jun 09

Veckans WTF??

Först var det Genusfotografen som uppmärksammar oss på hur kvinnor framställs i media. Här ser ni Louise Johansson från Mästerkocken som med porriga bilder får illustrera reportaget om hennes liv som kock. Hon får dessutom frågor om hennes pojkvän är avundsjuk på hennes framgångar. Jag skrev med om det häör.

Sedan uppmärksammar @ACGunnarson oss på Twitter om Bygglov-Matte som tycker att jämställdheten har gått för långt. Här kan ni läsa om hur han för tidningen Mama beskriver sitt ojämställda förhållande och förklarar det med att ”män och kvinnor har olika roller” och att ”i Sverige har man dragit jämställdheten för långt”. Dessutom menar han att ”man inte ska lägga om hela sitt liv för att man har fått barn” vilket vi nog måste förmoda att hans flickvän har tvingats göra eftersom fadern till barnet jobbar extremt mycket.

Dagens WTF är en artikel i Blekinge läns tidning där världens bästa jobb presenteras. Programledare? Djurskötare? Reseledare? Nej, världens bästa jobb är ett jobb där man får tafsa på kvinnor hela dagen lång. Vakter på festivaler har detta ärofyllda uppdrag. Till journalisten Catharina Loosme säger  festivalvakten David Andersson att det är ett bra jobb, men nackdelen är att ”även om det kommer en extra het tjej som vill passera har han oftast inte tid att känna lite extra”. Catharina Loosme återger detta okommenterat i artikeln.

Efter att jag länk till genusfotografen häromdagen fick jag frågor om jag inte tyckte att det var kvinnors ansvar att inte ställa upp på sexistiska bilder. Och jo, det är klart att vi har ett ansvar att inte ställa upp på allt. Men journalister och fotografer och tidningsmakare har också ett ansvar för hur saker presenteras. När idén kommer upp på ett möte på Blekinge Läns Tidning att man borde ta in en notis om vakter som får tafsa på tjejer i jobbet, borde någon dra i handbromsen. Framprovocerade sexistiska uttalanden bör inte få plats i vår tidning okommenterat, borde i alla fall chefredaktören tänka. Återigen, David Andersson har ett ansvar för hur han uttrycker sig, men jag gissar att han varken är mediatränad eller uttalar sig i media särskilt ofta och därför har svårt att föreställa sig hur hans snack med journalisten ska gestaltas i tidningen. Möjligheten finns också att han sa det på skämt. Att artikeln skrevs och publicerades är helt och håller journalistens och chefredaktörens ansvar.

jun 09

Jansson, Tove; Sommarboken; 1972

SommarbokenSommarboken är en bok om sommar på en ö i Finska viken och samtal mellan en liten flicka och hennes farmor. Det finns en pappa med i handlingen, men han håller sig mest i bakgrunden. Sophia och farmodern diskuterar det mesta som handlar om livet, kärleken och vardagen och hela tiden är den underbara skärgårdsöns miljö närvarande. Tove Jansson har verkligen lyckats att skapa en känsla av sommar och jag som älskar sommaren ville aldrig att den känslan skulle försvinna.

En av anledningarna till att jag älskar denna otroligt söta roman, är att den påminner mig om mig och min farmor. Min farmor var också klok, precis som Sophias farmor, men också för att jag oftast träffade min farmor i skärgårdsmiljö och tyvärr inte har haft någon relation med henne efter att jag fyllt sju (för hon dog 1984, alldeles för tidigt). När jag fick boken av en vän tyckte jag att den verkade lite söt och la den på hyllan och nu när jag har åtagit mig att läsa böcker från Norden, plockade jag fram den. Det tog bara några dagar så hade jag läst ut den och trots all sin enkelhet så var det en fantastisk bok.

Läs mer: Albert Bonniers förlag, Adlibris, Bokus

Lyssna gärna på Tove Jansson när hon läser högt ur Sommarboken i Svenska Yle.

jun 07

Genusfotografen

Idag fick jag tips om Genusfotografen på Facebook. Jag läste hans inlägg på sin blogg angående hur man fotar genusmedvetet. Det som givetvis fångade mitt intresse var hans beskrivning av vad som verkligen inte är genusmedvetet, exemplifierat med ett reportage i Arlanda Express tidning Xpress om förra mästerkocken Louise Johansson

Vad sägs om bilden här? Det var den värsta i reportaget och det var den som fick representera knäcket på engelska i Xpress. Se alla bilder på Genusfotografens blogg. Min första reaktion var hur sjutton hon har gått med på detta, men så diskuterade jag saker på Twitter och någon sa klokt att det nog är lätt att dras in i det. Fotgrafen är proffsig och själv är man oerfaren. Och vem vill inte vara snygg i fin klänning i tidningen?

Jag blev ändå mest glad när jag upptäckte Genusfotografen, för hans jobb behövs och det är viktigt att vi synliggör de stereotypa könsroller som vi spär på via bilder i tidningar. Vill man inte skildra kvinnor och män olika så är det ju toppen att får veta hur det går att undvika. Sedan tycker jag att fotografen som tagit bilden ovan förtjänar ett samtal från en som är mer genusmedveten och som ställer frågan: Hur tänkte du nu?

Något annat fantastiskt med Genusfotografen är att han har ett projekt som går ut på att stötta manligt företagande. Han beskriver hur kvinnors företagande ofta snuttifieras och beskrivs med barnsliga ord i syfte att peppa. Sedan skriver han:

Manliga företagare puttinuttas det inte lika mycket med. Men kanske borde man göra det? Siffror från Statistiska centralbyrån visar att mäns företag oftare går i konkurs och att män oftare skadar sig så att de dör på jobbet. Kan det vara mäns företagande som behöver stöd?

Jättebra initiativ och till alla er som gnäller här på bloggen om att jag inte bryr mig om män: Jag tycker att detta är jättebra. Hör ni det?!?

jun 06

Tikkanen, Märta; Århundradets kärlekssaga; 1978

Århundradets kärlekssagaJag brukar inte läsa diktsamlingar från pärm till pärm, utan bara bläddra lite i dem. Det var troligtvis det jag gjorde när jag fick den här bok i nytryck på posten 1998. Det var synd, för just denna lyrik ska läsas från pärm till pärm. Tycker jag.

Märta Tikkanen har levt med en alkoholiserad man och det berättar hon naket och utelämnande om. Boken är uppdelad i tre delar och den första beskriver livet med en alkoholist. Den andra om livet med en nyckfull man som är otrogen och ibland slår. I den tredje delen sätter hon sig själv i ett sammanhang med sin mamma, mormor och andra kvinnor i samhället som också lever i destruktiva förhållanden.

Århundradets kärlekssaga har översatts till många språk och har setts som en av de mest inflytelserika feministiska texterna i Finland. Det är lätt att förstå varför. Även om det är skrivet i diktens form är känslorna, händelseförloppet och insikten ständigt närvarande. Frågor som varför, dyker ofta upp i huvudet när kvinnor skriver om sina destruktiva förhållanden, men jag behövde aldrig fråga. Märta Tikkanen förklarar varför. På något sätt kändes det lättare att läsa det i diktform, för det blev på något sätt så mycket mer levande. Det blev också så mycket mer skrämmande. Har du den här boken i bokhyllan, och liksom jag bara låtit den stå där och samla damm, säger jag bara: läs den!

jun 05

Gbowee, Leymah; Tillsammans är vi starka; 2011

Tillsammans är vi starkaTillsammans med journalisten Carol Mithers, har Leymah Gbowee skrivit en bok om sitt liv, sin demokratikamp och sin feministiska drivkraft. Gbowee fick Nobels fredspris tillsammans med Ellen Johnson Sirleaf (bland andra) 2011, ”för deras icke-våldsamma kamp för kvinnor och kvinnors rättigheter till fullt deltagande i fredsskapande arbete”.

Gbowee föddes i Liberia 1972 och strax efter att hon tagit studenten bröt inbördeskriget ut i Liberia och inget blir som hon har tänkt sig. Hon skulle bli läkare och läsa på universitetet i Monrovia, men istället flyr hon till Ghana med sin familj. Hon möter en man som hon redan från början vet är ”bad news”, men trots det faller hon för honom och får fyra barn med honom och blir ständigt slagen och våldtagen. När hon äntligen lyckas ta sig ur förhållandet och återvände till Liberia, bestämmer hon sig för att viga sitt liv åt sitt land. Hennes syster flyttar med hennes barn till Ghana och sköter markservicen medan Gbowee drar in pengarna och bokstavligen räddar värden (eller i alla fall Liberia).

Tillsammans är vi starka är en fantastisk historia om en nobelpristagares liv. Det är på inget sätt en skönmålning av hennes egna gärningar, utan försakandet av barnen finns ständigt med som en skugga över hennes livsval. Hade hon varit en man hade den delen knappast varit närvarande i en biografi. Idag är Gobwees barn framgångsrika och hennes söner är liksom sin mor feminister, men ingen har gått i hennes fotspår. Jag är imponerad av Leymah Gbowees glöd och handlingskraft och jag är glad att jag fick en historielektion om Liberia.

Läs mer: Forum bokförlag, Adlibris, Bokus

jun 05

Tematrio v 23 – bonusinlägg: Danmarks nationaldag

Jag lovade igår att idag – på Danmarks nationaldag – ska presentera tre danska favoriter. Det blir författare istället för böcker. Jag har pluggat danska inom ramen för Nordiska språk på Göteborgs universitet och där ingick Frökens Smillas känsla för snö av Peter Høeg. Jag fastnade inte för den, som så många andra har gjort.

Lise Nørgaard: Jag upptäckte denna roliga författare i tonåren. Hennes två bästa böcker är Volmer och Sommargästerna. De handlar om lite samma sak, gamla invanda normer och småborgerlighet och någon som bryter mot dessa. Volmer utspelar sig på 50- och 60-talen och Sommargästerna i nutid (80-talet). Hon har även skrivit min absoluta favorit-serie Matador.

Hanne Vibeke-Holst: Jag kan inte skriva denna post utan att nämna Holst. Jag älskar hennes böcker och ser mycket fram emot att hon nu kommit ut med en ny, Förlåtelsen. Jag som ska läsa nordiska böcker nu och gärna på originalspråk, ska se om jag hittar den på danska när vi byter plan på väg från Litauen.

Ole Lund Kirkegaard: En av de roligaste barnboksförfattare jag vet. Vem har inte läst och skrattat åt Gummi-Tarzan? Eller Robban och alla de andra polarna? Eller Gusten grodslukare? Jag ser fram emot att läsa dessa när Hugo kommer upp i den åldern.

jun 04

Tematrio v 23 – Sveriges nationaldag

Idag frågar Lyran oss om vi kan redogöra för tre, helst lite udda, böcker från Sverige med tanke på den stundande nationaldagen. Jag har så många böcker att välja på och det är svårt att välja ut tre stycken sådär rakt upp och ner. Därför göra jag några begränsningar för mig själv: tre romaner ur Feministbiblioteket; en från första vågens feminism, en från andra och en från tredje.

Elin Wägner – Pennskaftet: En av mina absoluta favoriter! Jag älskar Elin Wägner och jag älskar den här boken om rösträttsrörelsen och den svenska kvinnans emancipation.Boken tar upp kvinnans brist på politiskt inflytande och också möjlighet till fritt sex utan att behöva vara gift.

Maria Lang – Att vara kvinna: Jag älskar Maria Langs deckare, även om de är enkla pusseldeckare. Att vara kvinna utspelar sig på en kvinnosakskonferens vilket gör den lite extra rolig. Langs polis Christer Wijk åker på en riktig känga på slutet av sin feministiska kvinna som inte anser att det är hon som bör ge upp sin karriär för kärlekens skull.

Karin Alfredsson – Kvinnorna på 10:e våningen: Jag gillar konceptet på Alfredssons deckare. Varje bok handlar om utsatta kvinnor i något land i världen. I den här är det vietnamesiska kvinnor, prostitution och våld mot kvinnor som är temat. Läkaren Ellen Elgh är huvudperson i alla böcker och jag tycker att Kvinnorna på 10:e våningen är det bästa.

Imorgon återkommer jag med en bonustrio – tre danska favoriter. För imorgon är det Danmarks nationaldag.

jun 03

Nu vankas en sport-sommar

Jag är inte bara intresserad av politik och litteratur, jag är även en sportnörd av stora mått. Om mindre än en vecka börjar fotbolls-EM och i slutet av juli drar sommar-OS igång. Båda evenemangen kommer få mig att bänka mig framför TV:n och likt Eurovision-veckan kommer jag att bli supernationalistisk och jag kan kommer även att bli analyserande och sitta med näsan över sportsidorna i tidningen när det inte är något på TV. Jag brukar skämtsamt säga att jag är typen som sjukskriver mig under OS, men efter att ha drabbats av influensa under vinter-OS i Salt Lake City 2002 tar jag det lite lugnt med den typen av lustigheter. Jag har givetvis tagit semester i juli-augusti och Fotbolls-EM går på kvällen så jag kommer inte att missa mycket. För att inte verka helt försoffad denna sommar kommer här ett litet potpurri av Hanna som sportutövare:

1988 Simhopp. Jag hoppar från en klippa som enligt hörsägen ska vara motsvarande femman. Hoppa över öppet hav var häftigt. Jag kanske inte behöver tillägga att min mamma inte gillade dessa aktiviteter och jag skulle aldrig i hela mitt liv göra om det. Min långa sim-karriär på låg- och mellanstadiet kan jag tyvärr inte hitta någon bild från så den här får symbolisera den.

1988 Cykla Kinnekulleloppet, 6 mil. Jag gjorde en Lidköpingsklassiker det året, vilket innebar en mil på skidor, 6 mil på cykel och en mil löpning. De sista genomförde jag med min pappas hjälp och var det som var minst kul. Kanske kommer jag att satsa på en riktig klassiker så småningom. Kunde jag göra det här när jag var 11 borde jag klara det stora kraftprovet när jag är 35+. Eller hur?

1991 Slalom i Sälen. Vi åkte inte skidor varje vinter när jag var liten, men ett par gånger. Här är jag i Sälen 1991.

1992 Fotboll. Jag hade en mycket kort karriär som fotbollsspelare när jag var 15. Det kanske jag egentligen vill lägga till handlingarna, men ska jag visa mig själv som icke-soffpotatis så ska jag inte dölja något.

2007 Löpning. Det var året jag sprang nio lopp och här är bilder från de två längsta, Stockholm halvmaraton i september och Göteborgsvarvet i maj. Löpningen blev vändningen efter år av slöhet och viktuppgång. Jag kan drömma mig tillbaka och önska att jag skulle kunna göra det en gång till. Och det vet jag innerst inne att jag kan.

2010 Paragliding. Även på min semester aktiverar jag mig ibland. Här paragliding på Langkawi i Malaysia.

2010 SM i politisk innebandy. Så kom det sig att jag blev övertalad att spela innebandy på jobbet för att fylla ut ett lag. Det var 2008. Ett och ett halvt år senare stod jag som segrare med mina jobbarkompisar i Svenska innebandyförbundets jippotävling i Almedalen. Hur kul som helst!

Och så två bilder som visar att jag är en inbiten sportnörd:

1994 Ullevi. De bronshjältar som hade anknytning till Göteborg dök upp på Gothia Cups invigning. Här ses Kenneth Andersson, Joachim Björklund, Thomas Ravelli och Stefan Rehn. Jag skulle senare tränga mig fram till bilden, klättra upp på den och få tag på en ros som min stora idol Kenneth Andersson delade ut. Jag var 17 år och det är nästan för pinsamt att tala om.

2007 Hemma framför radion. SM-guld för IFK Göteborg. Första på 11 år. Jag var överlycklig.

jun 03

Veckans feminist: Leena Lehtolainen

Leena LehtolainenKort fakta

Född 1964 i Vesanto, Finland
Gav ut sin första bok som 12-åring 1976.
Deckardebuterade 1993 med sin första bok om Maria Kallio (finns inte översatt till Svenska).
Licentiatexamen i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet.

Leena Lehtolainens feministiska gärning

Leena Lehtolainen föddes 1964 i det lilla samhället Vesanto i norra Finland. Hennes föräldrar var lärare i finska och hon har en lillasyster. Familjen flyttade till Outokumpu i Norra Karelen, där Leena gick i skolan. Hon har alltid haft ett intresse för att skriva och sin första bok skrev hon när hon bara var 12 år gammal.

Mest känd är Lehtolainen för sin deckarhjältinna Maria Kallio. Hon är feminist och kämpar mot strukturer och machomän i poliskåren. Marias privatliv har en stor del i deckarna och de är skrivna i jagform. I början är det mest Marias tuffhet som är i fokus, medan i de senare böckerna, när hon är gift och har barn, står familjelivet kontra arbetslivet i centrum. De första böckerna har inte översatts till svenska (men till tyska), utan det är först bok nummer fyra, Sjöjungfrun, som finns på svenska. Lehtolainen har översatts till nio språk.

Vid sidan om deckarförfattare är Lehtolainen litteraturvetare. Hon är utbildad på Helsingfors universitet och har en licentiatexamen. Hon skrev sin avhandling om den finska deckarförfattaren Eeva Tenhunen.

Idag bor hon i Degerby utanför Helsingfors med sin man och sina två barn.

Leena Lehtolainen och jag

Jag fick upp ögonen för henne efter att min finska vän tipsade om henne när jag sa att jag ville skapa mitt eget feministiska bibliotek. Eftersom jag gillar deckare och Lehtolainen är tämligen lättsmält har jag slukat dem som finns på svenska. När jag nu har en Norden-utmaning ska jag även passa på att presentera nordiska feminister och Leena Lehtolainen är först ut.

Böcker av Leena Lehtolainen som jag läst och recenserat

Snöjungfrun 1996

Dödsspiralen 1997

Vändpunkten 1998

Falska förespeglingar 2000

jun 02

Bokbloggsjerka v 22

Veckans fråga på Annikas litteratur- och kulturblogg:

Har du bokat en resa någon gång bara för att själv få uppleva en miljö som du har läst om i en bok? Om inte, skulle du kunna tänka dig att göra det?

Mycket intressant fråga! Jag har nog inte gjort det, i alla fall inte medvetet. När jag väl varit på plats har det hänt att jag har tittat extra på saker jag sett på film (bland annat en tur i Tredje mannens fotspår i Wien, funderat vilket som är Vänner-huset i New York och tittat ut över The Mall i Washington där en scen i Forrest Gump spelades in). Jag och min familj var lite runt på Söder när vi var i Stockholm för att vi läst Stockholms-serien av Per-Anders Fogelström, men någon riktig rundvandring var det inte då (1992). Jag och min man har dock pratat om det flera gånger, men det är är mest han som varit sugen och då på Petrozavodsk i Ryssland (efter Okänd soldat av Väinö Linna).

När jag läste boken Kvinnornas Helsingfors, blev jag riktigt sugen på att går en promenad i de finska kvinnornas fotspår. Boken är uppbyggd på olika platser som varit betydelsefulla för kvinnor och jag blev verkligen sugen på att besöka dessa platser. Eftersom vi just nu vill åka på lite mindre strapatsrika semestrar har Helsingfors varit lite på tapeten. Jag kanske ska försöka göra slag i saken!

Ett besök i Helsingfors skulle dessutom passa bra som inramning till min Norden-utmaning!