Recension: Yousafzai, Malala; Jag är Malala; 2013

Den 12 oktober 2012 sköts Malala Yousafzai i ansiktet av anhängare till talibanerna. Hon var femton år. Hennes brott i förövarnas ögon var att hon försökte bilda opinion för flickors rätt till utbildning. Mirakulöst nog överlevde hon. Jag är Malala är hennes egen berättelse.

Malala växte upp i Swatdalen i norra Pakistan. Hon var tio år när talibanerna tog makten, och hon beskriver hur de långsamt lyckades vinna över befolkningen på sin sida. Dvd-butiker och dansställen stängdes frivilligt när ägarna anslutit sig till den rena läran.

Men till dem hörde inte Malala och hennes far. Deras kamp för demokratiska fri- och rättigheter för alla fortsatte och uppmärksammades internationellt. Malala bloggade för BBC om hur det var att leva under talibaner och hon ställde ofta upp i intervjuer med utländska medier. Därför sköts hon.

Märkligt nog upplever jag aldrig boken som tillrättalagd, trots att Malala framställs som rakt igenom god och osjälvisk. Hon har visat enormt mod och vilja att hjälpa andra. Bara ett exempel bland många: När hon vann sitt första internationella pris använde hon pengarna till skolor för flickor.

I Pakistan pågår en diskussion om att det i själva verket är Malalas pappa som fört fram dottern för att propagera för sina egna idéer. Pappan har hjälpt henne, det framgår av hennes berättelse, men det förringar inte hennes mod eller hennes gärningar.

Jag är Malala är resultatet av ett samarbete mellan Malala och journalisten Christina Lamb, som har bott och verkat i Afghanistan och Pakistan sedan 1987. Den är överraskande välskriven. Flera unga kvinnor har tidigare fått hjälp av journalister för att berätta sin historia för en bred publik, och det har många gånger blivit ganska dåligt.

Medförfattaren tycks heller inte ha försökt censurera Malala för att anpassa hennes berättelse för massförsäljning på en västerländsk marknad. Det skulle vara lätt att ge henne åsikter som mer liknar våra. Men det framgår tydligt i boken att Malalas värderingar är präglade av den  dalgång i norra Pakistan som hon kommer ifrån. Hennes uppror består i att hon valt att inte dölja sitt ansikte, och bilda opinion för flickors rättigheter. Hon är inte motståndare till Islam i sig.

När Malala vårdades på sjukhus i Birmingham visade personalen fotbollsfilmen Skruva den som Beckham för henne. Malala blev förfärad över de lättklädda fotbollsspelande tonårstjejerna och bad dem stänga av.

I dag bor hon och hennes familj i Birmingham. Den pakistanska regeringen har tagit dem under sina vingar och gett fadern diplomatpass och lön så att de klarar sig. Men det är lätt att förstå varför Malala längtar hem till sin dal. Vänner, skolan och den miljö man är van vid är viktigt för en tonåring oavsett om man kommer från Pakistan eller från något annat land.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Magasinet Neo