Recension: Ólafsdóttir, Auður Ava; Ärr; 2017

ÄrrNu kommer jag till en bok jag köpte på Weylers julmarknad förra året, men som jag inte fått tillfälle att läsa förrän nu. Ärr av Auður Ava Ólafsdóttir är isländskans tredje bok på svenska och jag har tyckt mycket om föregångarna Rosa Candida och Den sista kvinnan.

Jónas är nyligen frånskild och har precis fått reda på att hans tjugotreåriga dotter inte är hans. Han ser inte längre någon anledning till att fortsätta leva. Han är mycket omtänksam mot sin omgivning och ändrar sig angående att skjuta sig för att någon då skulle behöva ta hand om allt blod. Han väljer att åka utomlands istället och åker till ett land som nyss har varit i krig. På hotellet lär han känna personalen och tyvärr har hon som städar rummen en son som riskerar att se honom, vilket försvårar för honom. Han hittar många uppgifter på hotellet och det där med att ta sitt liv hamnar mer och mer i skymundan.

Ärr är, precis som sina föregångare, en lågmäld och vacker roman. Den här handlar om ensamhet och att inte vilja ta itu med den. I det land Jónas kommer till (jag föreställer mig att det är ett land på Balkan) finner han värme och gemenskap och ensamheten känns alltmer avlägsen. Jag tyckte att det var en fin roman och även om den är skriven på ett ganska roligt sätt så är den allvarsam och sorglig.

En extra eloge till det oerhört vackra omslaget!

Läs mer: Adlibris, Bokus, Och dagarna går…

Kommentera

Your email address will not be published.

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.