Feministisk bokcirkel Söder: Löparna av Olga Tokarczuk

Zoomcirkel om Löparna

Häromdagen hade vi bokcirkel med min feministiska bokcirkel på Söder. Vi hade bokcirkel via Zoom och det gick bra den här gången också. Vi var hela sex personer på träffen. Så många har vi aldrig varit förut kom vi fram till. Nu skulle vi ha läst Löparna av Olga Tokarczuk. Jag hade inte läst ut boken, men var inte ensam om det.

Vad handlade den om?

Vi återkom till temat flera gånger. Vad handlade boken om? Människor som reser. Människor som är rastlösa. Människor som vill någon annanstans. Men någon handling hade egentligen inte boken. Det är mest fragment och den som förväntar sig att det ska hänga ihop blir besviken.

Vad tänkte författaren när hon skrev boken?

Finns det en mening med Löparna? Eller skrev Olga Tokarczuk bara lösa fragment som sedan kunde binda ihop till en bok? Vi enades om att vi hoppas att hon hade en tanke bakom boken. Hon har skrivit böcker med liknande uppbyggnad förut och jag kunde känna igen mig i stilen, även om Löparna är något mer rörig än Daghus, natthus.

Vad tyckte vi om boken?

Några älskade boken, andra inte lika mycket. Jag tror att vi alla någonstans ändå tyckte att den var bra på något sätt. Det är inte för inte som Olga Tokarczuk har fått nobelpriset i litteratur. Jag tillhörde gänget som inte var överförtjusta. Jag vill verkligen Älska Tokarcuk, men gör inte det. Som person ja, men hennes böcker passar inte riktigt mig. Kan det bero på att jag läser för snabbt? Vi diskuterade den skillnaden mellan snabbläsare och långsamläsare och kom fram till att Löparna är en bok som behöver läsas långsamt.

Nästa bok

Vi har i vanlig ordning inte bestämt nästa bok, men jag har föreslagit Queenie av Candice Carty-Williams. Vi pratade om att vi borde välja något lättsamt. Vi får se vad det blir, nu väntas omröstning i gruppen på Facebook.

Min lilla Selma har fyllt fyra år!

Selma fyller fyra år

Nu har jag varit tvåbarnsmamma i hela fyra år.  Det har både gått fort och varit en enormt lång tid. Selma föddes en solig försommardag i maj 2016 och hon tog plats direkt. Det var självklart att hon var en del av familjen redan från början. Nu känns det så konstigt att vi var en barnfamilj före henne.

Selma är glad och lekfull och samtidigt mycket bestämd. Hon är övervallande med kärlek och tacksamhet och hon älskar att kramas och pussas. Hon kan samtidigt vara lika arg och upprörd som hon blir euforiskt glad så livet med Selma är aldrig tråkigt. Det kan vara jobbigt och kärvande, men knappast långrandigt. Hon kan leka fint med sin nästan fem år äldre storebror, men de kan också bråka och reta gallfeber på varandra. Idag har de hållit sams och enats i att pannkakor och våfflor är bästa middagen.

Idag fick hon paket på sängen från oss i familjen och när vi kom hem från förskolan ringde vi facetime med mormor och morfar och farfar när vi öppnade deras paket. Det blev ett bra upplägg och så fick släkten vara med på ett hörn. Dessutom drunknade hon inte i paket på morgonen.

Selma fyller fyra år

Selma fick en fin klänning hon spanat på länge i en liten (och dyr) leksaksaffär i Hammarby Sjöstad. Diademet fick hon av brorsan och det är nu inte längre bland oss. Dålig kvalitet och Selmas nyfikenhet i kombination med kraft, leder ofta till att saker får en kortare livslängd. Hade dock hoppas mer än ett par timmars överlevnad för denna krona.

Selma och Hugo på Selmas fyraårskalas

Kalaset var i söndags och vädret var mycket blandat. När vi började var det varmt och soligt, men det kom lite regnstänk på oss också mellan varven. Två kompisar och två kusiner kom och en storebror arrangerade all lek. Vi var ute så allt var coronavänligt och skönt för föräldrarna. Vi serverade inte så mycket sötsaker eftersom det inte är Selmas grej, utan mer popcorn och salta pinnar – och smörgåsrån! Det var Selmas kalas så det är klart att hon fick det hon ville ha.

(Ballongen, som kostade nästan 200 kronor, flög givetvis till väders. Fadern, som är av den blödiga typen, åkte och köpte en ny. På födelsedagen klämde hon sönder den. Nu får det vara nog, även om tårarna var många. Hon är stark den lilla rackaren!)

Recension: Schreiber, Johanna; Tolv veckor med dig; 2020

Tolv veckor med digJohanna Schreiber och jag har lärt känna varandra via sociala medier efter att vi hamnade bredvid varandra i restaurangvagnen på bokmässetåget 2019. Såklart kastade jag mig därför över hennes tredje bok, Tolv veckor med dig, som kommit ut på Norstedts förlag. Det är inte lätt att skriva rättvist om en bok skriven av någon man känner, jag har utvecklat det här.

Linnea och Jacob är oroligt olika. Båda är de singlar när de ses på ett bröllop och de dras till varandra till bådas förvåning. En het natt i en bastu på bröllopet leder först inte till något mer, men så upptäcker Linnea att hon blivit gravid. Hon och Jacob bestämmer då att de ska vara sambo på försök och lära känna varandra bättre innan de avgör om de ska behålla barnet eller inte.

Tolv veckor med dig bygger på en ganska klassisk idé om två olika människor som av en eller annan anledning tvingas/känner sig tvingade att bo ihop. Linnea och Jacob är trovärdiga karaktärer och deras velande hit och dit känns rimligt. Samtidigt finns där en attraktion och det gör att man håller på dem, trots alla deras egenheter.

För att det ska vara en läsvärd feelgoodroman måste det finnas någon substans. Det måste vara bra personer som inte bara är offer för en händelseutveckling, utan som vågar ta befälet över sina liv, även om det inte sker med en gång. Linnea passar verkligen inte in bland Jacobs vänner, men hon blir inget mähä utan tar för sig och säger emot. Hon kritiserar också saker inför Jacob och hans vänner. Här är Jacob mesigare och det känns bra att det är han som är den svagare och inte kvinnan. En bok skriven av en feminist lyser igenom här (vilket är positivt!).

Johann Schreiber skriver med ett driv som gör att jag sträckläser. Efteråt känner jag mig glad och tillfreds. Det var med andra ord en bra upplevelse och boken tillhör en kategori feelgood som är bra, feministiska och kanske framförallt inte handlar om bakning. Några saker jag tyckte extra mycket om var att det inte byggdes upp några monsterkaraktärer. Den som verkade vara god i början kanske är en rätt trist typ och tvärt om. Exen – för sådana finns såklart – är också lagom störiga, utan att demoniseras. Ett stort plus också till att författaren väver in personer från andra romaner och låter dem spela biroller.

Nu är det snart sommar och ingen vet om du får åka på semester eller inte. Res med Tolv veckor med dig och njut av ett sommar-Stockholm och några härliga dagar på Mallis!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Recension: Lindström, Christina; Finns det björkar i Sarajevo?; 2018

Finns det björkar i Sarajevo?Jag hade inget att lyssna på under mina promenader till och från förskolan (det är en bit). Då hittade jag Finns det björkar i Sarajevo? av Christina Lindström, som har varit föremål för åtskilliga utmaningar och bokcirklar och som korsat min väg mer än en gång. Jag vet inte varför jag inte läst den förrän nu.

Kevin har inte haft många kompisar under sin skolgång. Nu har han Hannes. När Hannes frågar om han vill följa med till Liseberg svarar han ja. Han säger ja, fast han har lovat att ta hand om sin funktionshindrade storebror medan föräldrarna är i Bosnien. Först blir Kevin besviken på att Hannes flickvän Linn är med, men så kommer även Linns kompis Amanda och de får alla fyra en magisk kväll. Men när Kevin kommer hem är brorsan Charlie borta. Kevin, Hannes, Linn och Amanda börjar leta efter honom. Kevins känslor är blandade, han både är orolig för sin bror, men också glad över att ha fått en gemenskap.

Finns det björkar i Sarajevo? är en bok om ungdomar och vänskap. Den visar en annan mansroll som går ut på att vara snäll för att få vara med. Kevin är ganska tillknäppt, men han öppnar upp sig mer och mer. Hans bror Charlie är borta, men han meddelar sig via sms, så Kevin behöver inte ringa polisen. Samtidigt som Kevin blir glad över att ha vänner,nystas hans familjehistoria upp. Han begår kanske ett och annat misstag. Mn han är snäll och Hannes är också snäll.

Förutom att vara en fin bok om killar och vänskap så är det också en fin bok om att ha ett funktionshindrat syskon och även om att ha föräldrar som kommer från ett annat land. Att se annorlunda ut, men vara född på ett sjukhus i Göteborg, är inte alltid det lättaste för Kevin. Han längtar så efter ett sammanhang och det är så fint beskrivet i boken. Det är också trovärdigt att det fina oftast inte varar för evigt och att man måste passa sig så att man inte sviker dem som betyder mest.

Sammanfattningsvis är Finns det björkar i Sarajevo? en mycket bra ungdomsroman som för min del gav mersmak. Nu vill jag lyssna på fler böcker av Christina Lindström och fler bra ungdomsböcker!

Läs mer: Adlibris, Bokus

Månadens feminist: Agatha Barbara

Agatha Barbara

Kort fakta

  • Född 11 mars 1923 död 4 februari 2002 i Żabbar på Malta.
  • Maltas först kvinnliga president 1982-1987.
  • Hon var socialist och feminist och pionjär.

Agatha Barbaras feministiska gärning

Agatha Barbara gick i skola i Valletta, men andra världskriget kom i vägen för en collegeutbildning. Hon jobbade som flyganfallskontrollant under kriget. Efter kriget utbildade hon sig till lärare. Hon skulle senare bli Maltas första kvinnliga parlamentsledamot och den enda kvinna på en sådan post fram till 1982, då hon avgick för att bli president.

1947 gick ett förslag om kvinnlig rösträtt igenom i det maltesiska parlamentet med knapp marginal. I valet samma år ställde Agatha Barbara upp och valdes som enda kvinna in i parlamentet. Hon representerade det socialdemokratiska partiet på Malta och var en varm anhängare av sociala reformer. När hennes parti kom till makten 1955 blev hon utbildningsminister. Som parlamentsledamot var hon den första att belysa problemet med löneskillnader mellan män och kvinnor. Som utbildningsminister införde hon obligatorisk heltidsskola för alla barn.

På slutet av den brittiska kolonialtiden avgick premiärminister Dom Mintoff 1958. Strejker bröt ut och Barbara agerade strejkvakt. För det fick hon sitta 43 dagar i fängelse. När Malta blivit självständigt och Dom Mintoff åter blivit premiärminister, fick Agatha Barbara tillbaka utbildningsministerposten. Under mandatperioden 1971-74 hann hon även vara arbetsminister, kulturminister och vice statsminister.

Agatha Barbara gifte sig aldrig, hon verkar ha vigt sitt liv till politiken. Brev har offentliggjorts från henne till en brittisk soldat. Tidigare har en författaren hävdat att han genom intervjuer fått fram att hon förmodligen var lesbisk. Inget av det utesluter det andra och det är väl svårt att veta med någon som uppenbarligen hellre ville jobba med sitt kall än att gifta sig.

Agatha Barbara och jag

Jag ville hitta en maltesisk feminist inför vår resa till Malta nästa helg. När resan ställdes in tänkte jag att jag skulle strunta i allt. Men så hade jag hittat en maltesisk feminist och före detta president till på köpet, så då kändes det bra att dela med mig av lite maltesisk kvinnohistoria till er andra också. Jag måste säga att min kunskap om den maltesiska historien före jag läste på om Agatha Barbara var mycket knapphändig och tackar henne nu för att jag lärt mig mer.

Bokhörnan: Min första zoombokcirkel med bokbloggarmaffian

Zoomcirkel

Då har jag varit med om min första bokcirkel via Zoom. Det var med mina gamla vänner i bokbloggarmaffian och vi pratade om boken Smaken av Muriel Barbery. Jag tyckte om boken även om den var mycket speciell. Jag skrev om den tidigare här på bloggen och du kan läsa min recension här.

Det roliga var att jag var den enda som tyckte om boken. Alla de andra klarade antingen inte av att läsa ut den, eller så tyckte de att den var för babbligt och tråkigt. Ingen fick någon känsla för karaktärerna. Jag tyckte tvärt om att den var underhållande och kände att förlöjligande av patriarken bar berättelsen framåt.

Mycket underhållande att vara den enda som gillade boken. I min bokcirkel brukar jag var den enda som inte gillar boken. Eller brukar och brukar, men det har hänt mer än en gång i alla fall. Det var roligt att ”träffa” mina vänner igen också. Det blir ju inga bokevent och annat bokkul nuförtiden och dessutom kan man ju via Zoom träffa folk i andra städer.

Jag ser redan fram emot nästa träff och då ska vi läsa Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Jag kommer att lyssna på den, då jag nu står utan bok att lyssna på medan det är lång kö till böckerna som ska läsas.

Recension: Beukes, Lauren; Flickor som skimrar; 2013

Flickor som skimrarNär jag gör en utmaning att läsa böcker från olika länder, hittar jag ofta böcker som jag aldrig skulle läst annars. Lauren Beukes kommer från Sydafrika och Flickor som skimrar är hennes enda bok som finns på svenska. Jag skulle inte läst den helt utan sammanhang. Nu vill jag stifta bekantskap med den sydafrikanska litteraturen och då var boken och författaren ett självklart val. Tyvärr utspelar sig Flickor som skimrar i USA, men det är författarens ursprung som är det viktigaste för mig.

Harper Curtis är seriemördare i Chicago och har den speciella egenheten att han kan resa i tiden. Alltså klaras morden aldrig upp. Han söker upp unga kvinnor och besöker dem flera gånger under deras liv innan han dödar dem och slaktar dem. Kirby är hans sista offer, men hon överlever mirakulöst. Hon utbildar sig till journalist och bestämmer sig för att använda sin plattform som journalistpraktikant för att lösa fallet med vem som nästan mördade henne. Till sin hjälp har hon den något motsträviga handledaren Dan.

Flickor som skimrar är inte alls min typ av bok, men ändå tilltalade den mig på något sätt. Den är bra skriven och förutom deckarhistorien så får vi fina beskrivningar om en stad i förvandling. Vi får inte bara träffa kvinnor i olika tidsepoker, utan också Chicago. Vi rör oss från 30-talet fram till 1993 och mycket bland samhällets mest utsatta grupper. Jag tyckte också mycket om karaktärerna Kirby och Dan som var trovärdiga trevliga bekantskaper.

Läs mer: Adlibris, Bokus

Feministbrud på kulturjakt i Hjo

Förra veckan var jag tillbaka i Hjo för att begrava min mormor. Jag tog även avsked av Hjo. Såklart kommer jag tillbaka, men inte på samma regelbundna sätt som förut. Och även om jag säger nu att vi borde besöka slöjdmässan varje sommar, så vet jag att det inte kommer att bli av. inte varje sommar i alla fall. Jag är glad över att Hjo visade sig från sin vackraste sida i helgen och att jag fick med mig ett mycket fint minne och en massa fina bilder därifrån.

Hjo kyrka

Hjo kyrka som ligger på torget i staden. Här begravdes min mormor den 8 maj. Utsikt från Hotel Bellevue i Hjo

Utsikt från vårt hotell rum på Hotel Bellevue. Det var en fantastisk kväll och fantastiskt vackert vårväder. Hjo - trästaden

Hjo kallas Trästaden och är en av Sveriges tre trästäder (de andra två är Nora och Eksjö). Den lilla stadskärnan är oerhört pittoresk. Vi åt middag på Känsla, som ligger i huset till höger på bilden.

Badhytterna i Hjo

I mitt förra inlägg om Hjo skrev jag om dessa badhytter som är en symbol för staden. Då hade jag lånat en bild som min mamma tagit. Nu tog jag egna bilder på de fina hytterna.  Vätterns strand i Hjo

Det var så gudomligt vackert nu i maj. Här ser vi en fyr i fjärran som min morbror berättade att han brukade klättra upp i och dyka från. Han var tvungen att se till att dyka långt ut från fyren så att han inte landade på stenarna i muren. Det lät inte helt säkert.

Huset där Fjärilsmuseet låg på åttiotalet i Hjo Stadspark

I Hjo stadspark ligger det många vackra sekelskiftsvillor. I huset ovan låg Fjärilsmuseet, ett museum med fjärilar och insekter från alla jordens hörn samt ett akvarium med vätterfisk på en våning. Jag älskade det museet. Jag älskade det så mycket att min mormor ofta fick ta med mig dit flera gånger under en veckas vistelse. När jag kom på att jag ville se det igen så nåddes jag av det trista budskapet att museet inte finns mer. Det verkar ha lagts ner 2005 eller strax efter. 

En förskola i Hjo stadspark

En förskola ligger i Stadsparken, fick vi se. Så underbar miljö för barnen!

Estrid Ericsons grav

Vi besökte gravplatsen i Hjo och jag passade på att titta till Estrid Ericson, som ni snart kommer att få veta mer om här på bloggen. Hon grundade Svenskt Tenn och bodde hela sin uppväxt i Hjo.

Estrid Ericsons grav

Här ligger hon med sin make Sigfrid Ericson.

Barnen och graven i Hjo

Mormor ligger begravd en bit från Estrid Ericsons grav. Här säger Selma ”hej då, gammelmormor”. Hugo och syssling Darin är också med på bilden samt min mamma och morbror. Vi var en liten skara på begravningen, men att träffa släkten var ju det jag önskade. Jag fick inte träffa kusinerna Stina, som bor i Norge och inte fick resa till Sverige utan att sitta i karantän vid hemkomst, Ingrid och Erik som inte ville utsätta sina medmänniskor för risk, Helena som fick symptom och Karin som tar emot mormor i himlen. Nu fick jag träffa Anna och Malin och Malins familj. Och min bror. Det var fint! Barnen uppskattade sysslinghänget i parken efteråt mycket.

Böckerna om Mumintrollen – en tröst i coronamörkret

Mina Muminböcker

Det började med citat från @adjunktyra på Twitter. Varje dag små citat från någon Muminbok. Allt för att trösta oss i coronamörkret. Sedan skrev jag om böcker att läsa under pandemin och valde då att tipsa om Kometen kommer, den första av de traditionella Muminböckerna. Det inlägget spred sig och jag tipsade även om coronalitteratur och Kometen kommer i Tidningen nu. Jag läste den och tänkte att mer Mumin på bloggen vore tröst åt flera, så jag läste och skrev om allihop.

Muminböckerna är mysiga samtidigt som det är intelligenta. Det finns många livsfrågor som beskrivs direkt eller mer inlindat. Det handlar om rastlöshet i Pappan och havet, rotlöshet i Muminpappans memoarer och rädsla för en kommande katastrof i Kometen kommer. Det var underbart att lyssna till Tove Janssons röst, som jag gjorde i några fall. De är underbara både att lyssna på och att läsa. Att läsa är ofta en fördel då man kan stryka under och bläddra tillbaka, men jag gör oftast inte sånt ändå.

Det kan vara underbart att läsa barnböcker när allt annat känns jobbigt och Muminböckerna är också riktade till en vuxen publik. Tove Jansson själv ville inte skilja mellan barn- och vuxenlitteratur och det kan man verkligen märka när man läser böckerna. Det finns något för alla och jag kan säga att jag uppskattade dem alla mycket mer nu än när jag var barn. Trollkarlens hatt var  min favorit då och på något vis även nu. Då tyckte jag inte om Farlig midsommar, men den älskade jag nu.

Många håller Pappan och havet för den bästa, och det kan jag förstå på ett sätt. Den är mest tänkvärd och den behandlar känslor som vi alla bär på. Men för min del, tycker jag att den blir lite för mörk och karg. Jag gillar mer de ljusare böckerna och när fler karaktärer är med. Trollvinter var en av mina favoriter. Den är så underbar i sin längtan mot vår och ljusare tider och ju längre boken går, desto fler figurer vaknar och desto mer snö försvinner. En hoppfull bok!

Recension: Barbery, Muriel; Smaken; 2000

SmakenDetta med bokcirklar och andra bokträffar är lite svårt nu så när min kompis Carina drog igång en zoom-cirkel och enväldigt valde bok hängde jag på. Murel Barberys bok Smaken har jag inte på någon att-läsa-lista, men den fanns som ljudbok på Storytel och jag behövde något att lyssna på när jag promenerar fram och tillbaka till förskolan så jag körde på det!

I Smaken får vi möta patriarken och matkritikern som ligger på sin dödsbädd. Han tänker på alla underbara måltider han ätit och kritiserat. Hans barn tänker på hur fruktansvärd han varit mot dem och hans fru om hur hon valde honom framför barnen. Vi får även möta andra personer – och djur – som gör att vi får en bredare bild av den man som snart ska dö. Någonting känns inte rätt hos den döende. Han börjar komma till en insikt om vad som verkligen är viktigt. Hinner han ändra sig innan han dör? Och vad är det som tynger hans hjärta?

Största delen av Smaken är beskrivningar av olika maträtter och hur de känns att ätas. Det som slog mig är att matkritikern (som ju är en fiktiv person) egentligen kanske inte var expert på mat, utan snarare på ord och beskrivningar av mat. Om inte annat är författaren en ordkonstnär av rang när det kommer till mat! Den delen är outrotligt underhållande att läsa om för en matälskare som jag. Det är också skrivet på ett sätt som får den stora kritikern, som alla är rädda för, att framstå som lite löjlig.

Det är en feministisk bok på många sätt. Det tydligaste exemplet är lärjungen som pratar om varför vi älskar våra farmödrars mat. De kvinnor som inte fick tillträde till några andra delar av samhället hade bara maten att ta till. Genom att ge sin man den godaste maten han vet, fick de någon form av makt. Den instängda husmodern lagar inte god mat av kärlek, utan för att få makt. Det är över lag ett starkt maktperspektiv i boken som visar vilka offer patriarken skördat genom att vara så känslokall och så enbart inriktad på sin egen lycka och framgång.

Bokens mål är att den stora patriarken ska komma till en insikt om sitt liv där han ska erkänna något fel. Jag ska inte avslöja hur boken slutar, men kan säga som så att jag inte blev missnöjd. Slutet var ett mycket värdigt slut på den komiska historia om en självgod man som inte bryr sig om någon annan än sig själv.

Läs mer: Adlibris, Bokus