…så har jag det bra på Lanzarote.
jan 19
Kort bloggpaus
Nu drar jag med min lilla familj till Lanzarote i en vecka. Jag kanske lägger upp någon bild under veckan, men i stort tar jag en paus från bloggandet. Jag kommer tillbaka utvilad och brun (förhoppningsvis!) med nya inlägg och recensioner.
jan 19
Vad är så provocerande med ridsport?
Nu är jag visserligen av kvinnligt kön, men detta till trots är jag livrädd för hästar och älskar att dricka öl och titta på fotboll. Därför ser jag mig som en med perspektiv ”från andra sidan” i det som de senaste dagarna har upprört ridsporten.
Bakgrund: Rolf-Göran Bengtsson (för sportnördar som är ointresserade av ridsport annat än i OS, känd för sitt OS-silver i Peking) tog EM-guld 2011. För detta mottog han folkets pris på Idrottsgalan i måndags, de sk Jerringpriset som vem som helst kan ringa in och rösta på. Det stod till sist mellan honom och Marcus Hellner, skidåkare som tog VM-guld i sprint.
Som väntat blev hela ryttarsverige helt utom sig av glädje och priset sågs som en seger för sporten. Men kritiken lät inte vänta på sig och Lasse Anrell stod för det kanske kraftfullaste hånet: ”Rolf-Göran Bengtson…Vem är det?” Tyvärr har Aftonbladet låst in artikeln och för er som har plus kan ni läsa den här, ni andra kan läsa ingressen. Han ansåg också att hästen borde fått priset. Samma sak kunde läsas på Twitter av flera tokroliga (alltid) män.
Jag som är en skidfantast av stora mått (att titta på alltså) ville att Bengtsson skulle ta hem priset. Hellner hade visserligen gjort en bra insats, men det kändes som att Bengtssons insats var större och mer överraskande. Jag tror att många tänkte som jag och därför röstade på honom – trots att de kanske inte är superförtjusta i ridsport. Jag tror inte att det var en organiserad kupp av fjortistjejer och deras föräldrar, eller vad det nu var Anrell trodde.
Varför detta utfall mot ridsporten? Nu är Rolf-Göran Bengtsson man, men många unga tjejer rider och för dem är hästar en stor del av livet. För dem kändes det här priset stort och det är inte svårt att förstå.
Jag vill nu jämföra med vad som hände för ett antal år sedan. Speedway-giganten Tony Rickardsson hade under flera år varit nominerat till priset men inte fått det, antagligen för att folk i allmänhet inte är så intresserade av speedway. När han fått priset var det annat ljud i skällan. Då grät sportjournalisterna med Rickardsson och gladdes åt att speedway-sporten fick komma in i idrottens finrum. Robert Gustafssons parodi på honom ”Jag är inte bitter” har få missat och nu kunde vi läsa att Rickardsson inte behövde vara bitter mer. Vid en snabb googling kunde jag hitta att självaste Anrell uppmanat svenska folket att ringa in och rösta på Rickarsson (se Masarnas hemsida). Han tyckte inte då att cykeln borde fått priset. Det som är provocerande med tjejsporten ridning var inte provocerande med machosporten speedway.
Den folkliga sportnörden och tillika både ridsport- och speedwayointresserade Hanna, gläds lika mycket nu som 2006 och då gladdes hon lika mycket som Lasse Anrell.
Läs också Petra Andersson, Hobbyryttare och doktor i praktisk filosofi.
jan 18
Veckans feminist: Sonja Åkesson
Kort fakta
Född 1926 på Gotland, död 1977 i Stockholm
Debuterade med diktsamlingen Situationer 1957
Slog igenom med Husfrid 1963
Sonja Åkessons feministiska gärning
Sonja Åkesson föddes och växte upp på Gotland. Hon gifte sig i unga år med Nils och fick två barn med honom. Efter att ha haft ett förhållande med en gift man och blivit gravid med honom, flyttade hon och hennes barn hem till hennes föräldrar som då var bosatta i Stockholm. Hon fick en son som dog när han var två. Hon gifte om sig med Bo Holmberg 1956 och fick ytterligare en son. Alla fem flyttade till den nybyggda Stockholmsförorten Hässelby. Familjen flyttade efter några år tillbaka till Stockholms innerstad.
Hon debuterade 1957 med diktsamlingen Situationer, men1963 kom hennes stora genombrott, diktsamlingen Husfrid. Hennes kanske mest kända dikt finns där, Äktenskapsfrågan. Dikten inleds med raden Vara vit mans slav och har blivit en feministisk klassiker.
Hon skilde sig från Bo när hon träffade poeten Jarl Hammarberg, senare Jarl Hammarberg-Åkesson. Hon fick en dotter med honom. De engagerade sig helhjärtat i kulturlivet och Åkesson blev en del av kvinnorörelsen som uppskattade hennes verk. Hon skrev inte bara dikter, utan även många pjäser som sattes upp runt om i Sverige.
Åkesson hade stora psykiska problem under sina sista år, men slutade inte att skriva. Hon sökte och fick hjälp, men mådde ändå allt sämre. Sedan drabbades hon av levercancer och dog 1977.
Sonja Åkesson och jag
Jag läste hennes dikt Neeijj i Siv Widerbergs diktantologi Kärlek och uppror, som var min lyrikbibel som ung. Den handlar antagligen om att förlora oskulden (jag gjorde den tolkningen då och hennes biograf Amelie Björk gör samma tolkning). När jag första gången läste dikten Äktenskapsfrågan var jag helt såld på Sonja Åkesson, en av mina idag absoluta favoritlyriker.
Bok av Sonja Åkesson som jag läst och recenserat
Bok om Sonja Åkesson som jag läst och recenserat
jan 17
Jag har stor respekt för ensamstående föräldrar
Nu har mitt barn äntligen somnat efter en jobbig nattning. Inget konstigt i sig med den nattningen, sådana har han ibland, men idag är jag själv. Så var jag även igår och varje dag förra veckan (förutom helgen). Min man sover hemma, men är inte hemma när barnet är vaket. Jag klagar verkligen inte för så är det ibland när man som oss har jobb med toppar och dalar av mängd arbetsuppgifter och det är viktigt att man ger varandra utrymme för att utvecklas och att jobba ända in i kaklet om det behövs. (Inom vissa gränser såklart. Det är märkligt med folk som väljer jobb där de aldrig ser sina barn.)
Den som inte varit föräldraledig vet inte hur det är att vara hemma med sitt barn hela dagarna och nu kan jag säga att den som inte varit ensam även kvällstid kan inte föreställa sig hur livet som ensamstående är. Nu ska jag inte säga att jag vet det heller, men en inblick i det livet har jag fått. Nya problem dyker upp såsom när ska jag äta? Barnet är för litet och för ivrigt med den lilla maten han ska få i sig för att det ska gå bra att äta samtidigt (har försökt den varianten och det slutade med kall pizza lite senare). Att äta efter att han har somnat var optimalt. Om han somnar vill säga. Ikväll fick ha sitta och titta på mig i sin pyjamas när jag åt. Så tog jag ett nytt nattningstag efter maten.
Förra veckan råkade vi ut för en liten olycka och även om det absolut inte var någon fara med någonting så går man ensam med sina tankar. Att prata i telefon är inte samma sak som att tillsammans kunna iaktta sitt barn och komma fram till att det mår bra.
Så finns det dem som anser att det inte är bra att barn har fler än två föräldrar. Nu önskar jag ingen extra förälder till mitt barn, men de som väljer en annan familjebildning får barn som är lyckligt lottade.
Jag vill med detta inlägg hylla alla ensamstående föräldrar och ge dem ett erkännande för de vardagshjältar de är.Det är inte bara ekonomiskt som de har det tuffare (just den aspekten matas vi ju av via medierna), utan inte minst praktiskt. Logistiken blir svårare, man måste orka för två och inte minst blir man ensam med alla små men svåra beslut och avvägningar gällande sina barn.
Själv längtar jag till att nya numret av Magasinet Neo blir kart. Så att jag slipper vara ensamstående mer. Det är absolut inte synd om mig för när numret är klart och min man kommer hem packar vi väskorna och sticker till Lanzarote i en vecka. Och det är redan på fredag det.
Såhär ser mitt barn ut när han inte tycker att sova var den bästa idén man kunde komma med.
jan 16
Jag bryr mig om både män och kvinnor – men har ingen skyldighet att skriva om allt
Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, men eftersom jag just nu inte har något bättre för mig så låt gå. Här kommer lite tankar om feminism och män. Så fort jag skriver om något som Pär Ström gjort eller skrivit om, så går besöksstatistiken upp och jag får massor av kommentarer. Många tar jag bort av skäl jag nämnt här, andra är riktigt vettiga. Det är dock en sak som återkommer och det är att jag klumpas ihop med alla feminister och det verkar som att folk tycker att det är mitt ansvar att se till att andra får en mer positiv syn på feminismen.
Jag vill självklart bidra till att fler blir feminister och att fler känner positivt kring ordet feminism. Men jag ville inte detta på bekostnad av vad jag tror på. Jag beskrev tidigare att många tycker att jag borde engagera mig i än det ena än det andra eftersom jag är feminist och rikta in sig på saker som just de tycker är viktiga. Lite på samma sätt vill de som kommenterar här på bloggen att jag ska ta ansvar för att män inte känner sig undanskuffade. De som kallar sig jämställdister (nyspråk javisst!) tycker att feminismen inte inkluderar män och om jag skriver att den visst gör det så blir jag kallad en vettig feminist, men samtidigt har jag ett ansvar att sätta denna bild så att fler förstår att feminister inte hatar män.
Tro mig, jag vill inget hellre än att sprida mitt budskap, men att du blandar ihop mig med Gudrun Schyman och feminister i F!, är faktiskt inte mitt problem. Jag är glad att vissa antifeminister tycker att jag är en vettig feminist, men jag har ingen skyldighet att driva mansfrågor. Jag har ingen skyldighet att reagera på att män ibland far illa av rådande normer och strukturer. Jag gör det ibland, men jag har ingen skyldighet.
Jag pratar om normer och strukturer i samhället som jag vill ändra på. Att mannen är norm och att män i styrande positioner oftast väljer män till efterträdare betyder inte att alla män har makt. De män som inte passar in i mansnormen vinner också på att vi rör om i grytan och självklart finns det många män som inte har någon makt alls i samhället. Men det är fortfarande inte min skyldighet att lyfta fram det. Jag gör det ibland, men jag har ingen skyldighet.
Att kvinnor saknat rättigheter genom historien är fakta. Dock har både män och kvinnor fallit offer för olika normer i samhället. Synen på liv har exempelvis skiftat genom åren och för länge sedan var ett människoliv inte alltid lika mycket värt som det är idag. Män har offrats i meningslösa krig och många har fått arbeta under fruktansvärda förhållanden till exempel när Göta Kanal skulle byggas. Kvinnor var värnlösa och behövde skyddas. När det handlade om krig och tunga arbeten, så var det till deras fördel, men att sakna rättigheter kunde också vara fullständigt förödande även om man slapp kriga. När man gift sig med en suput som hade rätt att ta alla ens pengar och inte hade föräldrar som kunde förbarma sig över en, då var man rätt så rökt. Jag bruka fokusera på de rättigheter kvinnor saknade, men tar även ibland upp normer och strukturer som rådde förr. Jag har ingen skyldighet att belysa både ett kvinnligt och ett manligt perspektiv. Jag gör det ibland, men jag har ingen skyldighet.
Slutligen vill jag säga att du som vill kommentera vad feminister tror och inte tror på kan väl fokusera vad jag tror på. Du får gärna ställa frågor och jag svarar såklart om det är något du undrar över, men jag kan inte ta på mig vad alla feminister står för. Och jag skriver om det som jag känner för och som jag råkar tänka på just den stunden. Jag strävar inte efter något slags rättviseperspektiv då jag belyser saker lika mycket. Och jag anser mig inte ha någon skyldighet att göra det.
Sådär, nu har jag ett inlägg att länka till istället för att skriva samma sak om och om igen.
jan 15
Feministbrud på kulturjakt i Istanbul
Idag har kulturjaktsturen kommit till Istanbul, som var min och Andreas första resa tillsammans som vi valde helt själva (Andreas hade hälsat på mig när jag bodde två veckor i Tallinn tidigare, men detta var vår första resa som vi planerade tillsammans). Året var 2005 och Istanbul var en stad jag länge velat se.
Bredvid Blå moskéen så är Hagia Sofia Istanbuls mest kända byggnad. Det var först en kyrka och sedan en moské. Idag är det ett museum.
Arkitekturen i Istanbul vad mycket skiftande. Här ses jag vid några turkiska bostadshus mitt i den äldsta stadsdelen. Kanske inte så man föreställer sig Istanbul. Andreas står utanför Grand Bazar och bredvid honom syns en arg man som är förbannad på oss för att vi inte vill att han tar ett foto av oss båda.
”Nej, jag vill inte ha en vattenpipa.” Inne i basaren är i princip alla försäljare män. Det var otroligt mycket folk både i och utanför och som västerländsk kvinna fick jag blickar ner i urringningen och blev ständigt inspanad. Kan låta kul, men när det är trångt känner man sig väldigt utsatt. När de såg att jag var upptagen slapp jag vidare inviter så det var bara att hålla varandra i handen hela tiden.
Mycket manliga miljöer, även utan för basaren. Här åt jag en kebab i extrem stressig miljö. Två kebabstånd på var sin sida gatan och männen som arbetade där hetsade varandra och alla förbipasserande. De hade var sin indrivare och som om inte dessa gaphalsar var nog, så ackompanjerades de båda av var sin kock som ständigt slipade knivarna. Stämningen var extremt upphetsad. Jag var hungrig, men kunde knappt njuta av maten.
Efter att ha blivit jagade av försäljare, påhoppade av män på gatan som vill ”hjälpa” oss och ständigt blivit frågade om vi vill köpa mattor, blev vi tillfrågade av en man om vi inte ville fika med honom så att han kunde få öva sin engelska lite. Jag nästan skäms när jag tänker på det för jag var ganska otrevlig och utgick ifrån att vi skulle stå för hans kaffe och att han tänkte pracka på oss en matta efteråt, men inget av det hände. Han ville nog bara öva sin engelska.
Vi var även kulturella så att det förslog (men avsaknad av digitalkamera gjorde att antalet foton är få). Här står jag utanför Topkapipalatset som var de osmanska sultanernas resident. Palatset innefattade bland annat ett harem. Vi gick inte in i den byggnaden eftersom det svindyra inträdet till palatset inte innefattade just haremet.
Den som har fantastiska ögon kan se att den turkiska flaggan ovanför ingången vajar på halv stång. Det var nämligen påvens begravning denna dag.
jan 15
Bokbloggsjerka
Hur har jag kunnat missa detta? Jättekul initiativ av Annikas kultur- och litteraturblogg. Nu sover mitt barn så då ska jag passa på att läsa bokbloggar.
Veckans fråga: fick du några bokliga julklappar i år?
Ja! Det fick jag och det har jag redan skrivit om. Här publicerar jag bild och text igen:
Här är min julklappsskörd i bokväg. Min man fattade vad jag önskade mig och han gav mig fyra böcker från Ms blogs lista över de hundra bästa fackböckerna. På plats 98 kom Century of Struggle av Ellen Fitzpatrick och Eleanor Flexner, en bok om den kvinnliga rösträttsrörelsen i USA. På plats 97 kom Bitches, Bimbos, and Ballbreakers av konstgruppen Guerilla Girls om kvinnliga stereotyper. På plats 47 fanns How to Suppress Womens Writing av Joanna Russ om hur kvinnliga författare framställts genom åren. På plats 7 kom Female Chauvinist Pigs av Ariel Levy, om kvinnor som själva väljer liv som porrstjärnor och strippor. Mycket intressanta böcker! Tack min älskade make för att du känner mig så väl! Han gav inte bara detta, utan även en prenumeration på tyska Missy Magazine, för att jag en gång sa att jag ville veta mer om tysk feminism.
UPPDATERAT
Jag har redan läst Bitches, Bimbos, and Ballbreakers och How to Suppress Womens Writing.
jan 14
Skåhlberg, Anette & Dahlquist, Katarina; Prinsessan Kristalla; 2008
Prinsessan Kristalla är en underbar saga för barn från Sagolikt bokförlag som vill utmana normer. Av de böcker jag läst från det förlaget är Prinsessan Kristalla min absoluta favorit. Det går kanske inte att jämföra böcker för olika åldrar, men jag vill verkligen understryka hur bra den var.
Prinsessan Kristalla växer upp på ett slott och hennes föräldrar kungen och drottningen håller hårt i henne och vill att hon växer upp som en riktig kunglighet. Så långt följer sagan normer för sagor om prinsar och prinsessor. När hon är liten rymmer hon och träffar en flicka, Vilda, som hon vill vara vän med, något som hennes mamma lyckas stoppa. När hon blir myndig ska det hittas en prins åt henne och hon träffar den ena tråkigare än den andra. När hon själv får leta efter en prins hittar hon Vilda och blir störtkär på en gång. Det är lyckligtvis besvarat. Som sig bör i sagorna så får prinsessan sin prins…sessa!
Jag fullkomligt älskade denna vackra saga. Dels för att den var normbrytante – såklart – men också för att den följer en gammaldags sagas uppbyggnad med prinsessa, ensam och inlåst, hittar sin livskamrat och slutligen efter lite komplikationer – får henne. Det förekommer också ett fint samspel mellan flickorna och en ensam och rädd drake, som också den får spela en normbrytande roll.
Läs mer: Adlibris, Bokus (boken är tillfälligt slut, men går att bevaka), Sagolikt, Barnboksprat, Dagens bok, Du är inte klok barnboken
