Recension: Belševica, Vizma; Tidens öga; 1987 (1981- 86)

Tidens ögaVizma Belševica har nämnts flera gånger i nobelprissammanhang, men hon dog 2005 utan att ha fått priset. Tidens öga är den andra diktsamlingen jag läst av henne. Det är en svensk diktsamling med översatta dikter från ett par olika böcker. Belševica kom från Lettland och som vanligt när det kommer till Lettisk litteratur är dikterna översatta av den svensk-lettiska översättaren Juris Kronbergs.

Jag gillade Belševica sist jag läste henne och jag gillar henne nu. Det är ofta svårt att välja ut den dikt jag tycker bäst om, men i det här faller var det ganska enkelt. Jag bär min kärlek fastnade jag för direkt och läste flera gånger:

Jag bär min kärlek
Som ett barn bär sitt kastanjeblad
(ett barn som nyss lärt sig gå) –
Så allvarligt den utsträckta handen håller det,
Så svårt det lilla steget har att bibehålla jämvikten
Med den jättelika hösten vinande runtom.
Från träden
Faller oupphörligt gyllene hemligheter
Och förvirrar stegen.
Men den lille halkar inte.
Han bär sitt blad.
Han håller fast vid sitt blad
Och tågar högtidligt bort genom bladstormen. 

Jag tycker om liknelsen så mycket; den stora kärleken och det lilla barnet och samtidigt kärleken jag genast känner för det lilla barnet. Belševicas dikter är fulla med känslor och många tar jag verkligen till mig. En annan sak jag gillar är att det är återkommande referenser till hemlandet Lettland.

Borde Belševica fått nobelpriset i litteratur? Ja, absolut!

Lämna ett svar

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.