I torsdags var jag moderator på ett seminarium om framtidens familjepolitik, som Liberala Kvinnor ordnade för att försöka påverka Folkpartiets programgrupp (de som arbetar med att ta fram ett nytt partiprogram) i rätt riktning.Vi talade då om vilka politiska styrmedel vi ska eller inte ska använda.  Det här inlägget ska inte handla om politiken, utan om mina erfarenheter. Ofta när jag pratar om familjepolitik generellt så får jag kommentarer om hur det ser ut i en enskild familj. Jag tänker nu berätta utifrån mig själv varför jag vill att vi ska vara regel och inte undantag.

Ibland sägs det att kvinnor är andra klassens arbetskraft och män andra klassens föräldrar. Det låter lite väl hårdraget, men i stora drag är det nog tyvärr sant. För att ändra på det krävs det att fler män är hemma med sina barn och fler kvinnor är hemma mindre. Jag och min man har dragit vårt strå till stacken genom att dela föräldraledigheten lika. Det kommer inte att synas i statistiken då vi inte tagit ut lika många dagar hos försäkringskassan, men för oss räknas dagar tillsammans med vårt barn. Nu lägger vi åt sidan exakt hur många dagar var och en var hemma och istället fokuserar på varför det är viktigt att båda två är hemma ensamma med fullt föräldraansvar under en del av barnets första år.

För det första är föräldraledigheten inget du vet på förhand hur den ska bli. Det är otroligt svårt att sätta sig in i hur den som är hemma har det. Det är ganska ensamt att vara hemma och det är både skitjobbigt och supersoft på en och samma gång. Ena stunden panikar du för inte vet varför barnet sover för länge/vägrar äta/gråter konstigt för att andra stunden sitta med din sovande bebis i famnen smuttande på en pepsi och talar om livet med din bästa vän. Om vi tänker oss att du är kvinna och det är första barnet/barnen och att det är du som tar första delen av föräldraledigheten så känner du nog igen dig i att din man kommer hem, du är dödstrött och han är ganska oförstående eftersom du varit i en galleria med en kompis hela dagen. I vårt fall förstod min man aldrig helt och hållet förrän han hade varit hemma själv. Att vara hemma med barnet samtidigt som jag eller bara ensam några timmar då och då, var långt ifrån samma sak. Jag tycker att det är viktigt att föräldraskapet inte är något kvinnligt. På ett samhälleligt plan är det därför bra om både män och kvinnor har erfarenhet av att vara hemma och ta fullt ansvar för sitt barn.

För det andra så är det den som är hemma och har störst kunskap om vad barnet behöver. Så länge flest kvinnor är hemma kommer förskolan i första hand att höra av sig till mamman om det händer något. Jag tror inte att någon på min sons förskola var förvånad över scenen som utspelades där för ett par dagar sedan. Hennings* skor var förvunna och hans pappa stod helt handfallen. Allt fick ett slut då jag kom in och fick se att det stod ett par skor på Hugos plats. Hugo var ute i sandlådan och lekte och jag frågade pappan om inte det var Hennings skor. Han hade ingen aning. Hans fru satt i möte och kunde inte konsulteras på telefon. Eftersom inga andra barn var kvar inne och det fanns ett par skor som ingen kändes vid, fick Henning ta på sig skorna som av något skäl vi inte vet hamnat på Hugos plats. När jag kom hem frågade jag min man om han vet hur Hugos skor ser ut. Han bara blängde på mig och jag vet att jag inte behöver fråga. Han vet. Såklart vet han det. Ska män inte bli behandlade som andra klassens föräldrar måste fler män ta sig ansvar och ta reda på hur deras barns kläder ser ut.

För det tredje så är det bra om fler män tar ut längre föräldraledighet för att kvinnor inte ska ses som andra klassens arbetskraft. Kvinnor måste sluta se hela föräldraledigheten som sin rättighet. Att komma dit kommer att ta lång tid, men ju fler pappor som tar ut mer än de två ickeöverlåtelsebara månaderna är ett framsteg.

Jag inspirerades att skriva detta när jag läste den här artikeln i Guardian om svensk pappaledighet.

*Henning heter såklart något annat i verkligheten