Norman, Kajsa; Mot kärleken har Fidel inte en chans; 2003

Mot kärleken har Fidel inte en chans2003 var en hemskt år för kubanska demokratiaktivister. 27 oberoende journalister och ytterligare ett femtiotal andra demokratikämpar fängslas. Kajsa Norman har åkt till Kuba för att intervjua de anhöriga och tidigare har hon pratat med flera av de fängslande journalisterna. De fängslade är män och deras fruar och flickvänner och mammor kämpar vidare.

Boken har nu snart tio år på nacken och mycket har hänt sedan dess. Dock inte så mycket så att vi nu kan se ett fritt och demokratiskt Kuba. Jag läste boken första gången när den var mer aktuell, men jag tycker att den förtjänas att läsas igen. Norman gör vackra kvinnoporträtt av kämpande politiska aktivister. Det är deras män som sitter i fängelse, men själva är de också en del av kampen och de ger inte upp. Läs om kvinnan som spelat in telefonsvararmeddelanden där hon talar om att hennes man är fängslad för att han skriver kärleksdikter. Eller om hon som blir erbjuden bättre läkare bara hon slutade protestera mot vad som hänt hennes man. Nej, läs hela boken och förfäras över vad de som kämpar för frihet och demokrati på Kuba får utstå.

Boken är utgiven på Silc Förlag.

Friedman, Jaclyn & Valenti; Jessica (red); Yes means yes!; 2008

Yes means yesYes means yes, med undertiteln Visions of female sexual power and a world without rape, är en antologi om sex både som njutning och i form av övergrepp. USA är ett land där den kristna högern är stark och har många anhängare och som på många håll bidrar till en mycket konservativ syn på kvinnor och sex. Renhetsbaler där små flickor lovar sina fäder att hålla sig ”rena” till de gifter sig och ”abstinence-only”-program som syftar till att enbart lära ungdomar om avhållsamhet ger ett samhälle där sex på många håll är tabubelagt och fyllt med skam och skuld. 27 personer, män och kvinnor, färgade och vita, hetero och homo skriver om sex från olika vinklar och alla går ut på att kvinnor bör bör ta makten över sin egen sexualitet.

Det var tre artiklar om jag berördes särskilt av. Den första handlade om hur militären får kvinnor att använda sin sexualitet i tjänst, exempelvis när det kommer till tortyr. Mycket skrämmande läsning med citat från kvinnliga soldater i Guantanamo. Den andra målade upp det perfekta sexet, men det fattades en viktig detalj. Hennes njutning. Den tredje var en kvinna som berättade om när hon varit med om en ”icke-våldtäkt”. Den som läser uppfattar det knappast som något annat än sexuellt övergrepp och när författaren berättar vidare visar det sig att killen som inte våldtog henne (men dock förgrep sig på henne), våldtog en annan tjej en vecka senare. Det som berörde mig var att hon beskrev bilden av våldtäkt som alla kände till, men att ingen pratade om att sex alltid ska vara frivilligt från båda håll och att det alltid är fel att göra något mot dig oavsett vad du gjort före det.

Boken är amerikansk och det är lätt att känna att det är en helt annan värld än den vi lever i, men riktigt så bra är det inte. Skuld och skam och ungdomar som inte förstår att de själva bestämmer över sina egna kroppar finns även här och om du inte tror det ska du läsa Stina Jeffners avhandling Liksom våldtäkt, typ…

Läs bloggen Yes means yes.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Liberala partiet demonstrerar på första maj

20120501-162120.jpg

Det är nästan rörande. Med citat ur Internationalen står Liberala partiet och demonstrerar mot skatter och förtryck. På Hötorget i Stockholm.

Veckans feminist: Valborg Olander

Kort fakta

Född i Uddeholms bruk i Värmland 1861 och död 1943.
Medlem av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts centralstyrelse 1905.
Liberal och blev invald i stadsfullmäktige i Falun 1910 för de frisinnade.
Hade ett förhållande med Selma Lagerlöf.

Valborg Olanders feministiska gärning

Vid femton års ålder antogs hon vid Högre lärarinneseminariet i Stockholm och hon blev så småningom adjunkt i Falun. Dessförinnan hann hon bland annat vara verksam i Lidköping och Göteborg.

Hon var oerhört engagerad för kvinnors politiska rösträtt och hon blev ordföranden 1905 för Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtts avbildning i Falun., vilket gav henne en plats i centralstyrelsen. Hon var känd för att skriva om kvinnofrågor och om pedagogik. Hon studerade utomlands under sin tid som lärare och hon gav ut en bok om svenska språket.1910 blev hon tillsammans med Elfrida Larsson den första kvinnan i stadsfullmäktige i Falun. Hon var liberal och röstades in för de frisinnade.

Mest känd är hon dock för sitt förhållande med Selma Lagerlöf. Triangeldramat mellan Selma, Valborg och Sophie Elkan varade livet ut. Selma och Sophie reste mycket tillsammans och Valborg satt hemma och väntade på att hennes älskade skulle komma hem. Lite kortfattat var det så det var och Bonniers förslag har gett ut en bok med Selmas brev till Valborg som skildrar dramat, En riktig författarhustru med undertiteln Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander. Det var Valborg som gick med Selma på nobelfesten och som satt vid hennes sida när hon avled på Mårbacka. Sophie hade man och barn, men var ändå svartsjuk på Valborgs förhållande till Selma.

Valborg Olander och jag

Jag googlade Valborg + feminist för att jag skulle hitta en passande feminist för dagens datum. Jag ska erkänna att Valborg Olander fanns någonstans i bakhuvudet och när hon var första googleträffen så var valet självklart. Hon fick bli veckans feminist. Jag har inte läst något om eller av henne, men jag har hört talas om hennes förhållande med Selma Lagerlöf. Nu blev jag jättesugen på att läsa boken med breven från Selma till Valborg och det är inte helt omöjligt att jag gör det snart. Med tanke på att jag fick lära mig i skolan att Selma Lagerlöf var ogift p g a att hon var halt, så känns det befriade att vi kommit lite närmare sanningen idag.

Bok om Valborg Olander som jag vill läsa

En riktig författarhustru: Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander 2006

Två vuxna och en bebis njuter av våren

Plats: Loopen Marin på Söder, Stockholm. Andreas, Hugo och jag.

För fler bilder från min vardag, följ mig på Instagram!

Feministbrud på kulturjakt i Spanien

Denna vecka har jag letat bland min pappas inscannade diabilder för att hitta något kul att skriva om. Det fick bli familjens resa till Spanien och Costa del Sol 1994. Vår tajming skulle visa sig vara perfekt. Vi reste när det var dåligt väder i Sverige och kom hem till den varmaste svenska sommaren i mannaminne. Vi lånade ett hus av en vän till familjen och bodde mitt i en skandinavisk enklav i staden Nerja. Vi var borta över pappas 50-årsdag den 18:e juni och över midsommar. Jag har med andra ord bara hört den legendariska Arne Hegerfors-repliken i efterhand; Nu firar vi midsommar i Pontiac Silverdome. Vi såg fotboll på hyr-TV med spansk kommentator, men det gick lika bra det.

Det är inte svårt att förstå att många nordeuropéer har köpte hus i södra Spanien. Även om läget inte var helt optimalt (flera kilometer till stranden) så hade huset allt man kunde begära av sydeuropeisk atmosfär med jakaranda och ett citronträd på tomten.

Det var ingen tvekan om att det var ett mysigt område. En gemensam pool fanns där också. Det som var lite lustigt var att i vårt område bodde bara skandinaver. En bit upp lågt tyskarnas område och längst bort bodde britterna. Mindre kul var att på vägen till sommarhusen låg bostadsområden där de fattiga nerjainvånarna bodde.

Nerja var en trevlig liten stad där man höll hårt på siestan, vilket var lite jobbigt för oss som ofta var i stan på eftermiddagarna. Här ser ni min fjortonåriga lillebror på torget i staden.

En dag åkte vi på utflykt till Granada. Den översta bilden har pappa tagit från bilfönstret. Han körde. Det nedersta är utsikt från Alhambra, Granadas stora sevärdhet.

Här är två detaljer från palatset Alhambra. Tyvärr verkar det inte finnas några bra bilder där man kan se hur byggnaden såg ut. Alhambra är ett borg- och palatsområde som härstammar från den tid då Spanien var muslimskt. Den är unik på så sätt att det inte finns så mycket annan västlig islamsk arkitektur från 1300-talet som är bevarad. Alhambra var det viktigaste politiska och aristokratiska centret i morernas rike. (Fakta från Wikipedia.)

Matkulturen är fantastisk i södra Spanien och det var fantastiskt att ta del av allt som grillades på stranden. Som så ofta när det handlar om grillning var det männen som stod för matlagningen.

Här äter min familj en utsökt middag på stranden. Jag gissar att vi åt paella.

Tidigare bjöd jag er på hur jag såg ut som fjortis. Här har ni Hanna sjutton år.

Vi var även på utflykt till Gibraltar, men det visar jag er en annan gång!

Om invandring och jämställdhet och brösttoner mot kritik

Jag jobbar för Folkparitet och sedan valet 2002, då partiet föreslog ett språktest för att bli medborgare, har vi anklagats för att fiska i grumliga vatten. Jag var inte förtjust i språktestet då (och är inte nu heller), men kritiken var så överdriven att jag enkelt kunde argumentera emot. Utspelen som fått kritik har sedan dess varit ganska många och ibland har jag tyckt att argumenten liknar den som F! har mot att använda begreppet hedersvåld (som jag skrev om häromdagen).

Att man inte tillmötesgår män med ett osunt förhållande till kvinnor att slippa bli undervisade i samma rum som de, är inte rasism. Det är det enda vettiga att göra. Tyvärr löste en skola i Strömsund det hela genom att sätta upp en skynke i klassrummet. Genom att göra det så stödjer man männens snedvridna kvinnosyn. Tycker du verkligen rasistiskt att inte tillmötesgå sådana krav? Jag tror få av mina läsare svarar ja på den frågan.

När det kommer till saker som att undervisa i burka eller rätt att slippa ta i hand med en kvinna när man söker jobb, har förvånansvärt många röster höjts till personernas försvar. Det borde vara självklart att säga att alla få klä sig som man vill, men inom vissa yrken krävs det att man visar ansiktet. Och man får ta vem man vill i handen, men att inte vilja anställa någon som inte har vett nog att ta chefen i handen är knappast diskriminering.

I valrörelsen 2010 kom Nyamko Sabuni med ett förslag om att invandrare inte skulle ha samma rätt till föräldraförsäkring som de som fött sina barn här. Ramaskri såklart, men var det någon som verkligen tänkte efter vad det innebär att folk som kommer hit med flera år gamla barn får lika många föräldradagar som dem som föder sina barn här? De allra flesta tar ut majoriteten av föräldradagarna innan barnet har fyllt ett år. Beroende hur många dagar du har råd att spara, har du efter ett år möjlighet att vara hemma ett tag till eller så har du en buffert till lite extra semester i åtta år. Kommer du hit med tre barn som är sex, fyra och två år gamla kan du vara hemma i minst fyra och ett halvt år. Invandrare som kommer hit ska väl ha samma möjligheter som de som bor här? Då är det väl rimligt att man räknar av dagar beroende på hur gammalt barnet är när det kommer hit? Om vi betänker vilka konsekvenser det får för integrationen och för jämställdheten för dessa kvinnor, kanske vi tycker att det är lite mindre rasistisk, eller?

Jag köper verkligen inte Sverigedemokraternas bild av att man inte får kritisera invandringen i Sverige, men ibland blir brösttonerna mot dem som gör det så överdrivna och oproportionerliga. Senast i raden av opinionsbildare som ser rasism där sådan inte finns är Karin Pettersson på Aftonbladets ledarsida. Förra veckan anklagade hon Paulina Neuding för att vara som Breivik för en artikel av henne i Jerusalem Post där Pettersson hävdar att Neuding uttrycker ett hat mot muslimska barn (det gör hon inte). Neudings poäng är att antisemitismen i Malmö inte liknar den som tidigare förekommit i Sverige och att detta har att göra med en ökad invandring från Mellanöstern. Pettersson tycker att det är något fruktansvärt att skriva. Igår gick hon ut med att alla liberaler som inte aktivt tar avstånd från Neuding också är Breivik. Jahapp. Då är jag väl Breivik då. Känns det som en balanserad debatt?

Vad är det folk är rädda för? Att själva framstå som rasister om de helt eller delvis stödjer något som skulle kunna anses negativt mot invandrare? Eller gäller regeln att den som skriker högst mot rasism är minst rasist?

Läs mer om Pettersson vs Neuding av balanserade personer: Axess, Adam Cwejman, Isobels text och verkstad

Bokbloggsjerka v 17

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Vilken är den mest uppseendeväckande bokbloggs-rubrik du kommer ihåg?

Otroligt svårt fråga! Jag känner att jag verkligen vill anstränga mig för att veckans svar inte blir helt meningslöst. Mina egna recensionsrubriker är ju allt annat än upphetsande och följer en standardmall för att kunna passa in i mitt biblioteket och andras rubriker minns jag inte.  Men när jag surfar runt lite så måste jag säga att Annikas egna rubrik från igår slår det mesta:

Hjälp – min dotter är författare!

Självklart läste jag och jag blev nyfiken på boken!

Ytterligare ett hedersmord

Det är fruktansvärt att det inte kunde undvikas. Trots att Maria sökt och fått hjälp kunde kommunen ändå inte skydda henne. Det känns helt för jävligt rent ut sagt att byråkrati skulle hindra Maria från att bo säkrare i en annan kommun. Det är bra att regeringen reagerar och man kan bara hoppas att det kan förhindra att fler kvinnor måste sätta livet till på grund av en förfärlig kvinnosyn.

Det är också illa att det finns de som relativiserar hederskulturen och hedersbrott i rädslan av att vara rasistiska. F! gjorde det tidigare i år och författarna bakom artikeln på Newsmill menar att man genom att prata om hedersvåld förenklar svenska mäns våld. Jag tycker att det är helt vansinnigt att resonera så och vi måste synliggöra att det finns en hederskultur, inte förneka det. Sakine Madon skriver mycket bra om det i dagens Expressen.

Läs mer om mordet på Maria: Aftonbladet, DN, Expressen, SvD

Imorgon publicerar jag en film på Folkpartiets förstasida där jag (eller en kollega) intervjuar Nyamko Sabuni om regeringens satsningar. Kika gärna in och titta på den!

UPPDATERAT

Jag inser att jag lovade för mycket. Det hanns inte med att spela in en film, men det ligger en fin text iaf 🙂

Ibland får man anledning att älska Sverige

Margareta Winberg, arbetsterapibiträde från Sundbyberg, gick på regeringsmiddag, inbjuden av miljöminister Lena Ek. Det är rå roligt att jag nästan fäller en tår. Jag ska inte lägga tid på att skriva för mycket om historien själv, utan nöjer mig med att citera Ann Lagerström som skriver på bloggen Ajour:

För det första:
Margareta tvekar inte. Det är klart att hon kan få en middagsinbjudan från regeringen.

För det andra:
Hon ringer inte och frågar om de tagit fel. Nej då, är man bjuden, så är man bjuden.

För det tredje:
Vakten i Rosenbad stoppar henne inte, utan släpper in.

För det fjärde:
Ministern blir uppiggad. Ja hon tycker till och med att det är ”vansinnigt roligt”, och presenterar utan att tveka Margareta för de andra middagsgästerna.

För det femte:
Middagsgästerna finner sig, välkomnar, konverserar.

För det sjätte:
Ingen kommer på tanken att det före detta arbetsterapibiträdet inte ska vara med på den officiella bilden jämte ett stort antal kända politiker.

För det sjunde:
Den förre detta jordbruksministern som blev utan regeringsmiddag säger bara: Väl bekomme.

Jag säger som min kollega, det som gör att det går från roligt till jätteroligt är punkt sex. Tyvärr tyckte tydligen regeringen också att det var lite väl roligt och har tagit bort bilden från sin hemsida nu. Här kan du dock se den:

Här sitter Margareta Winberg med bland andra Lena Ek och Hans Blix.

Jag kan inte annat än att vara lite stolt över att vara svensk idag, för i vilken annat land än Sverige (utom möjligen Norge) skulle detta kunna hända?

Glöm inte att läsa hela Ann Lagerström text då den har ett härligt avslut då hon berättar att hon fått ett vykort från Hawaii från en före detta statsminister.

Läs även: Aftonbladet, DN, SvD

Lyssna: SR