Alla kvinnor var givetvis inte feminister. Vissa har frånsagt sig titeln, andra kanske inte vill kalla sig det men är det väl ändå någonstans i praktiken. Här listar jag dem som var eller är feminister i praktiken och som inte aktivt tagit avstånd från feminismen. Har jag glömt någon? Säg gärna till!
Feminister
Selma Lagerlöf: Den första feministen och en riktigt hängiven rösträttskvinna.
Pearl Buck: Amerikansk kvinna som bott många år i Kina. Skriver mycket om gripande kvinnoöden, inte sällan från Kina.
Gabriela Mistral: Feminist och demokratiaktivist som alltid stod på de svagas sida. Nominerades till nobelpriset av en annan feminist, Elin Wägner.
Nadine Gordimer: Hängiven feminist och apartheidmotståndare.
Toni Morrison: Den första svarta kvinna som fick priset och också en feminist som alltid inkluderat svartas kvinnors rättigheter.
Elfriede Jelinek: Kontroversiell person i hemlandet Österrike och ett mycket kontroversiellt val av akademien, men icke desto mindre positivt.
Doris Lessing: En av de mest ikoniska feministerna som fått priset och hon fick de alldeles för sent, något hon själv också tyckte.
Olga Tokarczuk: Cool feminist som inte räds att prata mot regimen i Polen.
Feminister i praktiken
Alice Munro: Hon har lite vagt sagt att hon inte är feminist, men i ord och handling har hon gjort mycket för feminismen.
Svetlana Aleksijevitj: Mig veterligen kallar hon sig inte feminist, men hennes verk har en tydlig feministisk prägel.
Gamla progressiva gubbar med feministiska idéer
Bjørnstjerne Bjørnson: Han tog tydligt ställning för att avhållsamhet före äktenskapet skulle gälla även männen.
George Bernard Shaw: Socialist med tydliga åsikter för kvinnors rättigheter. Hans dramer innehåller inte sällan ställningstaganden i kvinnofrågor.
Bertrand Russel: Hans bok Äktenskap och moral talar för sig själv.
Halldór Kiljan Laxness: Män på 50-talet kallade sig inte feminister, men efter att ha läst Salka Valka tror jag att Laxness absolut var feminist.
