aug 12

Feministbrud på kulturjakt i Hjo

Jag kom på att jag glömt att lägga upp mina kulturbetraktelser från Hjo! Jag var på den fantastiska Slöjdmässan där i början av juli. En mässa jag älskar och som jag försöker gå på varje år, även om det inte blir så nu när jag bor i en annan del av landet.

Jag kunde konstatera att trenden håller i sig, sexistiska smörknivar är fortfarande något som säljer. Dock verkar trenden vara på nedgång eftersom jag hittade många försäljare som inte sålde dem, och det tackar vi för. För er som inte förstår så är det smörknivar i form av kvinnoben som ska sticka upp ur smöret.

På Hjo stadsmuseum kunde man se denna installation till minne av Hjo-dottern Estrid Ericson. Hon var tennkonstnär och inredningsarkitekt och grundade Svenskt Tenn.

På Hjo stadsmuseum fanns även en gammal skolsal, precis som min mamma mindes att det såg ut. Min mamma (och min pappa också för den delen, men han var inte med på museet) är uppvuxen i Hjo och har gått i skolan där. Jag kunde inte låta bli att fota bokstaven N i alfabetet. Hade varit mycket politiskt inkorrekt om det hade varit i en skola 2011.

aug 12

Johansson Hammar, Victoria & Sjömilla, Mikael; Raka vägen över himlabacken; 2011

Raka vägen över HimlabackenBoken är för barn från ca 2 år och kommer från Olika förlag. Den handlar om två barn, Frida och Moses, som istället för att lyda sin pappa och gå raka vägen till farfar går på upptäcktsfärd genom skogen. På vägen händer massa spännande saker på vägen som bland annat innebär onda tår och tappade skor.

Det är en bok om barns upptäcktslust och busighet. Som alla böcker från Olika är den ett försök att motverka könsroller och det får man säga att författaren och illustratören lyckas med. Jag tycker om att boken handlar om två barn som får vara just barn och inte en pojke och en flicka, med tillhörande attribut som klänning eller färgtypiska kläder. Jag ställer in boken i bokhyllan och väntar på att barnet i min mage ska bli äldre så att hon eller han kan få höra mig eller sin far läsa denna saga.

Läs mer: Olika förlag, Adlibris, Bokus, Den lilla bokhyllan, Skånska Dagbladet

aug 11

Fram för fler pappamånader på folkpartiets landsmöte i höst

I höst har folkpartiet landsmöte och som vanligt ska frågan om fler pappamånader upp på agendan. Förra gången kunde jag inte vara med och diskutera från talarstolen eftersom vi har en regel om att man får välja om man vill åka till landsmötet som politiker eller som tjänsteman och som en del av ett litet, litet webbteam skulle det inte vara så populärt att avsäga sig arbetsuppgifter. Dessutom vill jag inte det. I år kommer jag av andra skäl inte delta, för jag kommer inte vara där alls.

Liberala kvinnor har lämnat in en motion, som jag stödjer, om tredelad föräldraledighet, dvs en del till mamman, en del till pappan och en del som man får dela hur man vill. Det är samma sak som fyra pappamånader.  Egentligen är jag för helt individualiserad, men ibland får pragmatik gå före ideologi.

Det är otroligt glädjande att få lite stöd från oväntat (?) håll. Idag skriver Olle Schmidt, europaparlamentariker, och Christer Nylander, riksdagsledamot, att de välkomnar ytterligare en pappamånad. En månad är kanske inte så mycket, men ändå ett stort steg i rätt riktning. Förra gången blir debatten knappt en debatt på landsmötet då tunga artilleriet sattes in mot förslaget (det var då fyra pappamånader som låg som förslag). Hoppas att det blir en jämnare diskussion den här gången!

aug 10

Hunger, banting och ohälsosam övervikt

Jag läste denna fantastiska artikel av Isabelle Ståhl igår och tänkte skriva en hyllning till den direkt. Nu har jag sovit på saken och funderat i lite andra banor.

Jag är själv en person som i vanliga fall slåss med vikten. Jag har aldrig funderat på att pulverbanta (även om jag har använt shakes som ersättning för mellanmål ibland, då jag inte klarar mig bara på frukt och vill undvika för mycket kolhydrater) eller gå på skumma dieter som bara syftar till tillfällig viktnedgång. Min filosofi har alltid varit att lägga om kosten och träningen på ett sådant sätt att det blir sunt samtligt som det är hållbart i längden. Jag skrev om detta 2005 när jag för första gången bestämde mig för att jag behövde gå ner i vikt.

Jag håller med Isabelle Ståhl om att det finns ett sjuk skönhetsideal och att ätstörningar bör bekämpas. Men samtidigt som hungerkontroll låter helt sjukt så har bloggaren Hanna Marie helt rätt i att är man överviktig och måste gå ner i vikt, så kan man behöva känna hunger. Det är inte sunt att leva med övervikt och lider man av det behöver man göra något åt det. Tidningen ToppHälsa svarar Ståhl idag och jag har inte läst den tidningen så jag ska inte kommentera vem som har rätt och vem som har fel. Dock vill jag säga att Ståhl har rätt i att banting och osund syn på sin egen kropp fortfarande är vanligt, främst bland unga tjejer och kvinnor och frågan är vad vi kan göra åt det. Balansgången mellan att uppmuntra människor att leva sunt och att få folk att känna att de duger som de är, är svår och gränsen till osunda ideal är hårfin.

Jag tror en nyckel är träning. Själv har jag aldrig varit så vältränad som 2007 då jag sprang 3-5 gånger i veckan och hann med inte mindre än nio lopp under året. Att träna innebär ofta att man blir medveten om vad man stroppar i sig eftersom det inte känns något vidare att träna på fel kost. Dessutom tycker jag att mitt sötsug var mindre när jag tränade mer. En bra balans mellan bättre kost och mer träning var den bästa lösningen för mig och här beskriver jag en ny utmaning 2009, då jag skulle gå ner 7 kg (vilket jag nog inte helt lyckades med, men var rätt så nära). Där har jag kommit på en annan sak som är betydelsefull: undvik alla skuldbeläggande ord för att njuta. Moffa, trycka i sig och synda är ord som inte bör finnas i någon människas vokabulär. Njut av godis och se till att bara ät godis när du njuter av det. Den tumregeln är mer effektiv än man tror.

Jag hoppas att människor kan peppa varandra och inspirera varandra till att leva mer sunt. Vilken balans av träning respektive ny kost man behöver är är givetvis individuellt, men jag tror att alla behöver ta tag i båda delar. TV-program som Biggest looser, som syftar till att tjocka människor ska hetsbanta är inte bra inspiration. Inte heller kvälls- och veckotidningars bantningskurer ”rasa i vikt till midsommar” som kommer i maj. Fler modeller i olika storlekar vore däremot bättre. Men det har man ju efterfrågat i så många år nu att det nästan börjar bli tjatigt. Och en annan sak, inspirera gärna era vänner och kollegor till en sundare livsstil (om de ber om det!) men se för guds skull till att inte älta er övervikt och ert kroppsförakt under fikarast efter fikarast. DET är verkligen inte sunt!

aug 10

Rhys, Jean; Wide Sargasso sea; 1966

Wide Sargasso SeaJag bad om tips på bra böcker om kvinnor i udda länder på facebook och Wide Sargasso Sea var ett av tipsen. Boken utspelar sig på Jamaica, Dominica och i England. Den som kan sin Jane Eyre (av Charlotte Brontë) borde definitivt läsa Wide Sargasso Sea. Jane Eyre handlar om en kvinna med svår uppväxt som träffar en rik man. De blir kära och när de ska gifta sig så visar det sig att mannen Jane ska gifta sig med redan är gift. Självklart blir det stor tragik och Jane flyr bort. När hon senare återförenas med mannen så visar det sig att hans fru är sinnessjuk. Wide Sargasso sea handlar om frun, Bertha Mason, och varför hon blev sinnessjuk.

Antoinette Cosway, som huvudpersonen heter i Jean Rhys bok, är uppvuxen på Jamaica. Hon blir bortgift med en engelsman och de reser till Dominica på smekmånad. Där börjar Antoinette fundera på livet och sitt äktenskap och känner att det inte är så roligt att vara gift med en man som inte älskar henne. Han har enligt engelsk lag fått alla Antoinettes tillgångar, så att gå ifrån honom skulle innebära att hon bli fattig. Istället följer hon honom till England, som visar sig vara ett kargt land med mycket kyla och inga vackra stränder eller olivträd. Antoinette börjar dricka och så småningom går hon helt in i sig själv och hennes man spärrar in henne. Det kändes bra att läsa boken som gav Bertha Mason en själ och en bakgrund.

aug 09

Ska vi feminister hylla kärnfamiljen?

Nu blossar debatten upp igen, men denna gånger är det inte bara hemmafruarna som står i centrum. Anna Svensson, feminist och skribent, skriver att vi feminister bör hylla kärnfamiljen. Jag är själv gift och håller på att bilda en större familj och jag ser inte att jag sviker det som feminister kämpat för i åratal. Så långt håller jag med Anna Svensson. Dessutom ska vi naturligtvis inte skuldbelägga kvinnor som vill jobba direkt efter förlossning eller de som väljer att satsa både på barn och karriär.

Nu är det ingen hemlighet att jag inte gillar hemmafruar. Men för att inte fastna i en diskussion om respekt för enskilda människors val så vill jag påpeka att min kritik på hemmafruar ska ses på ett generellt plan och inte riktat mot enskilda individer. Jag anser att man måste kunna diskutera ett fenomen utan att hamna i en situation där personer känner sig kränkta. Jag vill inte förbjuda någon att vara hemmafru, så var det om du vill. Då var det sagt.

Precis som Anna Svensson skriver så är många av hemmafruarnas främsta försvarare, bloggare som har många läsare och som ibland kan tjäna pengar på sitt skrivande. Då är de knappast hemmafruar. Det största problemet med att vara hemmafru är att man saknar inkomst och därmed kan bli stående utan försörjning och arbetslivserfarenhet en dag när maken väljer att sticka med en ny. Att försätta sig i en sådan situation är otroligt problematiskt. Jag har hört hemmafruar vilja ha del av makens pension eftersom hon också arbetat, fast oavlönat i hemmet. Jag anser att man måste lösa det inom familjen och den kvinna som väljer att vara hemma bör se till att få pengar undanstoppade till pension samt egna pengar att spendera på vad hon vill. Sparpengar måste givetvis delas lika vid en skilsmässa. Jag förmodar att få har råd med en sådan överenskommelse. Jag blir lite äcklad när man glorifierar hemmafrulivet i glossiga tidskrifter med färgglada cupcakes när jag tänker på vilka konsekvenser det får om paret inte håller ihop. Därför kommer jag aldrig bli hemmafruarnas försvarare.

Men familjen som sådan är det inget fel på och jag ska göra mitt bästa för att leva så jämställt jag bara kan. Jag och min man ska dela föräldraledigheten och vi tar båda ansvar för inköp av saker till vår kommande bebis.

Läs också Ana Udovic.

aug 08

Harry Potter ur en feministisk synvinkel

Den 14:e juli var jag och såg den sista Harry Potterfilmen och en vecka senare fick jag syn på följande blogginlägg från den amerikanska tidskriften Ms Magazine av Natalie Wilson. Den 22:a juli tänkte jag sätta mig ner och skriva om det, men som bekant hände det saker då som inte riktigt gjorde att jag kände för det. Nu har jag dock fått distans till massakern på Utöya och ska försöka mig på en feministisk analys av Harry Potter.

Lite inspirerad av Natalie Wilsons lista kommer här min lista över sju saker som gör Harry Potter-böckerna värda att läsa och filmerna värda att ses – ur en feministisk synvinkel:

1. Hermione Granger: Hon är en av huvudpersonerna och en otroligt cool förebild för unga tjejer. I de första böckerna är hon mer av en plugghäst och mindre av en modig hjältinna, men det förändras och i sista boken är hon näst intill tuffare och modigare än självaste Harry Potter. En detalj i bok fyra som också gör henne beundransvärd, är när hon lackar på Ron som inte frågar henne direkt om de ska gå på bal tillsammans utan har henne som sistahandsalternativ . Hon säger brutalt nej och går med en annan kille och Ron får sitta där med lång näsa

2. Det onda kan besegras: Precis som Natalie Wilson beskrev i sin bloggpost så visar Harry Potter och hans medhjälpare att det onda kan besegras. Voldemort personifierar ondskan och är även en symbol för patriarkatet. Tillsammans kan gå det att kämpa för en bättre värld och patriarkatet kan besegras.

3. Bellatrix Lestrange: I Harry Potter-böckerna kan kvinnor inte bara vara lika modiga och tuffa som män – de kan också vara lika onda. Bellatrix Lestrange drar sig inte för något och dödar det som hon tycker dödas bör.

4. Ginny Weasley: Hon får spela rollen som den lilla och får ofta stå utanför gemenskapen för att hon är för liten. Blir tidigt kär i Harry Potter, men tröttnar på att vänta på honom och kör sitt eget race. När de väl får varandra har Harry fått tråna och längta först. Ginny kommer även att bli en av Hogwarts bästa Quidditch-spelare och det om något bryter könsrollsmönster.

5. Quidditch: På Hogwarts finns ingen tjej- och killidrott, utan alla spelar tillsammans. Många av de bästa spelarna är tjejer och bland stjärnorna finns inte bara Ginny Weasley, utan även Angelina Johnsson som senare gifter sig med Ginnys bror George.

6. Kvinnornas roll i slaget om Hogwarts: I det sista kriget på Hogwarts är det många kvinnor som kliver fram och gör hjälteinsatser. Den blyga och speciella flickan Luna Lovegood leder Dombledores armé när Harry, Ron och Hermione är borta. I den slutliga fighten duellerar hon mot Bellatrix Lestrange. Professor McGongall tar kommandot och bryter regler för att ställa sig på de godas sida. Molly Weasley blir så rasande på Bellatrix Lastrange, efter att denna dödat hennes son Fred, att hon lyckas övermanna henne och döda henne.

7. J K Rowling: Det är hur häftigt som helst: en fattig ensamstående småbarnsmamma som blev den första författaren i världen att bli dollarmiljardär. Hon är en framgångsrik kvinna som förhoppningsvis inspirerar många att utföra storåd framför sina ordbehandlingsprogram.

Recensioner av filmen: Aftonbladet, DN, Expressen, GP, SvD, Sydsvenskan, fler recensioner hittar du här

Köp boken: Adlibris, Bokus

aug 08

Upprop mot Egmont från Olika

Nu kommer uppropet från Olika förlag till tidningsförlaget Egmont som gör könsstereotypa tidningar för barn. Jag är givetvis skrivit på!

Läs pressmeddelandet från Olika här och det öppna brevet till Egmont här. Uppropet är också skickat till berörda ministrar Jan Björklund (utbildning), Erik Ullenhag (integration) och Nyamko Sabuni (jämställdhet).

Jag gillar särskilt det sista stycket i brevet:
Problemet är inte att ni gör specialinriktade tidningar, utan att de marknadsförs på ett exkluderande sätt antingen till  flickor eller till pojkar. Egmont bidrar därmed att förstärka förlegade och stereotypa förväntningar på flickor och pojkars  intressen och egenskaper. Förväntningar som formar och som motverkar det viktiga arbete för jämställdhet som pågår i andra delar av samhället, bland annat på förskolor och skolor. Ett arbete som får sitt stöd i våra lagar och formulerade mål.

WORD!

UPPDATERAT

DN skriver om det öppna brevet idag.

aug 07

Nair, Anita; Kvinnor på ett tåg; 2001

Kvinnor på ett tågSex kvinnor på ett tåg i Indien. De känner inte varandra och de har olika historier att berätta. Akhlia är bokens huvudperson och hon är den enda som inte har gift sig, fast hon för länge sedan har passerat lämplighetsådern för giftermål. Boken är en inblick i indiska kvinnors vardag och hur normer och konventioner tvingar dem att leva liv de egentligen inte hade velat leva. Akhila är den enda som väljer att gå sin egen väg, men priset för det är högt. Trots att hon har egen försörjning är det inte riktigt okej att som kvinna lever ensam. De andra kvinnorna på tåget har som sagt valt att leva ett traditionellt liv trots att flera av dem hade andra drömmar och mål innan de gifte sig.

Jag älskade boken och en gav mig mycket i form av mer kunskaper om kvinnor i Indien och det är en underbar kritik mot manssamhället.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Dagens bok, Sveriges Radio, Textappeal

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Kvinnor på ett tåg av Anita Nair

aug 04

Levenson, Ellie; The noughtie girl´s guide to feminism; 2009

The noughtie girl´s guide to feminismEllie Levenson är en brittisk feminist som har bland annat skrivit i Guardian. Vad är en noughtie girl? Frågan får ett svar i ett inledande test där du ska se om du passar in. Summan av testet är att om du är en noughtie girl så vill du både ha lika rättigheter och möjligheter som män, samtidigt som rakar dig under armarna och gillar att ha högklackade skor och mycket smink.

Det kan låta som en självmotsägelse i många antifeministers öron, men det är ganska mycket mitt i prick. Feminism handlar inte om hur vi väljer att klä oss eller vilka färger vi väljer eller väljer bort. Det handlar om vad vi gör och vad vi argumenterar för.  I början älskade jag boken och nickade och hummade medhållande för mig själv när jag läste, men allteftersom började jag tycka att det var lite väl tillrättalagt efter Levensons egna ideal. Visst är det bra att hon är ärlig, men att bli upprörd över att kompisen bytt efternamn (en stor feministisk fråga i UK och USA är efternamnen eftersom man där blir Mrs Sin Mans Namn) samtidigt som hon själv inte vill att hennes man ska bli en ”stay at home dad” är lite märkligt. Det känns lite viktigare att dela på ansvaret för barn än vilket efternamn man har.

Slutsatsen är att man kan vara feminist även om man inte håller med om alla bitar (t ex om abort, barnpassning, markservice) eller agerar som man förväntas (om man byter namn, eskorteras till altaret av pappa eller tal all föräldraledighet) så kan man fortfarande kalla sig feminist. Detta är intressant, för jag håller i grunden med, men kan ändå känna att det måste finnas grundåsikter som man bör ställa upp på. Men är detta bara en känsla eller är det så? Kan man vara feminist och mot fri abort? Boken har väckt många intressanta tankar och jag lär återkomma i frågan. Diskutera gärna vad ni tycker!

Läs mer: Adlibris, Bokus