Recension: Stefánsson, Jón Kalman; Som universum, ungefär; 2015

När jag eftersöker böcke rom manlighet och mansrollen fick jag tips om Jón Kalman Stefánsson. Jag hittade Som universum, ungefär på Weylers julmarknad förra året och bestämde mig för att köpa och läsa den. Det är mitt första möte med Stefánsson. Det är en fristående fortsättning på Fiskarna har inga fötter.

Ari är en frånskild författare, bosatt i Danmark, som beger sig hem till Island för att hans far är döende. Vi får sedan veta allt om barndomen med moders död och sorgen. Boken tar oss också med till modern och fadern som unga och generationen före dem. Det är en odysse genom den isländska historien från fiskarsamhällen till dagens moderna Island.

Det var, precis som utlovat, en bok om manlighet och mansrollen. Det var kvinnorna som fick hålla samman medan männen spårade ur och började supa. När Aris mamma dog var han fem år och det flyttade snabbt in en ny kvinna, kallad styvmodern i boken. Varken hon eller pappan hade någon aning om hur en femåring skulle hanteras. Att femåringen kunde sörja var inget som föresvävade hans far. Den som fick styra upp allt var tillslut styvmodern.

Jag tyckte om den här boken. Stundvis var den lite seg, men historierna om Ari och hans föräldrar tyckte jag mycket om. Boken är full av guldkorn och en av bokens mest fantastiska scener är när Aris föräldrar har sex för första gången. Aris mamma vet hur man njuter och håller inte igen. En sur gubbe på våningen under, som inte alls gillar ungdomarna som bor över, dunkar i taket med sin käpp av frustration över det njutande paret. Hans fru lugnar då ner honom genom att föreslå att de ska göra samma sak. Efter det är den sura gubben inte sur mer. Han älskar den unga flickan som älskade så hon hördes. Återigen, det är kvinnorna som får styra upp.

Läs mer: Adlibris, Bokus, Aftonbladet,  SvD, DN