Oates, Joyce Carol; Blonde; 2000

Jag har haft Joyce Carol Oates bok Blonde om Marilyn Monroe i min bokhylla i flera år utan att läsa den. Jag har älskat allt jag läst av Oates, men 860 sidor avskräckte. Nu när jag har bestämt mig för att läsa tre tegelstenar i Pocketlovers utmaning tre på tre, så var jag så illa tvungen att ta mig an den.

Norma Jeane Baker är en liten försynt flicka med en mycket sjuk mor. Modern hamnar på sinnessjukhus och lilla Norma på barnhem. Hon kommer tillslut till en fosterfamilj där hon trivs, men den otroligt vackra Norma blev en för stor rival för frun i huset. Lösningen skulle bli att hon skulle gifta sig. Sexton år gammal gifte sig så Norma, men äktenskapet blev inte lyckligt. När maken rycker in i andra världskriget tar Norma jobb på en fabrik och där blev hon upptäckt av ett modemagasin. Efter publicitet bar det av till Hollywood och så småningom föddes Marilyn Monroe. Livet i Hollywood var inte alltid glamouröst eller en dans på rosor för Norma som fångats in av cyniska filmproducenter som tjänar hur mycket pengar som helst på henne, men lämnar henne med mycket låg lön.

Vi får följa Norma/Marilyn fram till hennes död, endast 36 år gammal. Hon hade önskat sig två saker i livet; ett barn och att få träffa sin far. Inget av det fick hon uppleva. Det hårda livet i Hollywood och hennes stora sorger ledde till ett tablettmissbruk som skulle komma att bli hennes död.

I stora drag följer den här boken Marilyn Monroes liv, men flera detaljer är ändrade i hennes uppväxt, i alla fall om man får tro Wikipedia. Boken är oerhört detaljerad och Oates berättar ofta saker flera gånger, ur lite olika synvinklar. Detta gjorde att jag tyckte att det blev segt och långrandigt och jag sögs aldrig riktigt in i handlingen. En kompis till mig gillar inte Oates sätt att skriva eftersom hon, som läser långsamt, uppfattar Oates som upprepande och tjatig. Vi har alltid trott att jag gillar henne för att jag läser snabbare och slarvigare och därmed tjänar på upprepningar, men när det gäller Blonde är jag beredd att ge min kompis rätt. Det blev för tradigt. Det är synd, för det är ett oerhört fint porträtt av en stor skådespelare. Dessutom lyser Oates feministiska idéer igenom på flera ställen, vilket jag tycker är positivt. Hon beskriver normer och strukturer på ett mycket insiktsfullt sätt. Jag önskar bara att hon hade skrivit historien på 400 sidor istället för 800.

Läs mer: Adlibris, Bokus