Okt 23

På en strand i Sihanoukville – kapitel 14

Equatorial Hotel Cameron Highlands, Malaysia

Equatorial Hotel Cameron Highlands, Malaysia.

Nu går historien vidare, återigen efter skrivkramp. Detta projekt är sannerligen inte lätt. Jag ger er kapitel 14 i På en strand i Sihanoukville. Resumé: Nina och Calle har varit sin sista dag på Langkawi och deras förhållande går lite upp och ner. 

De kom fram till Tana Rata i Cameron Highlands när det hade börjat skymma. Resan dit hade varit förfärlig. Först en liten sliten båt med en äcklig toalett så Nina hade fått hålla sig i två och en halv timma som resan tog. Dessutom hade de suttit bakom en barnfamilj där pappan i familjen inte tyckte att den var hans ansvar att hålla koll på sin livliga son och där mamman matade en liten flickbebis. Jo, Nina såg att det var en flicka och en pojke, det hade föräldrarna gjort allt för att omvärlden skulle se.

Framme på Penang Island tog de en minibuss till Tana Rata som skulle ta tre timmar, men som tagit drygt fyra. Nina hade dessutom sagt till Calle att hon ville att det skulle vara ett slut på extravaganserna och att de skulle hyra ett billigt rum. Egentligen låg hon inte alls så dåligt till enligt sin budget, men hon ville markera. Hon misstänkte att Calle kände av det och det var dålig stämning mellan dem hela resan.

När det kom fram visade det sig bara finnas två valmöjligheter. Ett fönsterlöst kyffe med en våningssäng i ett rum med fyra andra i Tana Rata och ett dyrt hotell längre bort. Det var inte ett superdyrt hotell, men tillräckligt för att Nina skulle kräva att de skulle ta sovsalen för 50 kronor natten. De betalade och fann ett svett- och marijuanastinkande rum med fyra amerikanska killar i 20-årsåldern. Eller de var bara två, men Nina antog att de två som inte var där var deras vänner. Hon slängde sin väska på den nedre sängen och tittade trotsigt på Calle. Han vände och gick ut. Nina fattade att han aldrig skulle sova en natt där och hon blev sur. Nu hade de bott efter hans standard så länge att hon kände att det lite var hennes tur. Men samtidigt hade hon inte jättestor lust att bo där heller. En tredje amerikan kom in och när han gick förbi henne nöp han henne i rumpan.

– What? Hon fräste och blängde på honom. Han bara flinade.

Hon tänkte definitivt inte sova där. Hon fann Calle utanför och hon var fortfarande sur på honom att han bara hade gått ut. Han rökte en cigg och tittade irriterat upp på henne.

– Ska vi åka?

– Åka vart?

– Till hotellet, jag bokade ett rum.

– Jag ska bo här inatt! Nu var Nina på krigsstigen.

– Gör det då. Jag bor inte bland dessa knarkande barnrumpurna.

– De är i min ålder, är jag också en barnrumpa kanske.

– Larva dig inte Nina. Han tittade bort, fimpade och reste sig.

– Men du som vill vara fri, kan väl gå tillbaka in och känna dig fri med dem.

Nina bara gapade. Vad sa han? Hon hade visserligen ångrat att hon sagt det där med att vilja vara fri, men detta hade hon inte väntat sig.

– Det där var under bältet, Calle.

Han tittade sorgset på henne.

– Ja, det var det. Förlåt, Nina.  Jag vet inte vad som flög i mig. Vad jag ville säga är att jag inte vill bo där och att jag gärna vill bo med dig på hotellet. Jag vill att du följer med för att jag vill vara med dig.

Nina stirrade ner i marken och drog med ena foten i gruset på marken. Hon tittade sig omkring och såg den sunkiga gatan med några få restaurangen, en sliten Starbucks och några krypin med hanskrivna papplappar som vittnade om att det var hostels. Det doftade ljuvligt från en liten hål-i-väggen-indier. Det satt en ensamlite äldre turist på en vit platsstol utanför och åt något som sig ut som tikka masala.

– Jag föreslår att vi äter först. Vi sätter oss bredvid Göran Persson där borta, sa hon och pekade på den korpulenta vita turisten.

Calle skrattade och log mot henne. Han nickade och vapenvilan var ett faktum.

Hotellet låg högt upp och luften var lite kallare där. Nina hade en tunn kofta på sig, något hon inte haft tidigare på hela resan. De hade bokat några utflykter. Dagen efter skulle de ut på en tur i djungel för att titta på jätteblommorna Rafflesia. Dagen efter det skulle de göra en tur till teplantager på förmiddagen och på eftermiddagen skulle de ta en buss till Kuala Lumpur. De hade tillsammans kommit fram till detta under middagen och sedan hade Nina valt resebyrå och bokat resorna. Hon kände sig bättre och började till och med ångra sitt fåniga beteende tidigare. Men nu var det överspelat och hon ville blicka framåt.

Hotellet var långtifrån så flådigt som det sett ut på bilderna och som det gav sken av att vara. Det var mycket slitet och på rummet fanns det många ovälkomna djur av olika slag. Men det var helt ok och klart bättre än att bo i en knarkarkvart. De slappade på rummet som hade wi-fi och Calle tog fram sin dator. Efter en stund föreslog han att de skulle ta en öl i baren. Nina struntade i att ta en ekonomisk diskussion och tackade glatt ja till något hon antog skulle sluta med att han bjöd på öl. Hon tänkte inte klaga på det.

– Du jag har tänkt lite, sa Calle när de satt i några slitna rottingmöbler i en folktom bar. Du har gjort en klok feministisk analys av det faktum att jag tjänar mer än du och att det ger mig ett visst övertag. Jag är också feminist och vill såklart att vi reder ut det.

– Jag är INTE feminist, slog Nina ifrån sig.

– Haha! Inte? Du är nog den mest feministiska person jag har träffat, skrattade Calle.

Nina hejdade fortsatta protester och begrundande det Calle nyss sagt. Hon hade bestämt sig i Bangkok för att ara den hon ville vara, inte den hon varit. Feminist var ett skällsord i kretsarna kring Malin och de andra. Thomas hade också skytt feminister som pesten.

– Alltså, feminist är ett skällsord där jag kommer ifrån, sa hon lite defensivt. Jag reagerade reflexmässigt.

– Det låter inte som några trevliga kretsar.

Nina log lite snett. Hon längtade tillbaka till sina kompisar och att allt skulle bli som vanligt igen, som före Thomas. Men hon längtade inte tillbaka till frånvaron av politiska diskussioner och politiska nyanser. Feminist var ett ord hon hade lekt med när hon gick på gymnasiet, men aldrig kallat sig för högt. Just där och just då kände hon att det kanske var det hon var.

– Anyway, feminist eller inte, jag har kommit fram till en lösning på våra problem. Du har en budget för din resa och jag en för min. Du betalar det du budgeterat per natt och jag det som jag budgeterat för. Men vi bor tillsammans för att vi vill det. Hur låter det?

– Men det bli väl inte rättvist, ska du betala mer?

– Är det rättvist att jag sparar åtskilliga tusenlappar att lägga på annat hemma?

– Så kan man vill inte säga?

– Kanske inte, men hur man än vrider och vänder på det blir det orättvist. Men, jag tjänar mer och betalar mer. Du tjänar mindre och betalare mindre. Det är ju grunden för hela skattesystemet, för bövelen!

Då skrattade Nina och hon sa ja. Det var en ok överenskommelse. Framförallt hade de nu pratat om det och hade ett system. Hon kände att det var ett stort steg framåt. Hon vill ju också hänga med Calle och inte några tafsande amerikaner. Hon kände sig mycket bättre till mods. Hela den känslomässiga bergochdalbana hon känt sedan natten på stranden i Sihanoukville hade långtifrån stabiliserat sig, men hon nöjde sig med att det kändes bra. Calle hade sagt på Langkawi att de nog var mer lika än hon trodde. Sökte hon verkligen trygghet? Hon trodde att det var äventyr hon behövde. Såklart ville hon ha trygghet så småningom, men var de verkligen Calle som skulle så för den tryggheten. Det fanns helt klart stunder då hon trodde att han kanske hade rätt.

Nästa kapitel >

Tidigare kapitel

Kapitel 1

Kapitel 2

Kapitel 3

Kapitel 4

Kapitel 5

Kapitel 6

Kapitel 7

Kapitel 8

Kapitel 9

Kapitel 10

Kapitel 11

Kapitel 12

Kapitel 13

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.