hooks, bell; Feminism is for everybody; 2000

Feminism is for everybodybell hooks är Gloria Jean Watkins artistnamn och hon är en mycket produktiv feministisk författare. Hon är amerikan och professor i engelska på City University of New York. Feminism is for everybody kom på första plats när Ms Blogs läsare röstade fram de hundra bästa fackböckerna någonsin.  Det första som slog mig när jag började läsa boken, som är mycket pedagogisk, var att den borde översättas till svenska. Den har ett amerikanskt perspektiv, men det har å andra sidan många feministiska böcker som blivit översatta också.

bell hooks har tidigare givit ut akademisk litteratur om feminism och hon säger själv i boken att det oftast är vita akademiker som tar del av hennes böcker. Det finns många kvinnor som därmed faller bort och som inte deltar i den feministiska debatten. Svarta arbetarklasskvinnor har traditionellt inte ingått i den feministiska debatten eftersom de jobbade och därmed inte var offer för hemmafrusystemet. hooks menar att de har andra problem som absolut inte får ignoreras och att vi måste ha en mer inkluderande feminism där deras perspektiv får plats. Vi måste även se till alla andra kvinnor som inte bor i rika västländer. Hon tar också upp att vi inte får glömma männen och att de också är offer för rådande patriarkala ordning. Det finns kvinnor som anser att ordningen bör upprätthållas och därmed uppfostrar sina söner att bli auktoritära män. Att vissa kvinnor blivit slagna av sina män och därmed hatar alla män, får aldrig bli normgivande för alla feminister, utan måste ses som individuella åsikter. Kort och gott: Feminism är för alla.

Boken är kort, bara 120 sidor, men den fångar precis allt som jag tycker att feminism står för. Den borde vara obligatorisk för alla som vill veta mer om feminism, och den bör omedelbart översättas! Jag blev så glad att den tar upp så många aspekter av det som ofta ifrågasätts av icke-feminister: män drabbas också av sexism, feminister bryr sig också om människor i tredje världen, feminism är inte bara för medelklasskvinnor och alla feminister hatar inte män. Jag rekommenderar alla att läsa den här boken, feminister som icke-feminsiter.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Ms Blog

Tjej-lego? Tyvärr inget skämt

Läste med sorg på Ms Blog att Lego lanserar nytt tjejlego. Såhär såg en annons från Lego ut 1981:

Idag ser det istället ut såhär:

Se fler Lego-nyheter här.

1981 fick flickor vara barn och leka med lego och vara kreativa. Idag förväntas de gilla saker som bara tjejer gillar. Det finns tillräckligt med könsstereotypa leksaker för barn så det är verkligen tröttsamt att Lego hänger på. Jag vet att många nu kommer att säga att det är detta som säljer och könsstereotypa leksaker är det som folk efterfrågar. Jag vet också att väldigt många sitter hemma och är arga för att det allt ska vara så flickigt och så pojkigt och inte sträcker sig till mer än att förfasas i sin ensamhet eller möjligtvis i sin mammagrupp.

Kom igen alla genusmedvetna föräldrar och protestera! Säg till i er närmsta affär att ni efterfrågar något annat. Låt expediterna veta att ni gör det så har ni i alla fall gjort lite för att försöka förändra.

På Twitter gå det bra att använda den internationella hashtagen #LiberateLEGOs om du vill visa att du inte gillar vad du ser ovan.

Skåhlberg, Anette & Dahlquist, Katarina; Måste ha monster; 2011

Måste ha monsterMåste ha monster är en bok från Sagolikt bokförlag och som andra böcker därifrån så bryter de normer och berättar sagor med barnen i centrum.

Boken är för de allra minsta och är skriven på rim. Moni vill inte äta och hon får ingen aptit förrän hon hittar monster under sängen. Först få kommer suget och kurret från magen. Med andra ord blir Moni inte rädd för monstren, utan vill äta dem. I boken figurerar ett par bifigurer: Monis mammor som vill få henne att äta, Monis mormor som inte gillar att bara bullar utan tycker om läskiga saker samt Monis kusin som är livrädd för monster.

Att matvägra är väl inte alltför ovanligt hos barn och jag kan tänka mig att den här boken skulle vara utmärkt när man har ett sådant barn. Bokens andra tema, att Moni inte är rädd för monster är också bra för många barn som är mörkrädda. Det är väl inte annat att förvänta sig att ett förlag som vill utmana könsrollsmönster, men det är ändå värt att påpeka att det är roligt att det är en flicka som är den modiga och orädda. Det enda som kanske är lite synd är att alla i boken är av kvinnligt kön, men å andra sidan kan det väga upp för all annan litteratur där det är tvärt om. Jag tyckte att boken var rolig och det är underbart att historien är på rim. Det återstår att se hur mitt barn tar emot den, men jag gillade den. Precis som till Junior börjar förskolan, tillkommer en ljudbok med boken i två versioner och Anette Skåhlberg är behaglig att lyssna på. Godnatt-versionen borde söva vilket trött barn som helst.

Läs mer: Sagolikt, Anette Skåhlberg, Adlibris, Bokus, Nina Ruthström

Veckans feminist: Alexandra Kollontaj

Kort fakta

Född 1872 i S:t Petersburg, död 1952 i Moskva
Sovjetunionens minister i Sverige (från 1943 med diplomatstatus) 1930-1945
Var god vän med kvinnorna i den sk Fogelstadsgruppen

Alexandra Kollontajs feministiska gärning

Kollontaj var högt uppsatt i den Sovjetiska nomenklaturan och var själv övertygad feminist. Trots att hon umgicks med de borgerliga feministerna Fogelstadsgruppen med bland annat Elin Wägner och Elisabet Tamm, så tog hon avstånd från den och ansåg att jämställdhet enbart skulle kunna uppnås med socialism.

Kollontajs far kom från en litauisk furstefamilj och hennes mor var dotter till en framgångsrik trävaruhandlare. Själv studerade hon i Zürich och när hon återkom till Ryssland anslöt hon till revolutionen. Först tillhörde hon Mensjevikpartiet, men anslöt sig 1915 till bolsjevikerna och agiterade mot USA och kriget.

Hon förespråkade kvinnors ekonomiska frigörelse och det konventionella äktenskapets avskaffande. Hennes feministiska idéer mötte stort motstånd i kommunistpartiet och man ansåg att sådana saker var för tidigt att genomföra i en så ung stat som Sovjetunionen. Hon tillhörde de som var motståndare till det allt mer auktoritära styret och hon var medlem av Arbetaroppositionen inom partiet. På grund av detta engagemang blev hon för obekväm att ha på hemmaplan och hon blev diplomat 1922. Först kom hon till Norge, sedan Mexiko och slutligen till Sverige 1930.  Hon stannade här till hon återvände till Sovjetunionen 1945. Där filade hon på sina memoarer fram till sin död. Det var ett gediget verk som aldrig gavs ut, utan återfinns på Marx-Engelsinstitutet.

Alexandra Kollontaj och jag

Jag kom först i kontakt med Kollontaj när jag läste Ulrika Knutssons Kvinnor på gränsen till genombrott. Eftersom jag är fascinerad av kvinnor i kommunistiska länder så blev jag nyfiken på denna kvinna. Jag hittade sedan första bandet i hennes bok om kvinnan i socialismen, om den ekonomiska frigörelsen. Intressant, men man läser kanske inte mer sådant dravel, så när jag hittade ett annat av banden (minns inte vilket) så lät jag det stå kvar i hyllan. Det kanske jag ångrar lite, men inte alltför mycket.

Bok av Alexandra Kollontaj som jag läst och recenserat

Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen 1926

Bok om Alexandra Kollontaj som jag läst och recenserat

Knutson, Ulrika; Kvinnor på gränsen till genombrott; 2004

Drakulic, Slavenka; Balkan express; 1993

Balkan expressBalkan express är den absolut bästa boken jag har läst när det handlar om att skildra människor som lever i krig. Boken är uppdelat i korta krönikor som Drakulic skrivit från 1991 fram till 1993. I början handlar det om att vara rädd för att kriget ska bryta ut och vilken absurd känsla det är att veta att man ska byta sin trygga tillvaro till ett liv i total osäkerhet. Några dagar innan kriget bröt ut i Kroatien tapetserade Drakulic om i sitt hem med Laura Ashley-tapeter. En form av vägran att inse vad som är på väg att hända.

Ju längre in i boken man kommer desto mer utbrett och grymt blir kriget. Drakulic intervjuar män och kvinnor som drabbats hårt av kriget och hon berättar alltid hur hon själv berörs av det. Vi får även följa hennes eget liv, först som flykting i Slovenien och sedan med vänner på besök som är flyktingar i Kroatien från Bosnien. Berättelsen om hur Drakulic dotter ger ett par höglackade skor till den bosniska väninnan till mammans stora förfäran (inte behöver hon det!) berör mycket. Dottern bosatte sig under kriget i Wien och Drakulic åkte och hälsade på. Hon beskriver Wien Südbahnhof som ett fullständigt kaos av alla flyktingar. Själv vägrade hon inse att hon var en av dem.

Jag fullkomligt älskar den här boken som jag har läst flera gånger. Jag har gråtit och jag har förfärats. Och mest av allt grät jag till sekvensen när dottern ska hälsa på sin pappa i Canada, strax före kriget bröt ut. Hon skulle stanna över sommaren, men tog ändå med sig kläder för vintern. Varken mor eller dotter sa något, men båda visste.

Läs mer (endast på engelska): Adlibris, Bokus

Vad är egentligen ett feminsitiskt verk?

Jag älskar verkligen Twitter, där får man sina argument stötta och blötta och man kommer på mer saker att skriva om. Igår diskuterades mitt inlägg om feministisk porr och frågan kom upp om jag anser att något bara kan vara ett feministiskt verk om avsändaren är feminist. Jag har skrivit det i mitt FAQ och svaret är ja, men med förbehållet att om ett verk är gjort innan termen fanns så skulle man också kunna kalla det feministiskt. Detta bör ju i sin tur vara överförbart på andra ideologier och nu ska jag försöka utveckla hur jag tänker.

Jag är noga med att inte skriva någon på näsan. Det finns mycket som ingår i feminismen, men man kan vara engagerad i delar av den utan att vara feminist. Således skulle man kunna skriva en roman med ett budskap som av många skulle tolkas som feministiskt, men av författaren själv inte anses vara det. Som exempel kan jag nämna Och världen skälvde av Ayn Rand. Boken skulle jag utan att blinka recensera här (och inte bara under övrigt) om det inte var så att Rand hatade feminister. Med andra ord var hennes avsikt inte att skriva en feministisk bok och därmed vill jag inte säga att jo, det har du visst gjort! Däremot anser jag att en bok kan inrymmas under ett feministiskt tak och att man kan ta med dem när man diskuterar feministisk litteratur. Jag recenserar till exempel många sådana böcker här på Feministbiblioteket (utom Rand då, som var uttalat antifeminist). Med andra ord kan man självklart diskutera om en bok skulle kunna tolkas feministisk eller inte oavsett författarens syfte, men att slå fast att den ÄR det är en annan sak.

Jag tycker dock att man kan ifrågasätta om ett verk är feministiskt eller inte, oavsett vilket uppsåt författaren har. Man kan inte säga att ett verk är feministiskt och sedan blir det automatiskt det. Samma sak gäller såklart även andra ideologier. Man kan inte skriva en bok om män och trädgårdsskötsel och inte koppla det till några feministiska teorier och sedan kalla det en feministisk bok.

Om man som jag är liberal så händer det inte alltför sällan att en person som också är det och inte håller med mig i någon fråga hävdar att jag är mindre liberal eller att min åsikt är oliberal. Man kan tolka de flesta ideologier lite olika, inom rimliga gränser så klart, och man kan komma fram till olika slutsatser. Om så inte var fallet skulle ett parti ha någon kongress eftersom alla åsikter skulle vara givna från början. Kanske är det för att jag så många gånger fått höra att jag minsann är socialliberal (har slutat kalla mig det sedan ett par år), som jag har blivit känslig för att andra ska sätta etikett på vad jag tror på. Jag vill därför inte göra samma sak mot andra.

Men ingen regel utan undantag och jag kan tänka mig att om en politiskt och feministiskt omedveten person skriver ett manifest om vad han eller hon tror på och det visar sig vara den bästa feministiska skriften på länge, ja då är jag beredd att sätta den etiketten trots allt.

Gustavsson, Per; När prinsar fångar drakar; 2009

När prinsar fångar drakarPer Gustavsson har skrivit roliga böcker om prinsessor som både gillar rosa och som slåss med drakar och räddar värnlösa prinsar. Nu finns även böcker om prinsar och de är könsrollstypiskt blå. Men innehållet är långt ifrån typiskt. Prinsen ska fånga drakar, men det går inget vidare och han måste ta hjälp från en prinsessa. Tillsammans blir de tillfångatagna av drakar och slutsatsen av drakjakten blir att prinsen vill ha en snäll drake.

Jag vet att vissa feminister inte gillar Per Gustavssons böcker för att de spelar på könsroller i och med färgsättning och attribut, men jag tycker att allt som visar alternativa könsroller är bra. Det finns inslag i boken som är stereotypt, som att prinsessan ska fånga draken genom att vara söt, men jag tycker att det positiva med boken uppväger det negativa. Jag ångrar inte en sekund att jag hör köpt När prinsar fångar drakar och även Så gör prinsessor till min son.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Barnboksprat, Dagens bok, SvD

Vad är egentligen feministisk porr?

Igår på Twitter diskuterade jag och några till fenomenet feministisk porr. Ämnet har debatterats i TV och jag var då tämligen ointresserad av att veta vad just Pär Ström tyckte i ämnet (vem intresserar det egentligen?), men en relevant fråga att ställa sig är ju vad feministisk porr egentligen innebär och vad som skiljer den från annan porr.

Först måste jag säga att jag själv är ganska pk i min egen porr-smak och gillar inget våld eller övergrepp åt något håll, och det kan ju påverka mig i vad jag anser är feministiskt i det här sammanhanget, men jag ska försöka att förhålla mig neutral. Det är viktigt att alla kvinnor (och män också såklart) ska få känna att de får tända på det de vill och att porr för kvinnor inte ska vara mjukare och med rosa fluff för att vi ska tillåtas bli kåta av det.

Jag recenserar erotik här på Feministbiblioteket och där är min definition att det är en kvinna och feminist som skrivit eller tecknat. Jag har recenserat Anais Nin trots att hon inte skrivit för kvinnor, utan för en man. Men vad feministisk erotik och porr är i verkligheten är såklart svårare att förklara. Ivar Arpi skriver om boken Maran Av Lina Neidenstam på sin blogg och funderar kring begreppet eftersom Neidenstam själv kallar sitt album feministiskt. Arpi kommer fram till att det borde kallas porr kort och gott, utan epitet.

När jag ska försöka förklara vad jag menar med feministisk porr känner jag att jag hela tiden glider från feminism till någon slags moralistiskt dömande, vilket inte är det jag vill. Det jag tycker har varit problemet med mainstream-porren är att den känns som att den inte är riktad till mig (vilket naturligtvis är helt korrekt) eftersom den är så totalt fokuserad på mäns lust och stereotypt  manliga fantasier. Feministisk porr är ett sätt att komma ifrån det och rikta sig till kvinnor och framställa kvinnor som kåta ”för sin egen skull” och inte för att den manliga publiken ska bli kåta. Men idag ser porrkonsumtionen lite annorlunda ut än för tio femton år sedan. Amatörporr finns gratis tillgängligt på nätet och porrindustrin går på knäna. I det perspektivet kanske feministisk porr inte är så relevant att prata om.

Precis som Ivar Arpi skriver så borde nog allt ändå kallas porr kort och gott. Jag tycker att det eventuellt kan vara relevant att använda som ett övergångsbegrepp eftersom det inte har varit så vanligt att kvinnor gjort porr med kvinnans lust i fokus. Egentligen är väl feministisk porr, porr skapat av en feminist. Något annat är svårt att lägga in i begreppet utan att bli moraliserande.

Feministbrud på kulturjakt i Ungern

Min bror och jag gav våra föräldrar en diabildscanner i julklapp och det gör att jag stolt kan presentera en del av min första utlandsresa: Ungern 1990. Resan gick Danmark-Tyskland-Österrike-Ungern-Österrike-Tyskland-Danmark-hem med bil. Ungern var helt klart roligt att ha fått se så snart efter att järnridån var borta. Bilderna är mycket dåliga och som det var på den tiden så togs det inte mycket kort. Detta trots att min far är mycket intresserad av fotografering och kameror.

Här står vi på Kedjebron med lejonen utan tungor i centrala Budapest. Titta på bilarna! Det var helt klart en stor skillnad på vilka bilar man kunde se då och nu, jag skrev om det även i min kulturjakt från Budapest i år.

Här stå jag och min familj vid en taxi som kört oss till vår motell utanför Budapest. Den som tittar noga på den dåliga bilden ser att det står en svartbuskig man bredvid mig på bilden. Vi bodde på Venusz Motel och vid en googling verkar det fortfarande finnas kvar. Jag hittade dock inga bilder. Vi åkte taxi in till stan eftersom vi hört att det skulle vara billigt (det var det och dessutom kunde man växla pengar med taxichaufförer som man fick någorlunda förtroende för och tjäna en hacka). Den ena taxibilen var sunkigare än den andra. Nu ser vi ju inget på bilden men jag minns att min far ville dokumentera chaffisen som körde oss med en enorm fallosymbol som växelspak och med porrbilder uppsatta på instrumentbrädan. Kändes sådär.

Här är en bild på det fasansfulla toapappret som fanns till hands på motellet. Det var rosa och det förintandes när det reagerade med något vått. Obehagligt att torka sig med så klart. Slavenka Drakulic skriver i sina böcker att hon är övertygad om att kommunismen föll samman för att regimen inte kunde tillgodose halva befolkningens hygienkrav. Toapapper behöver ju hela befolkningen och jag kan förstå att den som förstod att toapapper inte behövde kännas såhär var beredd att gå rätt så långt för att kunna köpa sig något annat.

Vi åkte vidare från Budapest mot Balatonsjön. Här är vi utanför ett varmtkällbad som kallas Heviz. Där skulle vi hyra en badring till mig. Den kostade en forint vill jag minas, vilket väl motsvarade 10 öre. Pappa hade bara tusenlappar och såklart var det svårt att växla så stora sedlar. Jag grät nästan när jag fattade att det inte skulle bli någon ring, men mot förmodan så fick vi låna en gratis. Det var fruktansvärt billigt för oss då i Ungern för 22 år sedan.

Balatonsjön och här bodde vi på en förskräcklig camping, men jag och min bror tänkte inte så mycket på det eftersom den hade en inte alltför sunkig strand och fint turkosblått vatten att bada i. Det var tillräckligt för en 13- respektive 10-åring. Återigen kan ni spana in de parkerade bilarna. Budapest har jag återsett flera gånger sedan 1990, men resten av Ungern står fortfarande på önskelistan. Balatonsjön och dess byar runtomkring är säkert betydligt fräschare nu efter 22 år.

Min pappas bror hade en vän i Ungern som ägde denna vackra vinodling. Det var diskussion om att vi skulle köpa in oss på den och när vi var här var det verkligen vår avsikt. Det som hindrade oss i slutändan var införselreglerna som skulle göra att vi inte skulle kunna ta med oss mer än någon flaska härifrån, vilket såklart var helt meningslöst. Idag hade det ju varit en helt annan sak.

Regimen föll i Ungern, men idag är läget i Ungern inte heller bra. Jag följer med fasa vad som händer där och tycker att det är så tråkigt att man verkar gå en så konservativ väg. Men ingen kan ta ifrån Ungrarna att Ungern är ett fantastiskt vackert land.

Russ, Joanna; How to suppress women’s writing; 1983

How to suppress women's writingHur förklarar litteraturhistoriker succéromaner skrivna av kvinnor? Joanna Russ har forskat kring det och kommit fram till en rad olika bortförklaringar till varför kvinnor har kunna skriva böcker som skördat stor framgång. Hon tar upp exempel från gamla klassiker som Systrarna Brontë, Jane Austin och Virginia Woolf. Bortförklaringarna har haglat genom åren och det kan handla om att ämnet inte är tillräckligt fint att skriva om till att påstå att det egentligen är hennes man som hjälpt henne med boken. Andra trevliga bortförklaringar är att hon bara skrivit en enda bok eller att det inte är riktig litteratur. Med ett eller flera av dessa argument har man hållit kvinnor ifrån litteraturkanon och de litterära finrummen. Dessutom har man lyckats få flera bra verks skrivna av kvinnor att helt hamna i glömska. Hur många vet till exempel att Charlotte Brontë skrev fler böcker än Jane Eyre?

Joanna Russ är själv sience fiction-författare och hon har flera gånger stött på att förslag påstår att de inte säljer så mycket av just kvinnliga författare, även om detta är en uppenbar lögn. Hon menar att det finns så mycket fantastisk litteratur som är skrivna av kvinnor, men en massa fördomar och osynliggörande av kvinnliga författare har gjort att få personer känner till det. Även om den här boken har några år på nacken så känns det som att det aldrig är för sent att läsa den. Vi behöver påminnas om att det kanske inte bara är så att kvinnor fått få möjligheter att skriva genom tiderna, utan också många gånger saknat möjligheterna att bli bedömda som riktigt bra författare.

How to suppress women’s writing kom på plats 47 på Ms Blogs lista över de hundra bästa fackböckerna.

Läs mer: Adlibris, Bokus