På en strand i Sihanoukville – kapitel 19

Koh Chang

Hotellet man behövde passera om man bodde på White Sand Beach Resort på Koh Chang, Thailand.

Nu har jag kommit så långt att jag kan säga med säkerhet att detta är näst sista kapitlet i min följetong På en strand i Sihanoukville. Jag utfärdar härmed ett löfte om att ni ska få läsa sista delen innan årsskiftet! Resumé: Nina och Calle har återförenats i Singapore efter att Nina valde att stanna i Kuala Lumpur. Hon ändrade sig ganska snabbt och tog tåget till Singapore och Calle.

Kvällsnöjen i form av oändlig lyxshopping och dagsutflykter till andra världskriget-museum. Dyra drinkar, dyr öl och kort sagt oerhört dyra vanor. Calle höll sitt löfte att bjuda Nina så att hela hennes resebudget inte gick åt fanders. Hon köpte naturligtvis inga av de fina kläder hon provade. Men hon fick en topp som hon gick med på att Calle köpte i present. Hon älskade den. Den var cerise och det stod Singapore i paljetter på den. Eventuellt väldigt kitschig, men det hindrade inte Nina från att tänka på att hon skulle bära den tills paljetterna trillade av.

De hade inte hittat något mysigt ställe att hänga på kvällarna och en kväll testade det närliggande Clarke Quay. Boay Quay var ett ställe de varit på innan och det låg vid floden och var så ruffigt det gick att bli i Singapores rena och prydliga atmosfär. Närliggande Clarke Quay var om möjligt ännu mer plastigt och sterilt än resten av staden. Nina fick syn på en bar med rullstolar runt borden*. Inte för att det var ett ställe för funktionshindrade, utan för att det var roligt.

– Hö hö, sa hon irriterat och pekade för Calle.

Han himlade med ögonen och de vände på klacken och gick till Boat Quay. Där slog de sig ner på första bästa bar där det fanns plats. För till skillnad från stället på andra sidan gatan så var det fullt med folk på Boat Quay. Det satt inte en människa på stället med rullstolarna.

– Vi måste åka härifrån, sa Nina.

– Gillar du inte Singapore?

– Jo, men det är för dyrt och jag vill verkligen inte gå runt och leva på dig längre.

– Jag fattar.

Calle tittade på henne länge. Det var värme och kärlek i blicken.

– Jag är så glad att du kom hit, sa han. Ska vi dra till Koh Chang då?

– Ja, och så stannar vi där till jag måste tillbaka till Bangkok. Eller du stannar såklart längre.

– Nej, jag följer med till Bangkok och vinkar av dig på flygplatsen.

– Ok! Och då kan du räkna med att bli mött på Arlanda sen.

Koh Chang var lika vackert som det var välbehövligt. De hade hittat ett fint hotell som både var billigt och fräscht. De fick avstå pool, men Nina tyckte att det kunde kvitta. De bodde i en stuga på stranden med AC i rummet de sov. Det var varmt och klibbigt på toan, men det kunde hon ta. Havet bredde ut sig utanför stugans farstukvist och det kändes som att hon bara kunde sitta där i alla evighet och bara njuta. Hon satte sig där för att måla tånaglarna. Det kanske var oerhört fåfängt med tanke på deras numer ganska sunkiga kläder, men Nina ville upprätthålla någon form av normalitet. Målade tånaglar i sandaler var hennes form av normalitet just där och då.

Calle satte sig bredvid henne och la sin ena arm om henne. De satt tysta en stund och bara lyssnade på vågornas svall och tittade ut mot horisonten på solnedgången. Sedan vände han sitt ansikte mot henne och de kysstes. När de slutade tittade Calle Nina djupt i ögonen på nära håll och började:

– Nina jag…

Nina tittade på Calle som såg ut som att han förberedde något riktigt känslosamt. Hon drabbades av panik.

– Nej!

Hon vände bort huvudet.

– Vaddå nej?

Hon tittade ner i makten och sa med låg röst:

– Inga stora ord. Jag klarar inte det.

– Varför inte?

– För att om detta, som såklart är på riktigt, inte håller när vi kommer hem, så är alla yttrade stora ord något som skulle knäcka mig.

Calle tittade på henne en lång stund, sedan sa han.

– Jag kan inte påstå att jag förstår dig. Men jag respekterar det.

Han tog bort sin arm och de satt tysta.

De gick längs stranden för att hitta någonstans att äta. De gick båda barfota. En del av vägen behövde de vada i vatten för att ett hotell blockerade vägen till resten av stranden. De fick gå igenom hotellrestaurangens bar för att komma ut på andra sidan, men ibland var vattnet så högt att de ändå blev blöta om fötterna. Båda hade skoskav efter nyinköpta flipflop med fejkmärken. Eftersom allt ändå låg på stranden hoppade de skor helt och hållet. Hotellbarens golv kändes konstigt under deras bara fötter, men de struntade i det och satte sig ner och beställde en öl. Syrsorna spelade och havet brusade när vågorna sakta svepte in mot stranden. Vissa vågor var så höga att de plaskade mot byggnaden. De satt så högt upp att de inte fick några vågstänk på sig. Kall öl, Chang den här gången.  Calle tittade ner i ölen, sedan ut över havet och tillslut på ölen igen innan han öppnade munnen.

– Du behöver inte komma och hämta mig på Arlanda. Vi kan väl mötas upp senare istället?

Nina kände hur hjärtat bultade. Detta var inte riktigt den vänding han hade tänkt sig. Hon visste att det till stor det var hon som bromsade den blommande kärleken mellan dem, men ända sedan Singapore hade hon ändå trott att Calle stod ut med hennes små nycker och egenheter. Nu var hon inte lika säker längre. Vad menade han?

Nästa kapitel >

Tidigare kapitel

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kapitel 14

Kapitel 15

Kapitel 16

Kapitel 17

Kapitel 18

Rullstolsbar i Singapore

*) Tyvärr är detta inte påhittat.

2 kommentarer

  1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3839

    Jag misstänkte att rullstolsbaren var alldeles för bisarr för att vara påhittad. Herre gud så sjukt.
    Men du, det blir väl ett lyckligt slut på berättelsen? (Känner att jag vill ha lite ”så levde de lyckliga i alla sina dagar…”)

    1. Notice: get_user_by_email har upphört sedan version 3.3.0! Använd get_user_by('email') istället. in /customers/3/5/e/feministbiblioteket.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3839

      Det är en sjukt bra komplimang till texten att du funderar över om slutet blir lyckligt eller inte! Då är det inte så förutsägbart som jag trott 😉

      Och ja, baren var helt sjuk! Vi tog inte heller en öl där.

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.