Tsitsi Dangarembga är en zimbabwisk författare som slog igenom stort med Rotlös som kom på svenska på 80-talet. Jag har läst den på engelska och älskade den. En kropp att sörja är den fristående fortsättningen och utspelar sig många år senare. Tranan har gett ut boken på svenska och jag köpte den på deras julmarknad förra året.
Tambudzai från boken Rotlös är nu medelålders och hennes liv har inte blivit som hon tänkt. Efter examen tog hon jobb på en reklambyrå men hon tröttnade på att se hur vita medarbetare snodde hennes copytexter och gjorde till sina egna, så hon sa upp sig. När boken börjar lever hon på existensminimum och försöker klura ut en plan för att komma på fötter igen. Efter en krasch får hon kontakt med en släkting som hon får bo hos och sedan blir hon erbjuden ett jobb av en vit studiekamrat inom ekoturismbranchen. Hela tiden ligger katastrofen och vilar under ytan.
Det är svårt att sammanfatta handlingen begripligt med få ord. Vi får följa Tambudzais resa efter det att hon blivit kvar med sin utbildning och fått hanka sig fram på lågavlönade jobb som dessutom andra tar äran av. Tambudzai drivs av ett inre hat mot orättvisor, men hon klarar ändå inte av att ställa saker till rätta. Hon är en antihjältinna som man både sympatiserar med och ibland direkt ogillar. Hon är tex extremt irriterad på kusinens man som är europé och inte tjänar en massa pengar. Han och kusinen är lyckliga tillsammans, men Tambudzai stör sig enormt på att han inte är rik.
Bokens tema är klass, rasism och Zimbabwes historia. Boken är skriven i duform, och det är ju alltid lite knepigt att läsa sådana böcker. Jag hade därför lite svårt att komma in i boken och sedan att få en känsla för Tambudzai och historien. Jag fångades därför inte alls på samma sätt som jag gjorde av Rotlös. Nu har jag också läst lite om boken och sett att det finns en bok till, som utspelar sig mellan böckerna, men som inte finns på svenska än. Återstår att se om jag kommer att läsa den.
