Jag känner att det kanske inte är ok att recensera en tredjedels bok, men när det kommer till poesi så kanske det ändå kan gå. I min jakt på författare från Oceanien, och då inte Nya Zeeland och Australien, fann jag Grace Mera Molisa, poet från Vanuatu. Hennes bok Back Stone är svår att få tag på, men jag hittade den på google books. Där var 22 av 68 sidor utlagda. Jag hoppas att någon gång få läsa hela, men nu recenserar jag det jag läst. Att läsa några dikter är ju inte samma sak som att läsa de tio första kapitlen i en roman, så jag godkänner mig själv här.
Dikterna är mycket politiska och andas alla av en desperation som jag antar kan finnas hos ett koloniserat folk. Vanuatu blev fritt 1980 efter att ha varit koloniserat av både Storbritannien och Frankrike. Molisa var främst politiker och kvinnorättsaktivist och skrev sin första bok mer eller mindre av en slump (Källa: The Australian). Det märks på dikterna att de är skrivna av en politiker, men jag gillar verkligen den politiska glöden. Dessa rader är fantastiska:
The voice
of the native masses
can never
find expression
in the journals
or publications
or their Free Press.
Den mest feministiska dikten av dem jag läste var Traditional leaders där hon kritiserar de patriarkala strukturerna och traditionerna i landet genom att berätta om sin egen farfar.
De långa politiska dikterna gjorde att jag lärde mig mycket om Vanuatu och dess historia, trots att jag bara läste drygt 20 sidor. Jag lärde mig förmodligen mer om landet än vad jag hittills vetat (vilket kanske i och för sig inte säger så mycket).
Grace Mera Molisa, en feminist och poet från Vanuatu. Jag kommer att återkomma till henne, och det ganska snart.
1 ping
[…] Black Stone 1983 […]