Feministbiblioteket

dec 22

Recension: Vries, Katrin de & Feuchtenberger, Anke; Die Hure H zieht ihre Bahnen; 1996

Av Hanna i Serier

Under mitt besök i Wien besökte jag den feministiska bokhandel ChickLit och jag tänkte då fråga specifikt efter tyska serier. Jag fick två tips, Ulli Lust och den här, Die Hure H zieht ihre Bahnen av Katrin de Vries och illustrationer av Anke Feuchtenberger. Titeln betyder betyder Horan H drar sina spår och Horan H är ett långtidsprojekt som författaren och illustratören har tillsammans.

Horan H drar sina spår är på sätt och vi en uppväxtskildring, eller hur en flicka blev kvinna. Hon är ganska osäker genom processen och målet är att bli fri. En ruta som jag fastnade särskilt för var denna om kvinnlig frihet:

Alltså, jag är inte längre liten, tänkte horan H.

Att de kallar sin huvudperson hora är symboliskt, men jag kunde lite känna att jag – förmodligen pga språkliga svårigheter – inte förstod riktigt hur. Annars var det en fin berättelse i ord och bild om hur svår en uppväxt kan vara och hur smärtsam en frigörelse kan bli.

Jag tyckte lite att teckningarna påminde om Nina Hemmingssons, men lite mer ”snälla”, ungefär som en mix mellan henne och Joanna Rubin Drangers Fröken Livrädd/Märkvärdig. Jag tyckte om det och blev sugen på att läsa mer om Horan H. Kanske kommer jag då underfund med varöfr de kallar henne hora.

dec 22

Lucka 22: Gertrude Stein

Av Hanna i Julkalender

Gertrude Stein var en amerikansk författare som var en av föregångarna inom modernismen. Hon influerade blanda andra nobelpristagaren Ernest Hemingway, men själv fick hon aldrig samma utmärkelse. Hon dog 72 år gammal 1946, så det fanns tid att ge henne det.

Gertrude Stein var öppet lesbiskt och hennes partner och inspiratör var den amerikanska författaren Alice B. Toklas. Alice B. Toklas självbiografi var den bok som Stein fick sitt absoluta genombrott med. Stein och Toklas hängde i konstnärskretsar i Paris och Stein var hon som bjöd in och godkände medlemmar i sin konstnärsklubb. Hon var vid den tiden en stor kulturpersonlighet i Paris.

Stein var på många sätt före sin tid och hon inspirerade flera konstnärer och författare. Hon var verkligen en av de stora författarna under första halvan av 1900-talet. Något nobelpris fick hon dock inte, men det fanns inga rimliga skäl till varför.

Att läsa

Alice B. Toklas självbiografi 1933

Ida 1940

dec 21

Wien 2019: Ett feministisk galleri

Av Hanna i Kulturbetraktelser

Jag fortsätter mina berättelser om mitt besök i Wien där jag återsåg mina gamla vänner R och J. Jag och R tog en promenad i kvarteren runt Naschmarkt för att R hade läst att det skulle finnas massa spännande affärer och trevliga gallerier där. Hon hade rätt! Många pengar spenderades på små saker som gjorde oss glada och vi hittade ett feministiskt galleri. På Christine König Gallerie var det en liten utställning med Johanna Kandl, en österrikisk konstnär. Det pågick samtidigt en stor utställning med hennes konst på Unteres Belvedere, men dit hann vi inte gå (även om det fanns med i planerna).

Johanna Kandls konst ifrågasätter kapitalismen. Hennes fokus är att måla en bild och sedan använda sig av floskler som används i näringslivet. Nu är kanske inte kapitalismkritik något som ligger mig varmt om hjärtat, men jag tycker ändå att hennes bilder är ganska så talande. Det finns enorma skillnader mellan olika människors verklighet och inte minst kvinnor lever i förtryck i stora delar av världen. Därför kunde jag verkligen njuta av den här konsten. Jag köpte en museikatalog från Kunstverein i Ulm från 2003, som fanns tillgänglig i galleriet och jag har läst den. Recension på den kommer inom kort, så jag återkommer till Johanna Kandls konst!

dec 21

Lucka 21: Marie Under

Av Hanna i Julkalender

Marie Under var en estnisk poet som skrivit flera hyllade diktsamlingar. Hon flydde från Estland 1944 och bosatte sig i Sverige. Hon var då 61 år gammal och levde ett undanskymt liv i Mälarhöjden till det att hon dog 97 år gammal 1980. Hon skrev dikter hela livet och när hon dog sörjdes hon av hela den estniska diasporan.

Det var när Marie Under nominerades till nobelpriset i litteratur 1945 som hon erbjöds ett bättre boende än den flyktingförläggning i Gränna där hon bodde med sin man. Det blev som bekant inget nobelpris, men livet i Sverige blev efter det lite lättare. Maken fick en tjänst i Stockholm och de flyttade till Mälarhöjden.

Marie Under var en stor, mytomspunnen poet i Estland. I Sverige blev hon aldrig erkänd, trots flera översättningar och flera försök att introducera henne för en svensk publik. Hon skrev 13 diktsamlingar, varav tre i Sverige, men de var under större delen av Sovjettiden förbjudna i Estland. Marie Under skulle aldrig återse sitt hemland.

Att läsa

Himlafärd 1963

Gnistor i askan 2007

dec 20

Wien 2019: En feministisk bokhandel

Av Hanna i Kulturbetraktelser

Ett mål jag hade med resan till Wien, förutom att träffa mina vänner, var att besöka den feministiska bokhandel som jag läst om. Att hänga med två andra feminister gjorde ju inte precis att det var speciellt svårövertalat att få dem att hänga med. Min vän J visste dessutom precis vilken bokhandel jag menade och hur vi skulle hitta dit.

Besök ChickLit bokhandel när du är i Wien. Det ligger i första bezirket, men inte vid någon av huvudgatorna. Den är lätt att missa, men mycket värd en liten omväg. Dessutom är det nära till alla turistattraktioner och ger dig lite respit från all massturism.

Ett fint porträtt av Pippi i skylten!

Det var en helt underbar lite bokhandel och jag fick fin hjälp att hon som jobbade där (ägarinnan, möjligen). Jag var ute efter tyska eller österrikiska feministiska serier. På seriehyllan hittade jag gott om Liv Strömquist översatt till tyska, men jag fick en tysk och en österrikisk serieroman i min hand. Jag tittade knappt på prislappen, för detta är ett sådant köp där pengar inte spelar någon roll för mig.

Här är mina (hemskt dyra) fynd! Katrin de Vries och Anke Feuchtenbergers bok Die Hure H (Horan H) har jag redan läst och recension kommer snart. Det var den tyska boken. Österrikiska Ulli Lust har skrivit den betydligt tjockare Heute ist der letste Tag vom Rest deines Lebens (Idag är sista dagen på resen av ditt liv). Den ska jag läsa under julledigheten hade jag tänkt!

dec 20

Lucka 20: Mariama Bâ

Av Hanna i Julkalender

Mariama Bâ var en senegalesisk författare som debuterade som 50-åring. Hon dog endast 52 år gammal och det kan såklart förklara varför hon aldrig varit aktuell för nobelpriset i litteratur. Det betyder inte att hon inte hade förtjänat utmärkelsen. Mariama Bâ var en frånskild niobarnsmor som slogs för kvinnors rättigheter i ett muslimskt samhälle.

Debutboken heter Brev från Senegal på svenska och den kom ut 1979 på franska. Boken handlar om en senegalesisk kvinna och hur samhället begränsar hennes frihet. Boken tilldelades Nomapriset på bokmässan i Frankfurt 1980. Den kom på svenska 1981. Hon hann skriva en bok till, En scharlakansröd sång, som kom ut postumt 1981.

Det var verkligen tråkigt att världen inte skulle få se fler böcker av Mariama Bâ och att hon debuterade så sent beror förmodligen på att hon fick nio barn. Sedan kan det verkligen inte varit lätt att leva som ensamstående mot i Senegal på 70-talet, även om hon kom från ett relativt välbärgat hem.

Att läsa

Brev från Senegal 1979

En scharlakansröd sång 1981

dec 19

Recension: Canetti, Veza; Die gelbe Straße; 1932-33

Av Hanna i Skönlitteratur

Jag påbörjade Veza Canettis roman Die gelbe Straße redan i våras. Jag blev sugen på henne efter att ha läst hennes make Elias Canetti. Die gelbe Straße utspelar sig i Wien före nazisterna maktövertagande och inför min resa till staden nu i december ville jag öva tyska och dessutom komma i Wien-stämning. Die gelbe Straße betyder Den gula gatan. Boken verkar inte finnas på något mer språk än tyska.

På den gula gatan i Wiens andra bizirk bor det en massa olika människor,. De träffas i tobaksaffären och pratar om livet och vad allt som pågår runtomkring dem. Boken är en väv av olika berättelser och levnadsöden och stämningen är god, men ändå något orolig. Det står ett världskrig för dörren och detta vet varken huvudpersonerna eller författaren någonting om, men det är en tid i förändring och det det märks på stämningen i boken.

Die gelbe Straße var en fin liten bok, men språket var lite för svårt för mig så det tog onådigt lång tid att läsa den. Jag skulle gärna se den översättas till svenska och jag skickar härmed ett förslag till det lilla förlaget Thorén om Lindskog, som i huvudsak ger ut översatt tysk litteratur. I Veza hade Elias en fin skrivarpartner, men han skulle överleva henne med över 30 år.

Läs mer: Adlibris, Bokus

dec 19

Lucka 19: Colette

Av Hanna i Julkalender

Colette anses vara en av Frankrikes viktigaste 1900-tals författare. Hon skrev om kvinnor, kvinnlig sexualitet och frihet. Hon nominerades till nobelpriset i litteratur 1948, men nomineringen togs inte emot med någon större entusiasm. Akademiens relativt nya ordförande Anders Österling sparade inte på krutet, utan avslog nomineringen med följande ord:

”Den franska författarinnan rör sig på ett plan, där hon icke allvarligt kan komma i betraktande för ett Nobelpris. Kommittén avvisar förslaget med någon förvåning över att det kunnat väckas.”

Icke desto mindre var Colette en framgångsrik författare och flera av hennes böcker har blivit Hollywoodfilmer som belönats med flera Oscar. I början av hennes författarkarriär var det kanske för vågat för den franska kultureliten, men senare i livet var hon väl respekterad. Borde hon fått nobelpriset? Tja, hon förtjänade i vilket fall som helst inte den avspisningen som Anders Österling stod för.

Att läsa

Chéri 1920

Gigi 1944

dec 18

Wien 2019: Cafékulturen är sig lik

Av Hanna i Kulturbetraktelser

Jag fortsätter att skriva om min resa till Wien, som varade en helg, men kommer att leva kvar mycket länge i mitt sinne. Helt oundvikligt gick vi på flera caféer i Wien. Jag råkade hitta en humorbok på ett museum med rolig statistik och en av diagrammen jag fick syn på var ”Vilka går på gamla wienercaféer?”. Tre alternativ fanns: turister, folk från landet och de som inte fick plats på Starbucks. Jag var i vilket fall som helst inte i Wien för att gå på någon amerikansk kedja som finns miljontals av i Sverige (inte Starbucks förvisso, men alla är ju likadana). Jag och R är ju såklart turister i Wien och J kommer från Linz så jag antar att vi alla tre kvalar in i de andra kategorierna.

Jag och R kunde inte bestämma oss för om vi någonsin varit på Kaffee Alt Wien, men vi har i vilket fall gått förbi oräkneliga gånger, då favoritpuben Lukas (som vi aldrig besökte, trots eviga ambitioner) låg i närheten. Vi valde att sitta ner där en stund eftersom Lukas inte öppnat och J sa att Café Diglas var för turistigt.

Det såg betydligt mer, ja jag vet inte, normalt kitschigt ut. Har för mig att det var mer ruffig look förr om åren.

Inredningen kändes igen och där var det en mer ruffig stil, jämfört med andra wienercaféer. De hade såklart pyntat med en julgran. Jag har bara för mig att det var mindre. Fast så vet jag ju inte heller om jag varit där. Skumt är det ibland med minnen.

Jag kunde konstatera nya moderna toaletter, vilket inte alls hör till vanligheterna på restauranger i Wien. Dessa var dessutom utrustade med skojfriska, genomskinliga väggar (som blir svarta när du låser).

För turistigt sa J och med tanke på mängden människor i city litade jag på henne. 1999 gick vi ofta på Café Diglas, som ligger runt knuten från Stefansdomen. Personalen i sina smokingar och livemusiken gör säkert sitt till att turisterna dras hit. Vi råkade även gå förbi anrika Café Central och dit var det 100 meter kö. Överturismen märks inte bara i Österrikiska Hallstatt (J berättade att det inte går att åka dit längre pga av allt folk), även i innerstan i Wien i december kunde man se det. Dock finns det gator som turister aldrig verkar besöka, så det går lyckligtvis att ta sig runt ändå. Men glöm Café Central, Diglas, Figmülller och allt annat du läst om i din guidebok!

Café Museum, även det ett av Wiens mest kända caféer, låg på baksidan av mitt och R:s hotell. Vi mötte upp J där sista dagen och åt en äkta wienerfika. Den varma chokladen är to die for. Jag hoppade sachertårtan och tog en nöt- och nougatkaka istället. Mycket god! Det är för övrigt R:s bakelse som syns i bakgrunden och vid ett litet smakprov visade det sig smaka ganska precis som en svensk dammsugare.

Hur som helst verkar det mesta vara sig ganska så likt. Fikat, chokladen, interiören och i viss mån exteriören. Jag skiter i att det är turistigt, jag kommer att återvända till de gamla wienercaféerna även nästa gång jag kommer hit.

Caféer, Hannas liv, Wien, Wien 2019
2 kommentarer

dec 18

Lucka 18: Gitta Sereny

Av Hanna i Julkalender

Gitta Sereny var en österrikisk-brittisk undersökande journalist och historiker. Hon var mest känd för sina andra världskriget-skildringar och hon har bland annat intervjuat Nazitysklands rustningsminister Albert Speer och Franz Stangl, som var kommendant i Treblinka. Hon är också känd för sin bok om fallet Mary Bell, flickan som mördade två andra barn när hon var elva år.

2015 fick Svetlana Aleksijevitj nobelpriset i litteratur och då var det längesedan en författare som skriver reportage som fått det. Gitta Sereny hade kunnat fylla det hålet betydligt tidigare, men nu är det för sent eftersom hon dog 2012.

Kulturjournalisten Jessika Gerdin hade henne som favorit länge. Hon har bland annat sagt till Fokus 2007: Hennes outtröttliga arbete med att söka efter roten till det onda – utan att dra förhastade slutsatser eller falla för det politiskt korrekta – är enastående i sitt slag.