknadsföra sin bok. Hon har även undervisat på universitetet i Tulsa där hon grundade tidskriften Tulsa Studies in Women’s Literature.

I Den kvinnliga eunucken (1970) argumenterar Greer för att kvinnor måste ta kontrollen över sina egna kroppar och hon går igenom hur kvinnor formats av män genom åren. En kvinna bör inte foga sig efter mannen vilja utan själv leva fritt och leva ut sin sexualitet. Boken skrevs när kvinnor var hemmafruar och där idealet var att de borde hålla på sig, kanske inte tills de gift sig, men i alla fall inte haft så många sexuella partners.

Efter Den kvinnliga eunucken har hon givit ut en bok om kvinnliga konstnärer, Hinderloppet, som översatts till svenska. Annars har det var en del publikationer och artiklar som inte översatts. Hon är aktiv i debatten fortfarande. Bland annat kunde vi se henne i somras uttala sig om en undersökning som kommit fram till att kvinnor är sämre på att parkera.

Germanine Greer ses som en av sin tids mest tongivande feminister.

Germaine Greer och jag

Jag läste Den kvinnliga eunucken som en av de första i projektet Feministbiblioteket. Jag tyckte att den var bra och den passade väl in i den tidsanda som jag har läst fler böcker från. Jag håller på att läsa Hinderloppet just nu men jag har inte kommit så långt och det går väldigt trögt.

Bok av Germaine Greer som jag har läst och recenserat

Den kvinnliga eunucken 1970

dec 21

Skåhlberg, Anette & Dalhlquist, Katarina; Kalle som Lucia; 2009

Kalle som LuciaJag har precis upptäckt ett nytt trevligt barnboksförlag, nämligen Sagolikt förlag. De ger inte ut några böcker av andra än de själva så alla böcker är skrivna av Skåhlberg och illustrerade av Dahlquist. I deras böcker är det sagorna och barnen som står i centrum och de försöker att skildra alternativa familjer och barn som vill bryta könsrollsmönstren.

Kalle är sex år och ser fram emot lucialottningen. Han blir själaglad när det är hans namn som dras. Hans lärare och rektorn är inte lika förtjusta och Maja utses istället till klassens Lucia. Maja vill inte vara Lucia när hon ser hur ledsen Kalle blir och när det stora dagen kommer byter hon sin luciakrona mot Kalles stjärngossestrut. När föräldrarna ser det applåderar de och alla pappor tar fram sina luciakronor som de längtat efter att ta på sig sedan de var barn.

Nu finns det säkert feminister som säger att ska vi verkligen ta ifrån flickorna den enda tradition när de får stå i centrum, men jag måste säga att jag älskade boken. Det är så härligt att läsa om pojkar som drömmer om att få vara vackra. Alla barn är olika och det är roligt att läsa en barnbok med en ovanlig pojke i huvudrollen. Dessutom är det många detaljer i boken som vittnar om att författarna tänkt på att inte falla in i gamla mönster. Exempelvis så är rektorn kvinna, Kalles mamma kör tåg och Kalle och hans pappa lussar för mamman på Lucia. Kort sagt en bra bok som jag ser fram emot att läsa för min son när han blir äldre.

Läs mer: Sagolikt, Adlibris, Bokus, SvD, Bokmania, Lyrans Noblesser

dec 21

Lucka 21: Susan Faludi

Kort fakta

Född 1959 i New York
Debuterade med Backlash 1991
Journalist och skriver för bland andra New York Times och Wall Street journal

Susan Faludis feministiska gärning

Susan Faludi kommer från en judisk familj och är född och har uppväxt i New York. Hennes mamma är journalist och hennes pappa fotograf. Hennes far är ungrare och överlevde förintelsen.

Under åttiotalet skrev Faludi artiklar om feminism i olika tidningar. Hon mötte mycket motstånd och det motståndet ledde så småningom fram till boken Backlash, där hon beskriver hur feminismens tappat mark sedan sjuttiotalet. Hon menar att sjuttiotalet var en glansperiod för feminismen då man tog avstånd från hemmafrulivet och krävde rätt till sin kropp och detta blev under åttiotalet en tillbakagång till femtiotals-idealen. Hon granskar TV-serier, filmer och andra medier som många glorifierar till hemmafruar och tar avstånd från abort.

Efter Backlash skrev hon Ställd – förräderiet mot mannen som bygger på intervjuer av amerikanska män som har svårt att leva upp till det mansideal som var produkten av andra världskriget.

Hon har även skrivit en bok om vad som hände efter 9/11, Den amerikanska mardrömmen, om att man där tog till gamla beprövade myter om hjältar och värnlösa kvinnor som behöver räddas. Brandmän blev symbolen för hjältarna och kvinnor och barn räddades. Hon menar att man här helt ignorerade de många kvinnor som hjälpte till att räddas folk och de många män som föll offer för terrorattacken. 9/11 ledde också till något av en backlash för feminismen.

Susan Faludi och jag

Jag hade länge Ställd liggande på mitt nattygsbord, men orkade aldrig börja. Så fick jag tag på Backlash och blev otroligt imponerad. Jag läste efter den Ställd, men det gick inte lika fort och jag fick läsa klart den enligt principen tio sidor om dagen. När hon lanserade sin sista bok Den amerikanska mardrömmen, kom hon till Sverige och jag träffade henne på Akademibokhandeln. Då tog jag bilden som ni ser ovan och när jag skulle ta den med min mobil, skrattade hon och sa att hon trodde jag skulle ringa.

Böcker av Susan Faludi som jag läst och recenserat

Backlash 1991

Ställd – Förräderiet mot mannen 1999

Den amerikanska mardrömmen eller bakhållet mot kvinnorna 2008

dec 20

Lucka 20: Virginia Woolf

Kort fakta

Född 1882 i London, död 1941 i East Sussex, England
Romandebuterade 1915 med Resan ut
Tillhörde den sk Bloomsburygruppen
Hon lev av depressioner och valde att ta sitt liv på våren 1941

Virginia Woolfs feministiska gärning

Virginia Woolf är född och uppvuxen i London och utbildades i hemmet av sina föräldrar. 1912 gifte sig Virginia Woolf med Leonard Woolf och de hade ett starkt band till varandra. De startade Hogarth Press som gav ut Virginias böcker.

De både ingick i Bloomsburygruppen, en samling brittiska intellektuella från 1905 till andra världskriget. Där ingick även bland andra den senare nobelpristagaren T S Eliot. I gruppen såg man liberalt på sex och flera hade sexuella förbindelser med varandra, även över könsgränserna. Gruppen var emot det viktorianska och flera var drivande inom den brittiska modernismen. De hade ett betydande inflytande på det brittiska kulturlivet.

Woolf debuterade som författare 1915 med boken Resan ut. Hon gav sedan ut flera böcker som var kritik mot samhället och de flesta böcker gavs ut på det egna förlaget. Hennes mest kände essä är Ett eget rum (1929), där hon säger att en kvinna måste ha ett eget rum och egna pengar för att kunna bli en bra författare. Med det tar hon avstånd från hemmafrusystemet.

Hon led av depressioner och en dag i mars 1941 orkade hon inte längre, utan fyllde sina fickor med stenar och vandrade ut i vattnet för att ta sitt liv.

Hennes bok Mrs Dalloway och hennes liv har blivit en bok av Michael Cunningham, Timmarna (1998), och en film. Nicole Kidman fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll för sin roll som Virginia Woolf i den filmen.

Virginia Woolf och jag

Jag såg pjäsen Wer hat angst für Virgina Woolf ? (Vem är rädd för Virginia Woolf?) på Burgteater i Wien när jag bodde där 1999. Den handlar inte om henne, men jag blev då intresserad av att läsa om henne. Det skulle dock dröja fram till 2003 då jag såg filmen Timmarna på ett plan från Dakar, som jag verkligen skulle göra slag i saken. Då köpte jag och läste både boken Timmarna och Mrs Dalloway.

Böcker av Virginia Woolf som jag läst och recenserat

Mrs Dalloway 1925

Ett eget rum 1929

Bok om Virigina Woolf som jag läst och recenserat

Cunningham, Michael; Timmarna, 1998

dec 19

Feministbibliotekets julklappstips 2011

Det är mindre än en vecka kvar till dopparedan. Förra året hade jag en feministisk julkalender som gick ut på att presentera en bok varje dag. I år läste jag på Ms Blog att de hade listat tio bra feministiska julklappar. Jag vill såklart inte vara sämre. Alla mina tips är inte för den som är ute i sista minuten, men en sak man klan göra är att då ge bort en bild på det som senare kommer på posten. Inte jättekul kanske, men bättre än inget!

1. Till den pålästa feministen som till synes har läst allt: En prenumeration på amerikanska Ms Magazine
Jag fick det av min man i julklapp förra året och det kunde inte bli en bättre present. Jag fick årets fjärde nummer i brevlådan idag och jag kommer att njuta av den senare idag. Med andra ord en julklapp som varar länge!

2. Till den engagerade feministen: Prenumeration på någon svensk feministisk tidskrift
Det finns några att välja på. Bang är förstås den mest kända, men kanske lite för vänster för just min smak (beställ här). Tidskrift för genusvetenskap är för den som vill ha ett mer akademiskt perspektiv (beställ här) och Ottar för den som vill ha ett sexualperspektiv (beställ här).

3. För bokslukaren: Någon av Ms Blogs top hundra feministiska fackböcker
Det finns många bra att välja på och Adlibris och Bokus har de flesta titlarna. Det går fortfarande att beställa!

4. För romanälskaren: Någon fantastisk feministisk roman
Botanisera bland mina recensioner. Och samma sak som punkt 3, Adlibris och Bokus har det mesta och det är inte för sent att beställa.

5. För de yngsta: Barnböcker från bokförlaget Olika
Det underbara bokförlaget som gör litteratur för barn som är genusprövat. Botanisera bland olika titlar och jag lovar att du kommer att hitta något för alla åldrar. Varför inte Tesslas mamma vill inte som har ett citat av mig på baksidan?

6. För film-älskaren: En feministisk DVD
Varför inte köpa en bra feminsitisk film för den som vill ha något att slötitta på. Här kommer några tips: För den lilla: Pocahontas. För den unga: Skruva den som Beckham. För den vuxna:  Mona Lisas leende. Eller varför inte slå på stort och ge bort hela Sex and the city-boxen (som jag har skrivit om här)? Allt finns på CDON och kan beställas fortfarande.

7. För den som vill skylta med sina åsikter: En ”This is what a feminsit looks like”-t-shirt
Inget är väl roligare att som feminist visa det? Min absoluta favoritslogan är “This is what a feminist looks like”. Du kan beställa den från USA. Lång leveranstid så ge bort en bild på tröjan om du vill ge den till någon i år. Finns även till bebisar!

8. För den som vill pryda sitt hem med sina åsikter: En Guerilla girls-affisch
Underbart roliga Guerilla Girls affischer kan man beställa på nätet från USA. Som allt annat från andra sidan Atlanten är det lång leveranstid, men dra ut en bild och ge bort i väntan på den riktiga planschen. Jag har affischen på bilden hemma i hallen.

9. För den vågade: Ett snippa-smycke
Vinsten går till Kvinna till Kvinna och du får ett snyggt halsband som är minst sagt lite vågat. Om man inte vågar ha det på sig så är det ändå för en god sak.

10. För den med det stora samvetet: En gåva till en frivilligorganisation.
Om du inte vill köpa ett snippa-smycke kan du ge en annan gåva till Kvinna till Kvinna. Hand in hand ger mikrolån till kvinnor i Indien och Afrika. Idag skriver EU-minister Birgitta Ohlsson och hennes medarbetare Jenny Sonesson i Aftonbladet att årets feministiska julklapp är en get. ActionAid hjälper dig att ge en get i julklapp.

Och så lite bonustips…

…ge bort en prenumeration på någon av de tidskrifter som jag recenserat böcker i:
Liberal Debatt

Magasinet Neo

Tidningen Nu

dec 19

Lucka 19: Margaret Atwood

Margaret AtwoodKort fakta

Född 1939 i Ontario, Canada
Debuterade med Den ätbara kvinnan 1969 (sv 1980)
Slog igenom med Upp till Ytan 1972
Bloggar på Year of the Flood och twittrar som @MargaretAtwood

Margaret Atwoods feministiska gärning

Margaret Atwood växte upp i Canada där hon även bott större delen av sitt liv. Hon är mest känd för sina romaner, men hon har även skrivit poesi och barnböcker. Hon har skrivit i princip i hela sitt liv och visste redan vid sexton års ålder att hon ville bli författare på heltid. Hon har studerat litteratur och har en master. Hon har undervisat vid en rad olika universitet i Canada och USA, bland annat i Vancouver, Toronto och New York.

Hennes litterära verk spänner över olika genrer. Hon har skrivit såväl science fiction och spökhistorier, som mer traditionella romaner. Hennes första roman, Den ätbara kvinnan, har ibland setts som en tidig bok i den så kallade andra vågens feminism. Hon förnekar detta, då den var flera år före den vågen. Den bok som först översattes till svenska, Upp till ytan(1972, sv 1979 och i nytryck på Norstedts 2010), är en samhällskritisk roman där patriarkatet är en del som kritiken riktar sig mot. Det är en bok om mänskliga relationer, där maktstrukturerna mellan könen synliggörs.

I Atwoods böcker är beskrivningen av Canada ofta med. Hon förknippas med canadensisk nationalism under 60- och 70-talen.

När hon fyllde 70 år 2009 hade hon en stor galafest på Laurentian University i Sudbury, Ontario. Där lanserade hon boken Syndafloden. Idag bloggar hon på Year of the Flood (som Syndafloden heter i original och hon twittrar regelbundet.

Margaret Atwood och jag

Jag upptäckte Atwood ganska sent, men mitt första möte med henne, Kattöga från 1988, var allt annat än en besvikelse. Det enda som hindrar mig från att läsa mer av henne är att min att-läsa-lista är så otroligt lång. Men nu känns det som att det snart är dags för boken i min bokhylla, Onyx och Clarke från 2003, och dess uppföljare Syndafloden. Jag följer henne på twitter och det kan jag rekommendera fler att göra! Jag tycker att hon är en het nobelpriskandidat.

Böcker av Margaret Atwood som jag läst och recenserat

Upp till ytan 1972

Kattöga 1988

dec 18

Feministbrud på kulturjakt i Prag

Eftersom en av Europas stora ledare och demokratikämpar, Vaclav Havel har avlidit idag hedrar jag hans minne med att välja att dagens kulturjakt får bli Prag. 2004 var jag på bröllop där och jag inte inte mycket intressant att visa ur feministisk synvinkel. Det var dock en resa i feminismens anda eftersom hon som gifte sig är (var, eftersom hon inte bor där längre) Prags coolaste feminist och jag var där med Wiens tuffaste HBT-aktivist. Vi bodde alla tre i samma korridor i Wien 1999. Radka är från Slovakien, men har under stor del av sitt liv bott i Prag. Nu bor hon i Tyskland. Julia är från Linz i Österrike. Jag publicerade ett gammalt minne på min förra blogg om ett feministiskt statement som Radka gjorde:

Svär aldrig med ditt eget könsorgan. Det var min feministiska vän från Slovakien sa till mig när vi bodde i samma korridor i Wien. Och jag tänkte att det är väl det minsta man kan begära av någon som kallar sig genusmedveten. Jag menar, varför ska mitt könsorgan vara det värsta som jag skrika kan när jag bränt mig eller tappat min plånbok?

En kväll i Wien var vi ute och lullade hem från krogen. Vi sprang på en fransman som var lagom packad och ville veta varifrån vi kom. När jag sa Sverige så ville han stoltsera med vad kan kunde säga:

– Hej din jävla fitta!

Jag kunde hålla mig för skratt. Men som så få gånger förut så fann jag mig och tog mig ur förödmjukelsen och lite flirtigt och glättigt berättade jag vad som är mer coolt och mer inne att säga (och till och med grövre, det du!):

– Hej din jävla kuk!

Sedan gick vi och jag översatte för de andra vad jag nyss sagt. Min slovakiska vän dunkade mig i ryggen och sa att det var bra gjort!

En vecka senare bränner jag mig och min vana trogen utbrister jag:

– Jävla fitta!

Min slovakiska vän var närvarande och uppmärksam (dessutom är tjejen ett språkgeni):

– Nein Hanna, jävla kuk!

Så rätt!

Här kommer lite bilder från resan:

Jag anno 2004 har gjort mig bröllopsfin.

Bröllopet var egentligen en fest eftersom paret gift sig i Tyskland dagen innan och mellan lunchen och festen fick vi gäster leka en stadslek för att se staden. En ledtråd ledde oss till ett högt torn med denna fantastiska utsikt.

Mitt intresse för jugendstil-arkitektur fick jag tillfredsställt på promenaden.

Dagen efter festen skulle vi se EM-finalen i fotboll på storbildskärm för att Tjeckien förväntades vinna. Tjeckien åkte dock ut i semi mot Grekland så vi fick se matchen på en bar som ointresserat visade den för oss. Sista dagen åkte Julia tidigt och Radka och hennes man var tvungna att packa för att Radka skulle flytta till Tyskland för gott och jag passade då på att se lite mer av stan (och ta ett sådant där fånigt självporträtt-turiskort).

dec 18

Lucka 18: Fredrika Bremer

Kort fakta

Född 1801 i Åbo, Finland död 1865 i Haninge
Gav ut romanen Hertha 1856
Efter Hertha reste hon till södra Europa och till Orienten och återvände 1956

Fredrika Bremers feministiska gärning

Fredrika Bremer anses som en av de första feministiska pionjärerna. Hon fick en sträng uppfostran på familjegodset i Årsta och hon kännetecknades som barn som livlig och utan tålamod. Fadern var sträng, men lät henne utbilda sig. Familjen reste också till andra länder och Fredrika fick i 20-årsåldern komma i kontakt med främmande kulturer.

Hon började skriva och 1828 gav hon ut sin första bok i serien Teckningar ur vardagslifet. Hon var påverkad av många vid denna tid, moderna tänkare och på hemmaplan fick hon en vän i rektorn och sedermera kyrkoherden Per Johan Böklin som var hennes andliga bollplank. Deras korrespondens finns utgivet.

Hennes mest kända verk är den feministiska romanen Hertha (1856) som av kvinnorörelsen betraktat som den svenska feminismens startskott (detta då det fanns tydliga feministiska tankar även hos Hedvig Charlotta Nordenflycht hundra år tidigare). Som exempel kan nämnas att Fredrika Bremer-förbundets medlemtidning bär namn efter romanen. Bremer var upprörd över den gifta kvinnans ställning och den då så omdiskuterade boken anses ha bidragit till lagen som gav kvinnan rätt att bli myndig vid 25 års ålder (1858).

Efter Hertha gav sig Bremer ut på en lång resa, genom Europa och slutligen till Palestina. Denna resa har kallats ”Pilgrimsresan” och om den berättar hon i boken Livet i gamla världen (1862).

Fredrika Bremer och jag

Eftersom Fredrika Bremer är en så känd person och en viktig pionjär inom kvinnorörelsen har jag länge velat läsa böcker om och av henne. Mycket annat har dock kommit emellan. 2009 läste jag Ulrika Kärnborgs bok om henne och var extra intresserad eftersom min partikollega Anders Jonsson redogjort i ett föredrag om sin bok De gjorde skillnad, att flera vänsterintellektuella försökt att få många liberala feminister att vara socialister. Detta tyckte jag lös igenom i Kärnborgs bok och det var synd. Efter den har jag läst två av Bremers romaner.

Böcker av Fredrika Bremer som jag läst och recenserat

Grannarna 1837

Hertha 1856

Bok om Fredrika Bremer som jag läst och recenserat

Kärnborg, Ulrika; Fredrika Bremer; 2003

dec 17

Lucka 17: Slavenka Drakulic

Kort fakta

Född 1949 i Rijeka, Kroatien
Gift med DN:s krönikör Richard Swartz
Bor i Stockholm och på Istrien

Slavenka Drakulics feministiska gärning

Slavenka Drakulic är född och uppvuxen i forna Jugoslavien, närmare bestämt i nuvarande Kroatien. Hon har en fil kand i sociologi och litteratur från universitet i Zagreb. Hon gifte sig tidigt och fick en dotter när hon endast var 19 år. Hon är journalist och författare. Hennes dotter är idag också en framstående jouranlist.

1990 lämnade hon Kroatien av politiska skäl. Hon och fyra andra kroatiska journalister anklagades för att vara ”häxor” och att de ”våldtog” Kroatien. Orsaken var att de, enligt artikelförfattaren Slaven Letica (rådgivare åt dåvarande president Tudjman), inte såg serbiska våldtäkter i krig som systematiska, utan pratade om ett generellt problem att kvinnor våldtas i krig. Det var att försköna serbernas brott. Efter den artikeln fick Drakulic ta emot dödshot och blev utfryst av sina vänner. Hon flyttande då till Wien, där hon träffade den svenska utrikeskorrespondenten Richard Swartz, som hon gifte sig med 1993.

I mitten av åttiotalet gjorde Drakulic en reportageresa i flera östeuropeiska länder för Ms Magazines räkning och det var efter den resan som hon gav ut boken Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna (på svenska 1994), om kvinnor i kommunistiska Östeuropa. I förordet till den svenska upplagans rättar hon sig och säger att det överlevde, men de har fortfarande inte kommit över kommunismen.

Hon har skrivit både romaner och reportageböcker och när hon skriver romaner skriver hon på kroatiska, medan reportageböckerna skrivs på engelska. Hon är starkt kritisk mot kommunismen och hon har skrivit om hur det är att leva i ett kommuniskt land. Vardagslivet präglar flera av hennes berättelser i reportageböckerna. Hon har även skrivit om kriget på Balkan, främst i hennes kanske mest kända verk Balkan Express från 1993. Hon har också skrivit en bok om makthavarna i forna Jugoslavien och hur de haft det i fängelset i Haag, Inte en fluga förnär (2004). Efter den blev hon sugen på att skriva om folk som gjort något positivt istället och skrev boken Den rena godheten, om människor som ger liv genom att skänka organ (Drakulic har själv fått en njurtransplantation).

Idag bor hon i Stockholm och ibland på Istrien i hemlandet Kroatien. Hon skriver då och då för Dagens Nyheter och i år fick hon Svenska Dagbladets Europapris tillsammans med sin man ”för att de, var för sig och tillsammans, genom sina internationellt uppmärksammade böcker och artiklar fördjupar kunskapen om Europa och inspirerar till ett gemensamt samtal om kontinentens historia, samtid och framtid”.

Slavenka Drakulic och jag

Ibland undrar man var man har huvudet någonstans. I många år har Drakulics böcker om livet i Östeuropa varit mina favoritböcker. Så var det först igår när jag bläddrade lite i en av dem som jag insåg att många av dem handlar om kvinnor. I början var Feministbiblioteket mycket snävare än det är idag och jag gjorde bedömningen då att hennes reportageböcker om Östeuropa inte platsade här. För länge sedan borde jag omprövat det. Men bättre sent än aldrig. Recensioner av tre av mina absoluta favoritböcker kommer inom kort.

Böcker av Slavenka Drakulic som jag läst och recenserat

Som om jag inte vore där 1999

Till sängs med Frida 2007

Böcker av Slavenka Drakulic som jag läst, men inte recenserat än

Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna 1991

Balkan Express 1993

Café Europa 1996