maj 11

Recension: Barbery, Muriel; Smaken; 2000

SmakenDetta med bokcirklar och andra bokträffar är lite svårt nu så när min kompis Carina drog igång en zoom-cirkel och enväldigt valde bok hängde jag på. Murel Barberys bok Smaken har jag inte på någon att-läsa-lista, men den fanns som ljudbok på Storytel och jag behövde något att lyssna på när jag promenerar fram och tillbaka till förskolan så jag körde på det!

I Smaken får vi möta patriarken och matkritikern som ligger på sin dödsbädd. Han tänker på alla underbara måltider han ätit och kritiserat. Hans barn tänker på hur fruktansvärd han varit mot dem och hans fru om hur hon valde honom framför barnen. Vi får även möta andra personer – och djur – som gör att vi får en bredare bild av den man som snart ska dö. Någonting känns inte rätt hos den döende. Han börjar komma till en insikt om vad som verkligen är viktigt. Hinner han ändra sig innan han dör? Och vad är det som tynger hans hjärta?

Största delen av Smaken är beskrivningar av olika maträtter och hur de känns att ätas. Det som slog mig är att matkritikern (som ju är en fiktiv person) egentligen kanske inte var expert på mat, utan snarare på ord och beskrivningar av mat. Om inte annat är författaren en ordkonstnär av rang när det kommer till mat! Den delen är outrotligt underhållande att läsa om för en matälskare som jag. Det är också skrivet på ett sätt som får den stora kritikern, som alla är rädda för, att framstå som lite löjlig.

Det är en feministisk bok på många sätt. Det tydligaste exemplet är lärjungen som pratar om varför vi älskar våra farmödrars mat. De kvinnor som inte fick tillträde till några andra delar av samhället hade bara maten att ta till. Genom att ge sin man den godaste maten han vet, fick de någon form av makt. Den instängda husmodern lagar inte god mat av kärlek, utan för att få makt. Det är över lag ett starkt maktperspektiv i boken som visar vilka offer patriarken skördat genom att vara så känslokall och så enbart inriktad på sin egen lycka och framgång.

Bokens mål är att den stora patriarken ska komma till en insikt om sitt liv där han ska erkänna något fel. Jag ska inte avslöja hur boken slutar, men kan säga som så att jag inte blev missnöjd. Slutet var ett mycket värdigt slut på den komiska historia om en självgod man som inte bryr sig om någon annan än sig själv.

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 10

Feministbrud på kulturjakt i Karlsborg

Efter begravningen i Hjo i fredags var det dags att bege oss tillbaka till Stockholm. Vi passade på att stanna till i Karlsborg för att se fästningen och äta lunch. Det var inte så mycket folk på fästningen och det var en bra corona-aktivitet. Karlsborg är en liten gullig stad som jag inte besökt sedan jag var barn, kanske just för att det ligger så off om man tänker Lidköping (där mina föräldrar bor) och Hjo (där min mormor och morfar bodde). En avstickare till Karlsborg skulle ta tid och vi gjorde den inte så ofta. Jag minns faktiskt inte när jag var där senast.

Huvudmålet var såklart Karlsborgs fästning. Den började byggas 1819 för att bli Sveriges reservhuvudstad. Det var beräknat att bygget skulle ta 20 år, men det tog 90 år. Byggnationerna skedde på Vanäs udde utanför Karlsborg och det är et utvecklat gatunät som binder ihop de olika byggnaderna och funktionerna. Det är som en liten stad innanför murar. Idag får du komma in där med din bil om du vill och parkera och åka runt.

Karlsborgs fästning

Mina barn fann genast en fantastisk aktivitet att lyssna på fästningens historia och trycka på knäpparna så att platsen det pratades om lyste. Åttaåringen fick med sig e hel del fakta, medan fyraåringen mest tryckte. Som det ska vara.

Karlsborgs fästnings kyrka

Ovanpå museet finns fästningens kyrka. Där tände vi ljus för mormor/gammelmormor.

Karlsborgs fästning

Runt fästningen vinns stora vallar som var perfekta att springa av sig på. Det var en oerhört vacker vårdag och vi fick se fästningen och dess miljöer från sin bästa sida. Den skattjakt som brukar finnas för barn hade inte kommit igång pga rådande läge och jag tror att ungarna förlät dem. Sjukhus på Karlsborgs fästning

Sjukhuset på Karlsborgs fästning ligger längst ut på udden. Det är inte öppet för allmänheten, men gick bra att se utifrån på nära håll.

Fyren på Vannäs udde

Nära sjukhuset fanns denna fantastiska lilla fyr. Det var verkligen helt underbart vackert att gå genom skogen fram till fyren och den lilla stranden. Vi mötte flera flanerare som vi höll avstånd i från, som man ska.  Kanalhotellet i Karlsborg

Det vackra Kanalhotellet var tyvärr stängt på grund av Covid 19. Här gjorde de en fantastisk sås till lax som min mormor, och numer min mamma, gör vid festliga tillfällen. På minner mycket om skarpsås. Mycket god!

Göta Kanal genom Karlsborg

Göta Kanal genom Karlsborg. Min morfar var så fascinerad av Göta Kanal att han skrev böcker om det, aldrig missade ett tillfälle att föreläsa om det samt ordnade otaliga resor genom åren på kanalen. Jag har sett större delen av Göta Kanal med dess slussar och underbart vackra natur. Min morfars bok finns på bokbörsen för den som är intresserad! Göta Kanal – vattenvägen genom Sverige av Karl-Gustav Häll. 

maj 09

Recension: Jansson, Tove; Sent i november; 1970

Sent i novemberDå har turen kommit till den sista av Tove Janssons Muminböcker, Sent i November, som kom 1970. Den läste jag i november förra året, för att jag hade en ambition om att läsa dem i den årstid de passar bäst. Nu när det är coronatider har jag behövt tröst från Mumin fast det inte passar i rätt årstid.

I Sent i November kommer ett antal av de kära figurerna till Muminhuset, bland annat Filifjonkan och Hemulen, för att bli omhändertagna av Muminfamiljen. Men huset är tomt och vännerna bestämmer sig för att stanna och vänta. Snusmumriken dyker också upp och väntar med de andra.

Det är, som de andra böckerna, en fin och lågmäld bok. Jag saknar dock Muminfamiljen och tycker att det är lite synd att det slutar med en bok där de bara är med i de allra sista raderna. Nu läste ju inte jag den här boken sist, så jag har ändå mest med mig familjen från boken innan, Pappan och havet (som utspelar sig samtidigt som den här). Men det är kanske fint ändå, att det slutar med att familjen kommer tillbaka och allt blir som vanligt igen.

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 08

Fredagsresan: Min barndoms Hjo

Hjo kyrka

Hjo kyrka där min mormor begravs idag den 8 maj 2020.

Idag begravs min mormor i Hjo kyrka. Hon blev 102 år gammal och har således levt ett långt liv. Hon föddes under spanska sjukan och dog under coronan. Hon dog dock inte av covid-19, utan för att hon var just gammal. Idag går #fredagsresan till Hjo, för jag tar idag inte bara avsked av min mormor, utan också av Hjo. Det är klart att jag kommer att återvända, men troligtvis inte lika ofta som förr. Jag vill visa er min barndoms Hjo.

När jag var barn bodde vi varje sommar länge på Fabriksgatan 16. Det var innan pappas semester så troligtvis var det juni, för jag minns att vädret ofta var ganska svajigt. Min mormor hade en källare med ett fönster i trappan. Vi stannade alltid där för att kolla vädret. Var det regn sa vi ”yschianna väder!”, vilket väl var något jag hade hittat på. Jag kan fortfarande känna lukten av källaren och höra mormors skratt när vi fnös åt vädret.

En sak som jag haft som en fast punkt i Hjo är slöjdmässan andra helgen i juli. Jag har försökt att besöka mormor just då, men vissa år har det inte funkat. Nu blir det nog ingen mässa i år, men jag kommer tillbaka. Dock tycker jag att den blir sämre och sämre för varje år och hoppas att den kan locka nya utställare som gör lite mer modernt hantverk. En sådan uppfräschning tror jag är nödvändig om den ska finnas kvar.

Hjo är en av Sveriges tre trästäder. De andra två är Nora och Eksjö. Jag har inte varit i Nora (men skulle dit nu i maj, men det blev ju inte av på grund av… ja ni vet). Det är oerhört fint i Hjo, speciellt om sommaren.

Hjo i bilder

I love Hjo

Hjo kommun symbol är legendarisk och helt fantastisk. Hade en t-shirt på mig med denna symbol när jag tågluffade 1995. En kille stirrade på mig och frågade ”What is H J O?”. När jag sa att det var en stad och att det uttalades jo, trillade polletten ner och han förstod vitsen.

Badhytter i Hjo

För mig och för många andra är dessa badhytter symbolen för Hjo. Jag blev så lycklig när mamma köpte en liten träfigur av en sådan hytt till mig. Den ska jag ha framme i vårt hus. Mamma berättade att det kostade 25 öre att hyra en när hon var tweenie och gick hit för att bada. Nu är de en del av Guldkroksbadet, ett utomhusbassängbad. Husen är ritade av arkitekten Lars Kellman 1913 och har stått på stranden i över 100 år.

Guldkroksbadet i Hjo

Guldkroksbadet var en höjdpunkt i min barndom. Såklart. Den här bilden tog jag sommaren 2011 när jag hade Hugo i magen. Jag har inte badat här sedan jag var barn, men snart vill jag komma tillbaka och bada med mina barn. På 1800-talet låg här ett kallbadhus, men senare kom badhytterna ovan till stranden. Badet i sin nuvarande form invigdes 1966.

Hjo hamn

Hamnen är också något av Hjos signum. Här kan du köpa rökt sik och vätternröding. Mormor bjöd alltid på röding när det var fest. Som jag tyckte det var trist att behöva äta halvgod fisk när mormor gjorde världens godaste köttbullar! Som tonåring och senare vuxen lärde jag mig att älska röding. Nu önskar jag att jag kunde tillaga den lika gott som mormor. Bilden är från 2017 när jag besökte mormor som då låg på sjukhus. Då var hon och min lilla Selma 100 år tillsammans.

Kultur i Hjo

Detta är Villa Svea, en av de vackra träbyggnaderna i Hjo stadspark. Arkitekten heter Adrian Crispin Peterson och huset byggdes 1892 som ett hotell. Idag ligger Hjo stadsmuseum här och vissa rum används bland annat till konstnärsateljéer. Estrid Ericsson, som grundade Svenskt Tenn, kommer från Hjo och en utställning om henne finns på museet.

Park i Hjo

Det här konstverket har funnits i Hjo så länge jag kan minnas. Jag skrev såhär om det förra året efter ett besök hos mormor:

En närbild av konstverket som är ”Hjo-Hjo” av Lars-Erik Ström. Det kan ses som en flygbild över Hjo, men är egentligen en fiktiv stad. Titeln på konstverket ska vara någon form av humor enligt den här sajten.

Slöjdmässan i Hjo

Slöjdmässan. Min favoritmässa alla kategorier. Men som jag skrev ovan så blir det glesare och glesare mellan stånden och det är mer och mer skräp och mindre och mindre vettiga saker. Smycken av glaskonst har seglet upp som en  ny magnet på mässan, men det borde ju finnas mer variation på slöjd som skulle kunna locka en större publik än sexistiska smörknivar och annat trams som går att finna där.

När det kommer till litteratur så vet jag inte om jag läst något som utspelar dig i Hjo.  Författaren Annette Brandelid, Word from Hjo i sociala medier, skriver deckare i Hjomiljö. Jag har inte läst någon av dem än.

maj 07

Månadens skaraborgare: Agda Österberg

Dagens dam Agda Österberg

Agda Österberg var en svensk textilkonstnär som levde mellan 1891 och 1987. Hon är maj i min kvinnokalender med kvinnor från Skaraborg. Skaraborgs kvinnokalender är gjord av Maria Persson, @dagensdam på Instagram (bild) och Nils Hjort, @idagihistorien på Instagram (text). Min text bygger på Nils Hjorts och Wikipedia.

Agda Österberg är född och uppvuxen i Stockholm. Hon förlorade som elvaåring sin far och tvingades ta anställning hos en kommendörsfamilj som trettonåring för att familjen skulle få det att gå ihop. Det skulle visa sig vara en bra anställning för Agda. Kommendörskan upptäckte nämligen Agdas fallenhet för broderi och betalade för att hon skulle få en utbildning. Agda skulle tillslut hamna på det som idag är Konstfack.

Hon fick en anställning som mönsterritare på Handarbetarnas vänner och jobbade även med att designa bruksföremål i lergods. 1925 deltog hon i världsutställningen i Paris med ett antependium med vinträdet och kyrkans skepp. Hennes konst var ofta kyrkliga och hon har skapat konst till både utställningen i Stockholm 1030 och till hotell Waldorf Astoria i New York.

Kreugerkraschen skulle drabba henne hårt. Hon separerade från sin sambo och bestämde sig för att flytta från Stockholm till Varnhem i Skaraborg 1933. Där gifte hon sig och byggde sig ett hus och ateljé. Hennes företag, liksom huset, kallade hon Tre bäckar. Hon skulle göra åtskilliga konstverk i Varnhem under sin livstid och hon slutade att arbeta vid 85 års ålder 1976.

maj 06

Jag saknar mina bokhyllor så att det värker i mig

Shelfie

Det fysiska feministbiblioteket.

Jag saknar mina bokhyllor. Alltså inte de slitna halvtrasiga Billy björk som inte finns mer, utan böckerna i dem. Nu skulle jag läsa något för åttaåringen och eftersom alla var utlästa fick vi hålla till godo med Storytel. Ville testa om Harry Potter funkar. Eller Godnatt Mister Tom, men allt ligger i magasin.

Jag älskar böcker och jag vet egentligen hur mycket jag älskar att ha dem omkring mig, men någonstans tänkte jag att det skulle funka att leva utan dem i ett halvår. Det har gått tre månader nu och jag står knappt ut. Jag vill stå och kolla i hyllan, ta ut en bok och läsa lite på baksidan. ”Är det dags för den nu? Vet inte, jag flyttar den till hyllan i sovrummet där kön är.”

Jag längtar efter att få planera vart böckerna ska stå i vårt nya hus. Vi kommer inte att ha ett stort bibliotek, men det är tänkt att det ska finnas bokhyllor i vardagsrummet, arbetsrummet och i barnens vardagsrum. En platsbyggd hylla finns och kanske ska jag ha en liten i hallen för böcker som folk kan ta med om de vill? Där kan ju också låneböcker som är utlästa stå.

Längtan ter sig olika varje dag. Just nu är det böckerna jag saknar mest.

maj 05

Lite nya recensionsböcker på mitt nattygsbord

Recensionsböcker från Norstedts

Jag har läst gamla böcker och böcker som skulle ingå i alla mina utmaningar, men när Malta-resan blev inställd och nu också bokmässan känns det mindre roligt att förbereda sig. Den sydafrikanska utmaningen kommer jag att fortsätta med, men kanske något mer lågintensivt än jag tänkte från början. Något måste ju vara normalt så nu har jag tackat ja till ett antal recensionsböcker.

På min att-läsa-lista

Johanna Schreiber, en författare jag lärt känna via sociala medier samt en fika i bokmässetågets restaurangvagn har kommit ut med sin tredje roman, Tolv veckor med dig på Norstedts. Jag var med på hennes releaseparty på Instastories förra veckan. Faktum är att jag rean läst boken, men nu är det en bit kvar till recensionsdatum (18 maj) så ni (och inte minst Johanna) får ge er till tåls!

Jag har också fått hem Sisko Savonlahtis bok I sommar blir det nog bättre, en titel som mer och mer känns som ett hån. Men boken verkar bra och har förmodligen noll och inget att göra med Covid-19. Boken är utgiven på Norstedts.

Ali Smiths Vår har jag sett fram emot, då jag redan läst Höst och Vinter och tyckt mycket om dem. Ali Smith skriver speciellt, men inte svårläst, så hon är en annorlunda författare att läsa. Vår är utgiven på Atlas förlag.

Sedan ska jag försöka läsa Nähetsprincipen av Hanna-Linnea Rengfors, även det en boken med en titel inte helt rätt i tiden. Den boken är utgiven på It Lit, ett förlag som varit i ropet den senaste veckan då de drog in en bok om en förövare de råkade outa utan författarens medgivande. Mycket märkligt! Men det är ju inte Hanna-Linnea Rengfors fel.

maj 04

Säsong 2 av Min fantastiska väninna på HBO

My Brilliant Friend - L'amica geniale

Nu har jag sett säsong 2 av Min fantastiska väninna, Hennes nya namn, på HBO. Serien bygger på en bok av Elena Ferrante med samma namn och börjar där boken börjar. Serien följer böckerna ganska slaviskt. Jag älskade säsong ett och hade höga förväntningar inför säsong två, då jag tyckte att den boken var bättre än den första.

Det är samma skådespelare i andra säsongen som i slutet av den första. Jag tyckte hela tiden att Elena såg så konstig ut och det var säkert för att hon skulle göras yngre än vad hon är. Nu har Margherita Mazzucco inte delat med sig av sin ålder till allmänheten, men jag gissar att hon är en bit från 16 år. Mot slutet av serien ser hon betydligt mer naturlig ut. Jag tycker inte att Gaia Girace, som spelar Lila, har riktigt samma problem.

Som sagt tyckte jag att serien följer boken väl och det som var bokens kärna, tonårskärleksdramat på ön Ischia, var mycket väl skildrat. Sedan hoppar det lite väl mycket och den som inte läst boken (min man) förstod inte riktigt alla turer i de två sista avsnitten.

Det är underbara miljöer och att det nu även utspelar sig en hel del på en italiensk strand är fantastiskt. Jag ger andra säsongen tummen upp och ser fram emot en tredje säsong.

maj 03

Recension: Jansson, Tove; Pappan och havet; 1965

Pappan och havetDen sista Muminboken där själva Muminfamiljen är med är Pappan och havet. Det är också den jag tycker är mest allvarlig och filosofisk. Boken är den som de flesta av mina Muminfantast-vänner håller för den bästa och jag kan inte dra mig till minnes att jag har läst den som barn. Nu lyssnade jag på den med Tove Jansson som uppläsare.

Muminpappan är rastlös och vill ha något ska hända i livet. När han hör om en ledig plats som fyrvaktare tar han med sig sin familj och ger sig ut på havet. De är fyra stycken; Muminpappan, Muminmamman, Mumintrollet och Lilla My. Pappan är fortsatt rastlös och försöker hitta en roll på den nya ön med olika projekt. Mamman längtar hem till Mumindalen och försöker göra det hemtrevligt genom att rita blommor på Fyren. Mumintrollet söker en egen plats som bara är hans. Lilla My är precis som vanligt.

Jag förstår att många håller Pappan och havet som den bästa av Muminböckerna. Jag tyckte också mycket om den även om jag mer älskar när det är många underbara karaktärer inblandade. Den här boken är på så sätt lite annorlunda. Det var en fantastisk stämning i boken och den fick mig att fundera mycket på rastlöshet och att finna sig en plats i tillvaron. Jag är också glad att veta att familjen tillslut åkte hem, men det avslöjas inte förrän i den sista boken, Sent i november.

Läs mer: Adlibris, Bokus

maj 02

Bloggen och den här sabla isoleringen

Jag dricker öl i coronatider

Jag njuter av det vi får göra i Sverige. April 2020.

I mitten av mars var jag lite pepp. Fick massor av fint snack på Twitter och jag tänkte att med sociala medier klarar jag vilken isolering som helst. Men så gick veckorna och att bara ha min man att umgås med på dagarna slutade snart att ha sin charm. Inte så att jag inte vill hänga med honom utan barnen, men att dela allt – till och med jobb – är kanske inte en lyckad äktenskapsstrategi i längden. Dessutom har vi båda behov av att träffa vänner och kollegor utöver varandra.

En sak jag tänkte i början var att det är tur att jag har bloggen. I och med den kan jag alltid skriva och publicera texter. Men så slutade även det ha sin charm. Jag läste mindre (och det enda jag läste var Som pesten, som är en tegelsten) och hade allt mindre lust att skriva. Jag har bloggat varje dag sedan den 1 december och många dagar har jag tänkt att det räcker, att jag ska börja skriva alltmer sällan.

När jag väl hade kommit så långt i tankarna så kom nya tankar. Vart är jag på väg om det i en pandemi i mitt liv inte ens kan få finnas en fast punkt att förlita sig på? Att Feministbiblioteket publicerar något varje dag har ju pågått så länge nu! Så jag har fortsatt. För att jag vill ha en fast punkt i mitt liv. Jag bor i andra hand, jag blir bostadslös i juli och jag får inte ens gå till jobbet. Det är till och med så jävligt att i dagarna så flyttar mitt jobb, När jag väl får gå tillbaka till jobbet är det en annan plats med mindre skrivbord och större flexibilitet. Det är inte traumatiskt i sig, men en del av så mycket annat som är jobbigt just nu.

Efter den första tiden hade lagt sig var upprymdheten bortblåst. Först var det någon slags spänning i att inte veta, att vi lever i en historisk tid och att förbereda sig för att göra en insats för samhället. Jag tvättade händerna så att de blödde och slutade åka in till jobbet,och var glad i att kunna bidra till den sociala distanseringen. Resan till Malta låg som tur var långt borta och riskerade inte att ställas in. Så ändrades allt successivt. Allt är inställt. Allt, till och med bokmässan i september. Maltaresan tänkte jag först boka om till höstlovet. Jag är tacksam för att jag inte gjorde det.

Men jag sitter inte här och sörjer en lång weekendresa till Malta eller ens bokmässan. Jag oroar mig för vart jag ska ta vägen i juli. Det är inte så att jag är rädd att inte få tak över huvudet, jag är rädd att tvingas sitta på ett Elite hotell på Vasagatan hela juli. Det är kanon att de har, med Stockholmsmått mätt, billiga månadshyror, men det var inte så jag ville tillbringa min semester. Jag vill träffa mina föräldrar. Jag vill åka till Lidköping och till Landsort. Saker jag tidigare tagit för givet, men som nu är högsta dröm av lycka.

Den 31 juli får vi vårt hus. Då kan jag slappna av. Då ska jag njuta och då kan jag vara isolerad hur länge som helst (det kan jag inte såklart, men just nu verkar det höjden av allt!). Innan dess har jag lovat mig att bloggen ska vara min fasta punk. Om jag så ska tvinga mig så ska ni kunna läsa något här varje dag. I alla fall fram till den 31 juli.

Jag vet att allt detta är ilands-gnäll. Till och med Sverige är unikt-gnäll. För alla andra har det värre än oss, men det hjälper faktiskt inte mig ett skit. Just här och just nu unnar jag mig att gnälla på min egen situation. Sedan ska jag ta mig i kragen och skriva ett nytt blogginlägg inför imorgon. Sedan kanske jag ska ta tag i den där idén om att samla mina vänner till en zoom-AW. Det är ju i alla fall görbart. Jag ska bara få tummen ur…